Aarne Sihvo kan med fog betraktas som den ledande jägarofficeren i Finland under tiden mellan världskrigen. Hans minne som kommendör för Karelska armégruppen och som en konkurrent till Mannerheim 1918 samt som befälhavare för krigsmakten 1926–1933 lever. Inom arméns led var Sihvo framför allt en förkämpe för demokrati av president Ståhlbergs anda och för nationens enande. I början av 1930-talet utvecklades han till högerradikalismens viktigaste motståndare inom generalitetet. Efter krigen fungerade Sihvo som kommendör för försvarsmakten 1946–1953 och styrde in armén på president Paasikivis linje.
Aarne Sihvo, som föddes 1889 i Vederlax, växte upp i ett ungfinskt och konstitutionellt hem. Höjdpunkten för hans generations nationella och aktivistiska ideologi var jägarrörelsen. Sihvo begav sig i mars 1915 bland de första till Tyskland för militär utbildning. Även hans bröder Johannes, Samuli och Ilmari var jägare och sedermera officerare. Aarne Sihvos ovanligt färgstarka jägartid, som omfattade värvnings- och spionageresor till Finland samt en tid som s.k. gallerjägare i fängelset Spalernaja i S:t Petersburg, gav tillsammans med händelserna 1918 upphov till hans legendariska rykte.
Under inbördeskriget 1918 förde Sihvo befäl över fronten i Karelen mellan Saimen och Ladoga. Den s.k. Karelska armégruppens militära prestation var att den lyckades hålla ställningarna söder om Vuoksen. Detta tryggade hela den vita arméns vänstra flank och strategiskt gott utgångsläge för erövringen av Viborg. För Sihvo innebar kriget att han upphöjdes till en av den vita sidans nationalhjältar. Ungdom, jägarbakgrund och finskspråkighet gjorde honom i många nationalisters ögon rentav till ett alternativ till överbefälhavaren Gustaf Mannerheim.
Efter kriget utnämndes Sihvo till kommendör för 3. Divisionen, men han verkade bara några månader på denna post. Han lämnade armén hösten 1918 eftersom han inte kunde anpassa sig till den rådande tyska orienteringen, som även fick politiska implikationer till följd av kampen om statsförfattningen. Sihvo blev en uttalad anhängare av republik, medan majoriteten av aktivist- och jägarledningen höll på monarki.
Sihvo kandiderade för Nationella framstegspartiet i Karelen vid riksdagsvalet 1919 och fick det största röstetalet i sin valkrets. Republikanism, försoningspolitik, finsk språkpolitik och aktiv stamfrändskap tecknade konturerna av riksdagsledamoten Sihvos politiska profil. Riksdagsmandatet innebar framför allt en uppslutning kring president Ståhlbergs försoningspolitik och demokratin. Han övergav emellertid inte den militära banan utan var 1919 ledare för expeditionen till Olonetskarelen (Aunus) och lämnade riksdagen 1920. I början av 1920-talet fick han militär utbildning i Frankrike och Italien. Som den första chefen för Finlands krigshögskola från 1924 kunde han dra nytta av sina akademiska studier.
Maktkampen mellan jägarna och de officerare som erhållit rysk militär utbildning präglade det självständiga Finlands armé under dess första år. Jägarna lyckades i den nationella politikens namn mobilisera en stödfront som vid mitten av 1920-talet var stark nog att garantera dem tillträde till de ledande ställningarna inom armén. President L. K. Relander utnämnde sommaren 1926 Sihvo till befälhavare för krigsmakten, vilket utgjorde en konkret höjdpunkt i jägarrörelsens strävan att åsidosätta ”tsarens officerare”. En jägarofficer som tillhörde den politiska centern, var finskspråkig och hade tillägnat sig demokratiska principer, och som dessutom under jägaraktivismens hetsigaste år erhållit militär utbildning i Italien, kunde ur den politiska ledningens synvinkel förmodas inneha de bästa förutsättningarna för att stabilisera förhållandena inom armén.
Armén lyckades dock inte under Sihvos egid lösgöra sig från dagspolitiken. Jägaraktivismen hade i själva verket ytterligare politiserat armén. Den under 1920-talet stärkta äktfinskheten som motarbetades av de moderata och de svenskspråkiga, ledde till en kamp om språkförhållandena vid de statliga institutionerna, även inom krigsmakten. Den finsknationelle Sihvo tog synligt del i denna strid. Frågan om socialdemokraternas ställning i förhållande till den politiska centern och till de borgerliga partierna blev dock snart en mer betydelsefull fråga än språkpolitiken. Den av Sihvo ledda arméns konstruktiva inställning till samarbete med socialdemokraterna, som i december 1926 övertog regeringsansvaret, föreföll suspekt på borgerligt håll. Sihvos ställning höll på att undermineras mot slutet av 1920-talet på grund den s.k. Laukolaaffären, en serie politiserade rättegångar där krigsmaktens befäl och ledarkultur lyftes fram. Affären förde med sig mycket negativ publicitet för den jägarledda armén.
Högerorienteringen och Lapporörelsens uppkomst började försvaga Sihvos ställning. Hans person och ståndpunkter passade illa ihop med den förändrade politiska atmosfären och de personer som nu steg fram, Mannerheim framför andra. Sihvos kompromisslösa inställning till Mäntsäläupproret våren 1932 försvårade ytterligare hans ställning. Han förespråkade hårda åtgärder för att kväsa de Lappovänliga skyddskåristerna som trotsade regeringen. Upprorshärdarna pacificerades fredligt, men på grund av sin inställning kom Sihvo i konflikt i synnerhet med skyddskårernas ledning och även med många av de ledande officerarna inom armén. Detta försvårade samarbetet mellan Sihvo och försvarsrådet, som leddes av Mannerheim. Sihvo entledigades i början av 1933 från sitt befäl över krigsmakten.
Genom utnämningen till generalinspektör i försvarsministeriet i januari 1933 förlorade Sihvo allt inflytande. Han kunde återta en aktiv roll först hösten 1938, då Juho Niukkanen, försvarsministern från Agrarförbundet i A. K. Cajanders regering, utnämnde honom till rikets befolkningsskyddschef. Under vinterkriget ledde Sihvo befolkningsskyddsorganisationen, som var underställd inrikesministeriet. Vinterkriget visade att Finlands folk enats, men förlusten av Karelen var ett förfärande hårt slag för Sihvo.
Under perioden mellan vinterkriget och fortsättningskriget kritiserade Sihvo kraftigt landets både militära och politiska ledning för en oskicklig politik. Vid fortsättningskrigets utbrott tjänstgjorde han som luftvärnskommendör i Högkvarteret och förhöll sig till en början positiv till kriget. Kriget omvandlades dock snabbt till ett förlamande ställningskrig, och våren 1942 hade Sihvos optimism förändrats till oro för ett nederlag. Röda arméns storangrepp sommaren 1944 visade att oron var befogad. Vapenstilleståndsavtalet i september beseglade förlusten av det under fortsättningskriget återuppbyggda Karelen. Sihvo återvände till sin tidigare eftergiftspolitik i förhållande till Sovjetunionen.
Efter kriget framstod Sihvo, som i ett drygt tiotal år varit mer eller mindre marginaliserad i förhållande till makthavarna och som dessutom hade ett rykte som demokrat från Agrarförbundet, som en lämplig man som kommendör för försvarsmakten i Paasikivis Finland. Sihvo tjänstgjorde på denna post från juni 1946 till maj 1953. Denna sjuårsperiod innebar framför allt en anpassning av försvarsmakten till president Paasikivis linje.
Försvarsmaktens ställning och funktion fastslogs dels i fredsavtalet i Paris, dels i fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd (VSB-avtalet) med Sovjetunionen. Dessa ställde visserligen försvarsmakten inför en konfliktfylld situation: avsikten med det förra var att begränsa upprustningen i Finland till ett minimum, medan bestämmelserna i det senare förutsatte att Finland innehade en trovärdig försvarsförmåga. Sihvo deltog i fredskonferensen i Paris som militär expert och som medlem av den krets som utarbetade och för Paasikivi kommenterade utkast till VSB-fördraget.
Våren 1948 engagerade sig Sihvo med kraft för att förhindra den statskupp som han antog att kommunisterna planerade. I början av 1950-talet präglades hans verksamhet av en strävan att höja och trygga försvarsmaktens ställning. Detta var inte lätt, då den politiska tendensen snarare var att ge armén en ännu osynligare och mer sekundär roll än tidigare. Sihvo avgick från posten som kommendör vid 63 års ålder. Under sina år som pensionär profilerade Sihvo sig som en politisk motståndare till Urho Kekkonen, då han ansåg att denne förhöll sig negativ till försvarsmakten. Aarne Sihvo avled i Helsingfors sommaren 1963.
Vesa Saarikoski
Aarne Sihvo, född 22.11.1889 i Vederlax, död 12.6.1963 i Helsingfors. Föräldrar folkskoleläraren Antti Adolf Sihvo och Minna Elisabeth Nyman. Gift med (1) Elli Inkeri Ikonen 1918, (2) föreståndaren vid statens informationsverk Aune Gertrud Hedly (född Sirelius) 1947.
PRODUKTION. Kolmasti komennettuna. Muistelmia Saksan matkoiltani (1918; 2. uppl. 1938); Pistintaistelu (1918); ”Seitsemäskolmatta” (1918); Valkoinen armeija Antrean rintamalla (1919); Sotalaitosta koskevat lait ja asetukset (1922); Sveitsin sotalaitos (1922); Taisteluvaunut. Historiikkia (1922); Kevyt taisteluvaunu jalkaväen aseena. Taktiikkaa (1923); Valmistautumisesta sotakorkeakouluun. Muutamia näkökohtia, ohjeita ja tietoja (1928); Muistelmani I–II (1954, 1956).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aarne Sihvos arkiv, Krigsarkivet, Helsingfors.V. Saarikoski, Keskustajääkäri Aarne Sihvo. Näkökulma aseellisen voiman ja yhteiskunnan vuorovaikutukseen itsenäistymisen murroksesta paasikiviläiseen toiseen tasavaltaan (1997); V. Saarikoski, Elon mainingit. Jääkärikenraali Aarne Sihvo 1889–1963 (1998).
BILDKÄLLA. Sihvo, Aarne. Foto: Aarne Pietinen. Uusi Suomis bildarkiv.