VIRÉN, Lasse


(1949– )


Långdistanslöpare, olympiasegrare, riksdagsman


Den fyrfaldige olympiasegraren i långdis­tanslöpning Lasse Virén är den störste idrottshjälten i Finlands efterkrigstida historia, en friidrottare vars like finländarna knappast längre förväntar sig att få uppleva. Som flera andra framgångsrika idrottsmän i Finland gav sig Virén, efter att ha slutat tävla, in i politiken.


 

Lasse Virén växte upp i Mörskom i Östra Nyland och intresserade sig under pojkåren för ett flertal idrottsgrenar. Han började 16 år gammal träna långdistanslöpning på allvar, mest på egen hand. Sommaren 1967 blev han som A-junior finsk mästare på 3 000 meter. Sitt nationella genombrott fick Virén 1969, när han 20 år gammal överlägset vann 5 000 meter i Kalevaspelen och senare underskred 14-minutersgränsen på samma distans. Tack vare dessa prestationer kunde han i början av 1970 resa till Utah i Förenta staterna, där han i likhet med några andra finska friidrottare tränade vid Brigham Young-universitetet och även tävlade för sitt lärosäte. Månaderna i Utah gynnade emellertid inte den unge långdistanslöparens utveckling.


 

Efter återkomsten från Amerika bad Virén att få Rolf Haikkola från Helsingfors till tränare. ”Raaka-Rolle” (Rolle Råskinn) Haikkola, som i stort sett redan hade upphört med tränaruppdrag, gick med på att bli Viréns tränare sedan han upptäckt att det nya löparlöftet från hans egen födelsebygd uppnått sin dåvarande form med förvånansvärt ringa träning. Som mål för träningen uppställdes en seger på 5 000 meter i Europamästerskapen i friidrott i Helsingfors 1971. Där blev det emellertid inte någon framgång för Virén, som på huvudsträckan kom på sjunde plats och på 10 000 meter på sjuttonde plats.


 

Bara två år tidigare skulle också sådana placeringar ha setts som glädjande tecken på en uppgång för långdistanslöpningen, men i tävlingarna i Helsingfors segrade Juha Väätäinen på båda distanserna. Virén, som hade kommit helt i skuggan av den nya nationalhjälten, tog nya tag och började oförtröttligt träna med sikte på olympiska spelen följande år. När OS i München närmade sig sommaren 1972 gav Virén det formprov som ofta krävts av honom, genom att i Helsingfors först förbättra det finska rekordet på 5 000 meter med 11 sekunder och därefter i Stockholm sätta världsrekord på sträckan två engelska mil. I det senare loppet besegrade Mörskombon dessutom några av världens mest ansedda långdistanslöpare, framför allt britten David Bedford och belgiern Emiel Puttemans.


 

Genom att hushålla med krafterna i München klarade sig Virén till finalen på 10 000 meter, som inleddes så som alla förutspått: David Bedford tog täten och försökte trötta ut sina spurtstarkare konkurrenter med häftiga ryck. När tätgruppen löpte den bortre långsidan av det tolfte varvet inträffade en incident som har väckt stor diskussion men inte blivit utredd: Virén och tunisiern Mohamed Gammoudi, som löpte bakom honom, föll omkull. Virén reste sig genast, satte av och kom redan på upploppssidan i kapp tätklungan, medan Gammoudi återhämtade sig långsammare och blev tvungen att bryta loppet. Bedfords ryck började mattas av efter sex kilometer, och Virén gick upp i täten. Tre varv före mål gjorde spanjoren Mariano Haro ett ryck, som kunde pareras bara av Virén, Puttemans och etiopiern Miruts Yifter. När sista varvet inleddes gick Virén upp i täten och det såg ut som om han på ett ögonblick skulle ha avgjort loppet. Yifter föll till tredje plats, men Puttemans förmådde på bortre långsidan gå till motattack, och i den sista kurvan såg det ut som om han hade kommit upp jämsides med finländaren. Men Virén kunde fortfarande öka farten och avgick oemotståndligt med segern. Efter en lång nedgångsperiod hade en finländare ånyo tagit hem en olympisk guldmedalj i ett långdistanslopp, och glädjen var stor bland hemmapubliken; för de flesta tog det lite tid att inse att Virén samtidigt hade satt nytt världsrekord.


 

Till finalen på 5 000 meter en vecka senare kvalificerade sig två finländare: Virén och Juha Väätäinen. På grund av ett attentat av palestinska terrorister och tillfälligt avbrott i spelen fick Virén mera tid att återhämta sig. Under loppet fick Virén inte tillfälle att ta ledningen, eftersom medtävlarna länge hindrade honom från att gå upp i täten. Steve Prefontaine, den måhända största förhandsfavoriten, försökte avgöra loppet genom att hålla ett utmattande tempo under de fyra sista varven men tappade greppet. Virén, som återigen hade tålt tempot bäst, trängde sig i den sista kurvan in mellan Gammoudi och Prefontaine, tog ledningen och en klar seger. Gammoudi, som vunnit sträckan i spelen i Mexico 1968, fick nu silver, och bronsplatsen togs av britten Ian Stewart. Väätäinen, som drabbats av ischias, kom på sista plats. Den finska idrottspubliken fick mera att jubla över än den någonsin kunnat önska sig. Bara en halvtimme senare vann Pekka Vasala guldmedaljen på 1 500 meter, en av spelens mest åtrådda. När olympiahjältarna återvände till hemlandet fick de ett entusiastiskt mottagande på flygfältet, och fördes därifrån direkt till republikens president för att motta dennes lyckönskningar.


 

Sommaren 1973 fick idrottsfolket i Finland lära känna en ny sida hos Virén: tävlingarna under mellanåren förmådde inte entusiasmera olympiasegraren. Till följd av en vristskada kunde Virén inte träna för fullt till EM i Rom 1974, men han uppnådde likväl brons på 5 000 meter och en sjunde plats på 10 000 meter. Då Virén inte löpte övertygande under följande säsong, började man även i Finland tvivla på hans förmåga att försvara sina olympiska segrar. Inför OS i Montreal 1976 höll Virén sin faktiska form hemlig. Finalen på 10 000 meter gick till en början i makligt tempo, ända tills portugisen Carlos Sousa Lopes halvvägs tog ledningen och snart ökade farten i rivande tempo. Portugisen skakade av sig sina medtävlare förutom Virén och britten Brendan Foster. Efter sju kilometer var britten förbi av trötthet och måste nöja sig med en bronsplats, men Virén höll ut, ända tills han på upploppsrakan på det näst sista varvet ryckte ifrån Lopes och tog en ohotad ledning.


 

Efter att ha erövrat sin tredje olympiska seger sprang Virén ärevarvet barfota med spikskorna synligt höjda i luften. Virén, som misstänktes för att ha brutit mot amatörreglerna som formellt var mycket stränga, måste mitt under tävlingarna förklara sitt beteende för Internationella olympiska kommitténs tekniska utskott, som dock inte kunde finna bevis för att han avsiktligt hade gjort sig skyldig till reklam.


 

Finalen på 5 000 meter, som gick av stapeln den 30 juli 1976, kom att bli en av de mest spännande tävlingarna i den finländska idrottens historia. Många farliga utmanare hade förberett sig enkom för att besegra Virén, och inte heller i hemlandet orkade man riktigt tro på framgång för Mörskombon, i varje fall inte i lätt taktiklöpande. Tvärt emot många tippningar inledde Virén inte med att hålla farten uppe utan gick upp i täten efter två kilometer. Därefter höll han bestämt fast vid sin tätposition och sin innerbanefördel, men när sista varvet inleddes följde en klunga starka spurtlöpare tätt bakom honom; av dem lade ändå ingen märke till hur finländaren hindrade dem från att komma ifatt honom genom att nästan omärkligt stegra tempot. Av utmanarna var det endast Dick Quax från Nya Zeeland som förmådde spurta, och på upploppet såg han ut att hinna ifatt Virén. Virén kunde dock ännu bjuda motstånd, och det finska idrottsfolket, som denna julinatt satt klistrat vid sina tv-apparater och som redan trott segern förlorad fick se Virén bli dubbelsegrare även i dessa spel.


 

Redan dagen efter finalen på 5 000 meter deltog Virén i maratonloppet, det första under sin karriär. I Finland hyste man förhoppningar om att han skulle tangera Emil Zatopeks legendariska trippelseger från Helsingfors-OS 1952, men efter fyra fullvärdiga lopp inom en vecka räckte inte Viréns krafter till för att slå maratonspecialisterna. Femte plats var trots allt en utmärkt prestation av en nybörjare.


 

Efter återkomsten från Montreal firades Virén med all den uppmärksamhet som den finska hjältedyrkan kunde uppbåda. På Helsingfors-Vanda flygfält trängdes tusentals åskådare, höga som låga, för att ta emot mästaren. Mannen från Mörskom upphöjdes till löparkung av Paavo Nurmis mått, men i utländska massmedier anklagades han för att ha använt sig av så kallad bloddopning. Några bevis för bruk av vare sig förbjudna ämnen eller metoder lades emellertid aldrig fram mot Virén som däremot öppet utnyttjade de senaste rönen om träning och medicinsk hjälp. En knäskada hindrade honom från att delta i EM 1978, men följande vinter beslöt han sig för att än en gång förbereda sig för olympiska spel. Trots hård träning lyckades Virén inte nå medaljplats i OS i Moskva 1980. Han kom på femte plats på 10 000 meter, och maratonloppet blev han tvungen att bryta.


 

Lasse Virén avslutade sin bana som aktiv idrottsman efter de olympiska spelen i Moskva. Han hade redan tidigare bytt yrke och övergått från en tjänst hos polisen till Föreningsbanken i Finland, där han var projektchef och arbetade med marknadsföring. Virén kandiderade för Liberala folkpartiet i elektorsvalet 1978 men blev inte vald. Han gick snart över till Samlingspartiet och blev hösten 1980 invald i kommunalfullmäktige i Mörskom; sedan 1993 är han fullmäktiges ordförande. Två gånger blev han vald till elektor i presidentval. År 1999 blev han invald i riksdagen från Nylands valkrets och satt i två perioder, till 2007. Virén lämnade bankbanan 1992 för att bli företagare och ta över släktens transportfirma.


 

Timo Soukola


 

Lasse Artturi Virén, född 22.7.1949 i Mörskom. Föräldrar åkaren Ilmari Virén och Elvi Järvelä. Gift 1976 med Päivi Kajander.


 

PRODUKTION. Juoksuopas (1973); Kullatut sekunnit (1973); Kullatut piikkarit (1976; 4 uppl. 1977; på eng. 1978).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Haikkola, Lasse Virénin menestyksen portaat (2003); M. Saari, Juoksemisen salaisuudet (1979).


 

BILDKÄLLA. Virén, Lasse. Foto: Keijo Kokko, 1980. Uusi Suomis bildarkiv.