Niilo Wälläri var en aktiv vänstersocialist och långvarig ordförande för Finlands sjömansunion. Sitt legendariska rykte som hårdför bevakare av sjöfolkets intressen förtjänade han på 1950- och 1960-talen, då statens och unionens sammandrabbningar ofta slutade med nederlag för staten.
Niilo Välläri (senare Wälläri) föddes 1897 i Lundo som äldsta barn till garvaren Frans Välläri och dennes maka Elin. Åttabarnsfamiljens far dog redan 1909 och modern 1915. Välläri gick till sjöss som mässpojke 1913, men resan slutade med haveri. Senare tog han hyra som eldare på ångfartyg tills han 1916 gick i land i Förenta staterna där han hade kortvariga arbeten i olika delstater. Vintern 1918–1919 studerade han vid Work People’s College i Duluth, Minnesota, där socialisterna hade blivit åsidosatta av det syndikalistiska fackförbundet Industrial Workers of the World (IWW). I organisationslivet blev han bekant med Lyyli Jääskeläinen, som han gifte sig med 1920.
Genom deltagandet i IWW:s verksamhet kom Välläri i kontakt med arbetarrörelsens radikala strömningar. På grund av sin revolutionära övertygelse och olagliga inflyttning blev han utvisad från USA 1920. I hemlandet gick han genast med i Finlands socialistiska arbetarparti (FSAP) och Finlands kommunistiska parti (FKP). Redan 1920 deltog han på FKP:s kurs i Petrograd.
Som redaktör för arbetartidningen Suomen Työmies stödde Välläri FKP-aktivisterna Kullervo Manners samt Eino och Jukka Rahjas tankegångar. I spalterna gav han utrymme åt Hanna Malms kritik av ledningen för Finlands landsorganisation (FLO, 1907–1930). Välläri propagerade för grundandet av arbetsplatskommittéer och argumenterade för att arbetarna skulle kontrollera produktionen. Sommaren 1921 ivrade han för skattestrejker.
När FSAP:s partiledning och partipressens ansvariga redaktörer fängslades, uppstod ett maktvakuum som partiets kommunalorganisation i Helsingfors fyllde genom att i januari 1922 utse en provisorisk partikommitté. Välläri blev ordförande för FSAP.
Som ordförande koncentrerade han sig på riksdagsval och på att trygga partiets rätt till fortsatt verksamhet. Tron på en snabb revolution hade falnat. Det mest betydelsefulla resultatet av Välläris tid som ordförande var samarbetet mellan Finlands socialdemokratiska parti (SDP) och FSAP i syfte att utverka amnesti för de röda fångarna från år 1918. Välläri stod i kontakt med socialisterna i Förenta staterna och var även en central länk mellan FSAP och FKP, som gått under jorden. Det var FKP som tog initiativ till att FSAP i maj 1923 blev Finlands arbetarparti (FAP). Välläri blev det ”nya” partiets sekreterare.
I augusti 1923 fängslade myndigheterna ett stort antal FAP-funktionärer, inklusive Välläri, och andra opinionsbildare som stod partiet nära. Alla dömdes i Åbo hovrätt till fängelsestraff av olika längd. Som arbetslägerfånge i Ekenäs 1923–1926 blev Välläri övertygad om att FKP:s underjordiska verksamhet var skadlig för vänstersocialisternas verksamhet i Finland. Kort efter att ha blivit försatt på fri fot fick han 1927 anställning som journalist vid arbetartidningen Työväenjärjestöjen Tiedonantaja. Året därpå gifte han sig med Toini Antikainen. Hans första äktenskap hade upplösts redan i ett tidigt skede, när makan stannade i USA.
När FKP skärpte sitt budskap höll Wälläri, som i slutet av 1920-talet hade börjat skriva sitt namn med W, fast vid sin ”opportunistiska” linje. När de hårda kommunisternas grepp om fackföreningsrörelsen blev fastare vid FLO:s representantmöte 1929 råkade vänstersocialisterna i trångmål. De hade länge verkat inom fackföreningsrörelsen och försökt dämpa de politiska kontroverserna och förhindra rörelsens upplösning. Till denna grupp hörde också Wälläri, som 1929–1930 fungerat som sekreterare för transportbranschens fackliga takorganisation Suomen kuljetustyöntekijöiden liitto (SKL). Vid SKL:s representantmöte 1930 omvaldes han inte till sekreterare.
Efter SKL:s representantmöte kämpade vänstersocialisterna och den hårda linjens kommunister om makten inom Merimiesten ja lämmittäjäin unioni, en facklig union för sjömän och eldare som tillhörde SKL. På grund av det hot om upplösning som svävade över unionen grundades en ny liknande organisation med namnet Suomen merimiesten ja lämmittäjäin unioni som övertog den gamla unionens egendom. Wälläri blev invald i den nya unionens styrelse 1931 och valdes till sekreterare i mars 1932.
Sjömän och eldare på maskindrivna fartyg fick sitt första riksomfattande kollektivavtal 1927, men 1931 kunde unionen inte längre pressa redarna till avtal på grund av den höga arbetslösheten som var en följd av den världsomfattande ekonomiska depressionen. Vårvintern 1933 röstade en klar majoritet av unionens medlemmar dock för att driva fram önskade avtalsvillkor – även genom strejk.
Den nya unionen försökte försäkra sig om internationellt stöd för strejken. Wälläri förhandlade i Amsterdam med Edo Fimmen, generalsekreterare för International Transport Workers’ Federation (ITF), och i London med Ernest Bevin, generalsekreterare för Transport and General Workers’ Union (TGWU), om blockadåtgärder och fick Fimmens stöd för en internationell bojkott. Från London telegraferade Wälläri att TGWU:s hamnarbetare skulle se till att blockadbrytande fartyg inte anlöpte brittiska hamnar.
Strejken inleddes i april 1933. Unionen räknade med nordiskt ekonomiskt stöd och den brittiska blockaden. Effektiva strejkbrytare och lönehöjningar beviljade av vissa rederier försvagade dock strejken. TGWU beslöt att inte gå in för blockad. Strejken avblåstes och sjöfolket tvingades återgå till arbetet utan avtal.
Den långa strejken ledde dock inte till uppkomsten av en intern opposition eller till att medlemsantalet minskade. Unionen kunde behålla sina medlemmar även i det korstryck som uppstod som en följd av depressionen och Lapporörelsen. Under 1935–1939, då de politiska och ekonomiska konjunkturerna ändrades, ökade unionens kollektiva styrka. Unionens namn ändrades 1935 till Finlands sjömansunion, och 1938 valdes Wälläri till ordförande.
I mitten av 1930-talet bildade en del av de vänstermän som vacklade i ingenmanslandet mellan FKP och SDP den radikalaste interna oppositionen inom vänstern eftersom de folkfrontstaktiserande kommunisterna slutade kritisera socialdemokraterna. År 1937 kritiserade FKP särskilt ”wällärismens” anhängare, som kommunisterna betecknade som Finlands trotskister. Den centrala kulturella och politiska förbindelselänken mellan vänstersocialister i det dåtida Helsingfors var litteraturföreningen Arla, i vars verksamhet även Niilo Wälläri deltog. Vänstersocialisterna, bl.a. Wälläri och SKL:s sekreterare Bruno Airola, övervägde 1936 att bilda ett nytt arbetarparti. Planerna förverkligades inte, men vänstersocialisterna inom transportbranschen grundade en egen partiavdelning inom SDP.
Efter vinterkrigets utbrott flyttades Sjömansunionens kontor till Stockholm, så att man skulle kunna stå i fortsatt kontakt med medlemskåren. Sjömansunionen och SKL vädjade i början av både vinter- och fortsättningskriget till ITF om att organisationen skulle stöda Finland. Under fortsättningskriget höll Wälläri kontakt med fiendeländerna. Största delen av de finska sjömän som internerats i Storbritannien kunde mönstra på civila fartyg. Genom ITF:s förmedling fick britterna av unionen uppgifter om säkert ”antifascistiska” sjömän av vilka de samarbetsvilligaste fick arbete. Vissa unionsmedlemmar spionerade för de allierade på fartyg som seglade på Tyskland eller på länder som ockuperats av Tyskland.
I början av 1942 förhörde inrikesminister Toivo Horelli Wälläri om dennes kontakter till fienden, varvid Wälläri medgav att han träffat engelska fackföreningsmän och stått i kontakt med syndikalisterna i Sverige. Som följd av detta utestängde Finlands fackföreningars centralförbunds (FFC) arbetsutskott Wälläri från utskottets arbete. När Finland 1943 gradvis började distansera sig från Tyskland blev Wälläris internationella relationer en tillgång.
Redan under kriget kritiserade Wälläri löneregleringen för att den sänkte löntagarnas realinkomster. Under de första fredsåren ledde avtalsförhandlingarna till flera genombrott. Genom avtal mellan unionen och Finlands redareförening övergick man i utrikessjöfart huvudsakligen till treskiftsarbete, d.v.s. till åtta timmars arbetsdagar. Kust- och insjöfarten fick ett eget kollektivavtal och även sillfångstflottans personal fick sina arbetsförhållanden reglerade i avtal.
Sitt främsta genombrott noterade unionen 1946, då redareföreningen, Ålands redarförening och övriga arbetsgivare godkände principen om en hundraprocentig organiseringsgrad. Det nya påmönstringssystemets detaljer fastslogs genom ett beslut av ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbeten i augusti 1946. Enligt Wälläri var detta en av unionens främsta prestationer genom tiderna. Systemet garanterade unionen fullständig kontroll över vem som kunde anställas på ett fartyg.
I januari 1947 lyckades unionen och de övriga sjöfararorganisationerna lösgöra utrikessjöfartens löner från den inhemska löneregleringen. Redan under 1947 närmade sig unionsmedlemmarnas inkomster nivån i andra industriländer. Efter fortsättningskriget deltog Wälläri ivrigt i den politiska debatten. Han var verksam i Transportarbetarnas socialdemokratiska förening och Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Wälläri och hans union kunde röra sig från hårdförd utomparlamentarism till ingripanden i FFC:s interna grupptvister.
Wälläris smidiga balansgång mellan kommunisterna och socialdemokraterna upphörde hösten 1949. Unionen var tvungen att stöda antigen den kommunistiska strejkrörelsen eller K.-A. Fagerholms socialdemokratiska minoritetsregering. Unionen förbjöd sina medlemmar att arbeta på fartyg som lastades av strejkbrytare men upphörde snart att stöda den hamnstrejk som SKL hade utlyst. Unionens styrelse röstade om saken i augusti 1949, och när rösterna föll 4–4 blev ordförande Wälläris röst avgörande. Wälläri visste att strejken inte skulle bli framgångsrik. Regeringen, arbetsgivarna och FFC:s ledning hade förberett sig på en kraftmätning och var fast beslutna att knäcka kommunisternas fackliga makt. Man hade varit särskilt mån om att bryta SKL:s hamnstrejk. Tack vare Wälläris kallblodiga, osolidariska handlande och försiktighet höll sig unionen utanför strejken, som rann ut i sanden.
De tillspetsade politiska tvisterna resulterade i att personrelationerna inom unionen inflammerades. Representantmötet 1951 föregicks av en hård intern maktkamp. Majoriteten av unionens styrelseledamöter, funktionärer och ombudsmän var FKP-medlemmar. Det gick så långt att man i de största hamnarna valde mötesrepresentanter två gånger. Vid de första mötena invaldes kommunisternas anhängare och vid senare möten Wälläris.
Maktkampen avgjordes inte smärtfritt eftersom unionen 1951–1952 de facto höll sig med två konkurrerande administrationer och kommunisternas anhängare höll sitt eget möte i nykterhetsförbundet Koittos hus. Wälläris samarbetsvilja, rättens beslut och de främsta oppositionsmännens stöd för unionens enhet hindrade emellertid organisationen från sönderfall. En intern omröstning hösten 1951 stödde Wällärigruppen med överväldigande majoritet. Sålunda förelåg ingen reell grund för att bygga upp en konkurrerande organisation.
Vid 1952 års extra representantmöte befäste Wälläri sin makt. Under årens lopp förstärkte han den ytterligare. De tvister som splittrat fackföreningsrörelsen lyckades han hålla utanför unionen. Wälläris rykte som kraftfull och självständig utmanare av regeringen, arbetsgivarna och fackcentralen härrör från 1950- och 1960-talen. Då var regeringarna svaga, facket splittrat – även på central nivå sedan 1957 – och tvisterna med arbetsgivarna alltid förhandlingsbara.
Wälläri kom i konflikt med staten då han försökte tvinga unionens arbetsavtal även på Sjöfartsstyrelsens fartyg. Sjömansunionens första strejk på isbrytarna ägde rum 1947 och blev en framgång. Även andra sjömäns krav togs in i samma strejkaktion. Sedermera, 1952–1953, led regeringen flera nederlag när den försökte stoppa sjömansstrejker. När Urho Kekkonens regering 1953 föreslog att isbrytarna skulle underställas försvarsministeriet meddelade unionen att finska handelsfartyg inte skulle följa militariserade isbrytare. Regeringen var tvungen att backa. Isbrytarnas roll i intressebevakningen förstärktes på 1950-talet.
Bland de frågor som unionen drev under 1950-talet kan noteras sjöfararnas skatte- och importförmåner, möjligheter till valutahandel och förbättringar i sociallagstiftningen. I finska hamnar började man på 1950-talet blockera särskilt fartyg från Panama, Liberia och andra länder som inte tillämpade ITF:s lönenormer. För Wälläri var 1956 ett märkesår. För koordineringen av den inhemska transportbranschens fackliga samarbete grundades ett särskilt organ, Kuljetusalan ammattiliittojen federationi (KAF). Dessutom förnyades sjöfolkets pensionssystem och en arbetslöshetskassa grundades.
Wälläri var med, dock inte på de centrala ledarposterna, när de fackförbund som först lämnat FFC inledde ett närmare samarbete under nya former. Fackföreningsrörelsens samarbetsdelegation grundades 1957. Följande år uppstod en facklig samorganisation, Ammattiliittojen Yhteisjärjestö och 1960 Finlands landsorganisation (”nya” FLO). Inte långt därefter, 1962, skilde sig Wälläri från sin andra hustru och ingick ett nytt äktenskap. Wälläris ställning som offentlig person förstärktes då även damtidningarna började intressera sig för Anni och Niilo Wälläris ”love story” och hemliv.
Wälläri deltog i de diskussioner som lade grunden för fackföreningsrörelsens enande även om FLO:s ledning ogillade dessa sonderingar. FFC, FLO och utomstående fackförbund kunde samarbeta på det praktiska planet 1966, uppmuntrade av Wälläri, då hans och KAF:s initiativ slutligen ledde till ett temporärt stopp av alkoholimport från Sydafrika. Niilo Wälläri ledde Sjömansunionen och KAF ända fram till sin död vid drygt 70 års ålder, i augusti 1967. Samma år hann han även ge ut sina memoarer.
Tapio Bergholm
Niilo Frans Välläri, fr.o.m. slutet av 1920-talet Wälläri, född 6.7.1897 i Lundo, död 25.8.1967 i Helsingfors. Föräldrar garvaren Frans Välläri och Elin Johanna Lindroos. Gift med (1) Lilian (Lyyli) Jääskeläinen 1920, (2) Toini Antikainen 1928, (3) Anni Sanelma Aalto (född Valkkinen) 1962.
PRODUKTION. Poliittinen keinottelu Suomen ammatillisessa työväenliikkeesä (1933); Myrskyssä ja myötätuulessa. Suomen merimies-unioni 30 v. – I storm och medvind. Finlands sjömans-union 30 år (1951); Merimies-Unioni. Taistelua ja edistystä (1964); Antoisia vuosia. Muistelmia toiminnasta ammattiyhdistysliikkeessä (1967).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Statspolisens arkiv, Skyddspolisens arkiv, Riksarkivet; Transportarbetarförbundens Federations arkiv, Finlands fackföreningars centralförbunds arkiv, Sjömans-unionens arkiv, Fackföreningsarkivet, Helsingfors; Finlands Transportarbetarförbunds arkiv, Finlands kommunistiska partis arkiv, Folkets arkiv, Helsingfors; Finlands Transportarbetarförbunds arkiv, Arbetararkivet, Helsingfors. P. Ala-Kapee & M. Valkonen, Yhdessä elämä turvalliseksi I. SAK:laisen ammattiyhdistysliikkeen kehitys vuoteen 1930 (1982); T. Bergholm, Från låg lön till välfärd. Sjömännens fackföreningsverksamhet i Finland 1916-1966 (1996); T. Bergholm, Kovaa peliä kuljetusalalla II. Kuljetusalan ammattiyhdistystoiminta vuosina 1925?1960 (1997); I. Hakalehto, Suomen kommunistinen puolue ja sen vaikutus poliittiseen ja ammatilliseen työväenliikkeeseen 1918?1928 (1966); P. Kettunen, Poliittinen liike ja sosiaalinen kollektiivisuus. Tutkimus sosialidemokratiasta ja ammattiyhdistysliikkeestä Suomessa 1918?1930 (1986); T. Soukola, Riistorauhaa rikkomassa. Suomen Merimies-Unionin ja sen edeltäjien vaiheita 1905-2000 (2003); A. Tuominen, Hemligt ränkspel på jorden och under jorden (1958); A. F. Upton, Kommunismi Suomessa (1970); E. Savolainen, Niilo Wälläri. Legenda jo eläessään (1978); M. Valkonen, Yhdessä elämä turvalliseksi II. Suomen Ammattiyhdistysten Keskusliitto 1930?1947 (1987).
BILDKÄLLA. Wälläri, Niilo. Uusi Suomis bildarkiv.