Johan Wegelius var den första prästen i Finland som väckte uppmärksamhet för sin pietism. Han beskylldes för irrlärighet och avsattes från sitt ämbete som kyrkoherde. Han fick emellertid en ny möjlighet efter att ha vädjat till kungen och visat bot och bättring. Wegelius var respekterad av sina församlingsmedlemmar. Hans måttfulla tankar kom med tiden att få inflytande inom kyrkan, och han försonades med sin tidigare motståndare, biskop Johannes Gezelius d.y.
År 1688 utnämnde domkapitlet Johan Wegelius till kyrkoherde i den stora församlingen i Pudasjärvi. Wegelius var känd som en flitig och god lärare. Johannes Keckman, som var kaplan i församlingen, hade hoppats bli kyrkoherde och blev förbittrad då han förbigicks. Wegelius, som var en samvetsgrann präst, blandade sig dessutom i Keckmans omfattande köpenskap, särskilt i hans mångleri och olaga handel. Keckman förmedlade varor från Uleåborg till bönderna, sålde deras produkter till invånarna i staden och handlade med karelska köpmän. Han fick motta stränga förmaningar av domkapitlet och vände sig 1690 till biskopen och kapitlet och beklagade sig över att Wegelius inte bekände sig till kyrkans lära utan understödde Lars Ulstadius trosuppfattning, som förkastats som irrlärig. Keckman anklagade vidare Wegelius för att ha baktalat bl.a. biskop Johannes Gezelius och beskyllt denne för att vara ”en [andligen] död människa” och t.o.m. irrlärig.
Även Ulstadius hade reagerat mot sina kollegers köpenskap som tog upp en stor del av deras tid. Ulstadius inflytande ledde också till att Wegelius maka, den känsliga och själfulla Christina Lauraeus, ville låta bikta sig offentligt. I augusti 1690 läste Keckman i Pudasjärvi kyrka upp en bekännelse som Wegelius skrivit å sin hustrus vägnar. I den berättade hon om en mindre förbrytelse hon gjort sig skyldig till som barn.
Biskop Gezelius, som var på sin vakt mot irrläror, tog Keckmans anklagelser på allvar. När Gezelius på sin visitationsresa i januari 1691 höll prästmöte i Uleåborg tillsatte han ett extra konsistorium för att ta saken under omprövning. Wegelius tillbakavisade bestämt beskyllningarna för irrlärighet och underströk att han endast undervisade i enlighet med bekännelseskrifterna. Han hade aldrig varit i kontakt med Lars Ulstadius och tog avstånd från dennes synsätt. I stället lyfte Wegelius fram Johann Arndts och Philipp Jacob Speners skrifter som rättesnören för sin lära. Den senare hade personligen genom brevväxling satt sig i kontakt med. Även biskopen hade uttryckt stöd för Arndt och Spener.
Wegelius upphörde dock inte med att tadla sina kollegers leverne, utan gav trotsigt uttryck för en hårdnande kritik mot ogudaktigheten bland kyrkans tjänare och bristen på helig ande. Han beskyllde prosten i Uleåborg för att vara girig och gick till angrepp mot hans dryckesvanor. Prästmötet dömde Wegelius att suspenderas från sitt prästerliga ämbete. Han sändes till den lärde och allvarsamme Gustav Cajanus, kyrkoherde i Lochteå, för att göra bot och bättring. Cajanus gav snart ett positivt utlåtande om Wegelius lära, och även biskopen började förhålla sig mer försonlig till honom. Trots detta bekräftade kung Karl XI Wegelius avsked och utnämnde Johannes Keckman till kyrkoherde i Pudasjärvi.
Wegelius fick dock behålla sitt prästämbete. I maj 1691 ordnades i Uleåborg en ny granskning av hans lära, som utföll gynnsamt för Wegelius. Bl.a. allmogen i Pudasjärvi uttalade sig mycket fördelaktigt om hans undervisning. Wegelius ställdes även två gånger, i augusti och september 1691, inför domkapitlet i Åbo. Biskop Gezelius och domkapitlet drog ändå inte tillbaka sin dom beträffande Wegelius irrlära och tjänsteförseelser i Pudasjärvi. Att biskopen trots allt hyste vissa betänkligheter framgår av att han var redo att ge Wegelius en kaplanstjänst under någon kyrkoherde i södra Finland, men inte i Österbotten.
Wegelius besvärade sig nu hos kungen. På dennes initiativ återupptogs ärendet, och denna gång utföll utredningen till Wegelius fördel. Wegelius bad även om att Spener skulle avge ett utlåtande om hans verksamhet och trosuppfattning och fick av denne ett positivt svarsbrev som han bifogade till sin nya besvärsskrift till kungen. Han hänvisade även i övrigt till Speners verk. Han fick bl.a. dennes predikobok Die evangelischen Lebenspflichten redan samma år som den gavs ut, 1692.
Kungen undersökte ingående ärendet tillsammans med sina rådgivare. Prästmötet i Uleåborg konstaterades vara lagstridigt. I en sträng förmaning varnades biskopen och domkapitlet för att slarvigt tillämpa lagar och förordningar. Kungens officiella beslut, daterat den 8 september 1692, var måttfullt. Han kunde inte ta tillbaka sitt tidigare beslut utan att förlora anseendet. Wegelius konstaterades vara med rätta avsatt från ämbetet som kyrkoherde i Pudasjärvi församling, men eftersom man sedermera kunnat konstatera att han bekände sig till den rätta evangeliska läran skulle han erhålla ett prästämbete någonstans i närheten av Åbo.
År 1693 blev Wegelius kaplan i Pemar och fyra år senare kyrkoherde i Tyrvis. Kontraktsprost blev han 1707. Redan 1696 var Wegelius respondent vid prästmötet och snart även opponent och predikant. Han erkände att han misstagit sig i sin kritik av biskop Gezelius och bad om tillgift. Biskopen och kyrkoherden blev sedermera vänner.
Wegelius fortsatte med sin pietistiska verksamhet genom att översätta Johann Arndts kända andaktsbok till finska. Översättningen av Paradijs lustgård blev klar 1703, men kunde under det pågående stora nordiska kriget inte publiceras. År 1713 flydde Johan Wegelius norrut tillsammans med sin familj undan stora ofreden. Den största delen av tiden levde familjen under svåra förhållanden i ödemarken vid Muonio och Enontekis. Vid Naangijärvis strand fanns ännu i slutet av 1800-talet det s.k. ”Vigeliuksen kenttä” (Vigeliuska fältet) och resterna av prostens bostad. Enligt sägnen försörjde ”prästen Vigelius” sig och sin familj genom att fiska, undervisa och predika. År 1722 kunde Wegelius med familj återvända till Tyrvis, där den respekterade prosten länge levde kvar i folkminnet.
Jouko Vahtola och Erkki Kansanaho
Johannes Thomae Weggelfius (efter Seinäjoki), senare Johan Wegelius, född ca 1660 i Seinäjoki, död 3.5.1725 i Tyrvis. Föräldrar bonden Tuomas Uppa och Katarina Josefsdotter. Gift 1684 med Christina Lauraeus.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Kansanaho, Hallen pietismin vaikutus Suomen varhaisempaan herännäisyyteen (1947); E. Kansanaho, Wegeliuksen postillan lähteet ja teologia (1950); P. Laasonen, Finlands kyrkohistoria 2. Skellefteå (2000); J. Tengström, Bidrag till närmare kännedom af Prostens och Kyrkoherdens i Tyrvis Johan Wegelii Religionssatser och lefnadsöden (1832); J. Vahtola, Pudasjärven seurakunnan historia (1981); P. Virrankoski, Pohjois-Pohjanmaa ja Lappi 1600-luvulla. Pohjois-Pohjanmaan ja Lapin historia III (1974).