Rafael Erich var å ena sidan en respekterad expert på statsrätt och internationell rätt och å andra sidan diplomat och politiker, i ett skede även statsminister. Inom alla dessa områden företrädde han landets främsta sakkunskap. Men Erichs övergång från den ena banan till den andra blev också ett hinder för honom att nå kulmen i någondera karriären.
Rafael Erich avlade studentexamen 1898 och bedrev därefter juridiska studier. Han disputerade vid 28 års ålder och var 1908–1910 tjänstförrättande och därefter ordinarie professor i statsrätt och folkrätt. Trots sin ungdom blev han snabbt en finländsk auktoritet på statsrätt, ett namn man hänvisade till i samma andetag som till Robert Hermanson och R. A. Wrede. Länge deltog Erich i den politiska debatten snarare som expert på statsrätt än som politiker. Som konstitutionell lämnade han på sätt och vis av politiska skäl två gånger sin tjänst, men kunde återgå till den akademiska banan sedan de politiska förhållandena blivit gynnsammare.
I motsats till den äldre juristgenerationen studerade Rafael Erich inte rättsvetenskapen ur en positivt legal eller formellt legalistisk synvinkel. Bokstaven ensam var inte helig, lagen var inte ett autonomt system som kunde förklaras utan det yttre, omgivande samhällets strukturer. Man skulle utgå från fakta och empiri, inte från regelverk. Erich godtog inte den tyske auktoriteten Georg Jellineks uppfattning, enligt vilken finländarna juridiskt accepterat förryskningsåtgärderna då de inte vidtagit effektiva motåtgärder utan tillämpade ryssarnas bestämmelser. Verkligheten och lydnaden hade skänkt legitimitet åt åtgärderna. Enligt Erichs uppfattning skulle man ta i beaktande att åtlydnaden varit påtvingad; av detta följde inte ett godtagande av de ryska normerna.
I praktiken torde Erich snarast ha intagit den rättspositivistiska utgångspunkten att man borde beakta den omgivande verkligheten och dess inverkan som normskapande faktorer utanför rättssystemet. Sålunda ansåg Erich 1909 att en skilsmässa från Ryssland bara kunde förverkligas genom att konstitutionen ändrades. Vid tiden för första världskriget stödde han sig dock på en helt annan linje: aktivismen och jägarrörelsen.
År 1917 var Erichs tolkning i enlighet med den så kallade maktlagen att februarirevolutionen på sätt och vis omfördelat kejsarens makt, då den störtat honom. Makten hade inte automatiskt tillfallit den temporära ryska regeringen, utan Finlands lantdag, som sålunda var berättigad att i enlighet med sin vilja organisera den högsta makten i Finland. Den temporära regeringen hade ju inte ärvt kejsarmakten utan hade uttryckligen avskaffat denna makt genom revolutionen. Denna tolkning tilltalade självständighetsaktivisterna och socialdemokraterna. Däremot menade huvuddelen av de borgerliga på basis av den traditionella legalismen att makten övergått till den temporära regeringen. Erich tolkade i sin Suomen valtio-oikeus (1924, Finlands statsrätt) kungavalet 1918 som ”ett uppenbart misstag och ett missbruk av ett till det yttersta tänjt lagrum”, nämligen § 38 i 1772 års regeringsform. Sommaren 1918 hade han för tyskarna skrivit ett memorandum i samma ärende och hade då inte ifrågasatt bruket av denna paragraf.
Erich ansåg sig knappast vara en politisk jurist utan uttryckligen en rättens och laglighetens väktare. Han innehade från 1910 professuren i stats- och folkrätt (efter lärostolens delning 1921 endast folkrätt), men i praktiken verkade han nästan oavbrutet från 1915 i politiska och diplomatiska uppdrag som fredsförhandlare, ämbetsman inom utrikesförvaltningen, lantdagsman och statsminister. Han lämnade professuren sedan han 1928 utnämnts till Finlands sändebud i Stockholm.
Rafael Erich var ingen utpräglad partipolitiker, trots att han var knuten först till det ungfinska partiet och senare till Nationella samlingspartiet. Universitetet, aktivismen, deltagandet i jägarrörelsen och i förhandlingarna om den tyska hjälpen till Finland våren 1918 ledde honom in på självständighetslinjen och sålunda politiskt till höger. Erich och den andre delegaten Edward Hjelt har kritiserats för att de genom att våren 1918 underteckna ett fredsavtal med Tyskland garanterade ankomsten av en tysk division till Finland och godtog tämligen dåliga villkor som medförde att Finland blev politiskt och ekonomiskt beroende av Tyskland. Redan de ekonomiska artiklarna var katastrofala för den finländska industrins livskraft, då de billiga finländska råvarorna ställdes till tyskarnas förfogande. Erich och Hjelt verkade egenmäktigt – men våren 1918 hade de inte många alternativ. Erich själv ansåg sig ha handlat korrekt vid ordnandet av den tyska hjälpen och ha gjort en betydelsefull insats för självständigheten.
Erich stod inte främmande för att slå in på mindre demokratiska vägar. Han ansåg det möjligt att avskaffa riksdagsordningens bestämmelser om statsrådets parlamentariska ansvar inför riksdagen och sålunda betona den exekutiva makten – helst kungamakten. Han blev dock inte lika kraftigt stämplad som många andra monarkister, eftersom han stod vid sidan av den partipolitiska kampen om statsskicket sommaren 1918. Sålunda hade den republikanske och demokratiske Santeri Alkio från Agrarförbundet rentav föredragit Erich som republikens president sommaren 1919 istället för K. J. Ståhlberg.
Erich förmådde således samla krafter över partigränserna. År 1920 blev han statsminister för en borgerlig koalitionsregering; denna var den ena av de två regeringar på 1920-talet som hade en riksdagsmajoritet bakom sig. Regeringstiden utmärktes av frågorna om freden i Dorpat och de åländska strävandena att lösgöra sig från Finland. De senare avvärjdes genom eftergifter för att trygga det svenska språkets ställning och den militära neutraliteten på Åland. Relationerna till Sverige blev dock inflammerade.
Freden i Dorpat framstod som än mer problematisk. Sedan Sovjetryssland blivit starkare var Finland till slut tvunget att acceptera att hela Östkarelen förblev på den ryska sidan gränsen. Freden var också svår för Erich, i synnerhet för att de grupper som främst stött honom – ungfinnarnas högerflygel och Agrarförbundet som allierat sig med Nationella samlingspartiet – förhöll sig kritiska till den. I viss mån strävade Erich också efter att lägga skulden på fredsförhandlarna.
Erichs ställning som statsminister försvagades av de andra kraftfulla ledamöterna i regeringen. Partikamraten, undervisningsminister Lauri Ingman var regeringens starke man och en entusiastisk försvarare av freden i Dorpat. Utrikesminister Rudolf Holsti från framstegspartiet åtnjöt för sin del presidentens särskilda förtroende. Regeringen föll till slut på en för 1920-talet tämligen typisk fråga, nämligen statstjänstemännens löner. Erich, som gärna hade fortsatt som statsminister, var intresserad av en ombildning av regeringen. Hans inrikespolitiska roll var emellertid förbi och han behövdes inte längre som minister.
Rafael Erich var på 1920-talet som diplomat präglad av Locarnoandan och som politiker av Nationernas förbund (NF). I mitten av årtiondet trodde man att freden i Västeuropa tryggats av ett fördrag i den schweiziska staden Locarno, varigenom fördragsparterna förband sig att inte med vapenmakt förändra gränserna i Västeuropa. Tvister skulle lösas genom säkerhetsavtal och skiljedomstolar, helst också genom nedrustning via NF. Även Erich försökte utverka säkerhetsgarantier åt Finland genom NF och internationella avtal. Jämfört med de likatänkande utrikesministrarna Rudolf Holsti och Hjalmar J. Procopé var Erich mer ämbetsmannamässig; han varken symboliserade eller ens representerade någon inrikespolitisk riktning eller kraft. Som diplomat återgick Erich på sätt och viss till rollen som sakkunnig, han framstod som mer konciliant och förorsakade tvister i mindre utsträckning än Holsti och Procopé.
Enligt Erichs uppfattning borde Finland föreslå att man skulle skapa ett nordligt Locarno. Nationernas förbund skulle gå i borgen för att fredssträvandena i norr inte var riktade mot Sovjetunionen. Det nordiska försvarsförbundet skulle omfatta Skandinavien, Finland och Östersjöländerna. En strävan var att också få Sovjetunionen att godkänna skiljedomsförfarandet. I Sverige satte man värde på Erichs förslag, men Kreml fördömde det. Erichs relationer till Sovjetunionen – såsom också till Tyskland – förblev kyliga. Även hans egen referensgrupp, högern, ansåg förslaget orealistiskt. Däremot förhöll sig president Relander välvillig, planen motsvarade ju hans egna tankar om ett skandinaviskt och baltiskt samarbete genom förmedling av Finland och under Englands och Tysklands paraply.
År 1928 blev Erich Finlands sändebud i Stockholm, där han eftersträvade ett närmande till Sverige och motsatte sig äktfinskheten. Inom ytterhögern hände det att han kallades för jude och att man påminde om hans avfällige bror Mikko Erich, som efter att ha varit aktiv monarkist blivit aktiv socialist. Redan 1933 gjorde Erich på uppdrag av T. M. Kivimäkis regering en utredning om ett militärpolitiskt samarbete mellan Finland och Sverige. Erich motsatte sig sålunda sin gamle fiende Rudolf Holsti, som återkommit som utrikesminister och som i första hand ville förlita sig på Nationernas förbund. Erich trodde inte längre att NF var något egentligt alternativ, utan kritiserade offentligt Holstis linje i Helsingin Sanomat. Det hade dessutom varit svårt för honom att rekommendera NF:s sanktionslinje, sedan han 1936 blivit sändebud i Mussolinis Italien, det första land som blev föremål för sanktioner. Erichs blickar riktades inte enbart mot Sverige utan sist och slutligen också mot Tyskland. Tanken var att med tysk hjälp balansera Sovjetunionens växande politiska kraft, utan att ändå låta sig ledas av Tyskland.
Erich var domare vid den internationella domstolen i Haag 1938–1939. Han stod då utanför den finländska politiken, och utnämningen betraktades inte heller som något större avancemang i karriären.
Rafael Erich fick för sina förtjänster 1918 rangen av utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister samt utnämndes 1932 till juris hedersdoktor vid Uppsala universitet. Han förärades ett flertal höga inhemska och utländska ordnar.
Vesa Vares
Rafael Waldemar Erich, född 10.6.1879 i Åbo, död 19.2.1946 i Helsingfors. Föräldrar rektorn Theodor Waldemar Erich och Bertha Fredrika Mannelin. Gift 1905 med Hellin Onerva Hedberg.
PRODUKTION. Über Allianzen und Allianzverhältnisse (1907); Finlands rätt belyst av utländska rättslärde (1908); Valtiosääntöjen säätäminen ja muuttaminen (1909); Das Staatsrecht des Grossfürstentums Finnland (1912); Om folkrättslig skiljedom (1912); Till läran om lagstiftningsakter och lagstiftningsförfarande med speciell hänsyn till finsk rätt (1912); Probleme der internationalen Organisationen (1914); Kansainvälinen oikeus (1915); Kompetensfördelning, kompetensprövning och kompetenskontroll enligt Finlands statsrätt (1924); Suomen valtio-oikeus I–II (1924–1925); Kansainliiton oikeusjärjestys (1926); La naissance et la reconnaissance des États (1926); La question des zones démilitarisées (1929); Suomen oikeus Venäjän vallan viimeisinä aikoina ja murroskautena (1938).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Privatsamling, Riksarkivet. K. Korhonen, Naapurit vastoin tahtoaan. Suomi neuvostodiplomatiassa Tartosta talvisotaan I. 1920–1932 (1967); K. Korhonen, Turvallisuuden pettäessä. Suomi neuvostodiplomatiassa Tartosta talvisotaan II. 1933–1939 (1971); K. Selén, Genevestä Tukholmaan. Suomen turvallisuuspoliittista linjaa hakemassa 1930-luvulla (1974); T. Soikkanen, Kansallinen eheytyminen – myytti vai todellisuus? (1984); A. Uino, Kansallisen kokoomuspuolueen historia 1918–1929 (1994); V. Vares, Vanhasuomalainen. Lauri Ingman ja hänen poliittinen toimintansa (1996).
BILDKÄLLA. Erich, Rafael. Foto: Ateljé Gordon Studios, 1939. Uusi Suomis bildarkiv.