Den begåvade Samuel Wacklin var speciellt i sin ungdom mottaglig för olika religiösa strömningar i tiden. Han tillhörde först en pietistiskt färgad separatistgrupp i Uleåborg, men närmade sig efter några år i Stockholm alltmer herrnhutismen. Efter en tid som slottspredikant i Åbo utnämndes Wacklin till kyrkoherde i Laihela.
Samuel Wacklin gick i skola i Uleåborg och skrev in sig vid akademin i Åbo 1727. Det finns inga uppgifter om någon disputation, och sannolikt tog han ingen slutexamen. Redan tre år senare flyttade han tillbaka till Uleåborg, där han blev apologist (lärare i realämnen) i stadens trivialskola.
Den pietistiska rörelsen hade fått fotfäste i de bildade kretsarna i Uleåborg redan i slutet av 1600-talet, då Lars Ulstadius, som var lärare vid trivialskolan, hade drivits in i separatismen. Med rättegångarna mot pietister, föranstaltade av Åbo domkapitel, och med införandet av konventikelplakatet, som förbjöd privata bönemöten, lyckades man till en del stävja rörelsen. Kvar blev dock en längtan efter mystik och kritiken av en religiositet utövad enbart i konvenansens tecken, och när det stora nordiska kriget var över och livet åter blev lugnare började separatismen igen sprida sig i trakten av Uleåborg. Samuel Wacklin hörde till den grupp som betonade den personliga omvändelsen och som kritiserade den ytliga kristendomen, kyrkans roll och prästerskapets verksamhet. Bland de andra i gruppen fanns hans syskon samt kommissarie Holmstens döttrar Anna och Elsa. Hos dem fanns beröringspunkter såväl med Erikssönernas separatism som med pietismen i Stockholm.
Speciellt Elsa Holmsten (1710–1735), som sedan gifte sig med Samuel Wacklins bror Johan, vände sig starkt emot religionsutövningens former. Hon är också en av Finlands få kvinnliga psalmdiktare på 1700-talet. Det iögonenfallande hos rörelsens ledande gestalter är att de samtliga var unga. I början av 1730-talet, då det i Uleåborg redan fanns en klar separatistisk krets, var Elsa Holmsten och Samuel Wacklin bara tjugo år fyllda. Till kretsen hörde också människor från det lägre borgerskapet; den mest aktiva av dessa var Juhani Siira, som arbetade vid Fagerholms sågverk.
Samuel Wacklin hann vara apologist i bara ett år innan han 1731 flyttade till Stockholm för att bli informator hos historiografen Jacob Wilde. Orsaken till flyttningen är oklar, men olika gissningar har framförts. Det renläriga prästerskapet började på ett närgånget sätt följa med rörelsens verksamhet, och man har förmodat att Wacklin antingen tvingades att avgå från sin tjänst eller att han förutseende flydde från Uleåborg till Stockholm för att undkomma stundande rättegångar. Å andra sidan har det hävdats att informatorskapet hos familjen Wilde var lockande för Wacklin, inte minst för att han i Stockholm fick en möjlighet att på nära håll följa med radikalpietismens utveckling. Wilde förhöll sig själv positivt till de nya religiösa rörelserna, även om man inte kan hänföra honom till pietisterna.
Det sistnämnda förmodandet förefaller mest trovärdigt. En apologists lön var usel och de flesta innehade denna tjänst enbart ett par år. Således var det på intet sätt avvikande att Wacklin sade upp sig och flyttade till annan ort. Vid tiden för hans flyttning hade situationen i Uleåborg ännu inte tillspetsats, det fanns alltså ingen orsak att fly. Elsa Holmsten besökte Stockholm 1733 och blev där bekant med många separatister som kom att påverka henne, och hon återvände hem till Uleåborg med många nya idéer. Radikalpietismen nådde också sin kulmen i Uleåborg efter Holmstens hemkomst. Från Stockholm höll Wacklin fortgående tät kontakt med sina bekanta i Uleåborg; bl.a. sände han dem böcker som han översatt till finska. Magistraten i Uleåborg uppfattade att Wacklin i Stockholm blev än mer radikal och misstrodde därför även korrektheten i hans översättningar.
I Stockholm tillbringade Wacklin ca tre år. Under denna tid översatte han, vid sidan av sin informatorstjänst, flera andaktsböcker. Efter kriget rådde det brist på finskspråkig andlig litteratur. På riksdagen 1731 skrev finska präster en promemoria om det tvingande behovet av utgivning av religiös litteratur på finska, som kunde saluföras till ett förmånligt pris. Kanslikollegium avfärdade förslaget med hänvisning till den rådande svaga ekonomin i riket, men rekommenderade att böckerna skulle utges privat. Kollegiet bad jacob Wilde att ge ut böckerna. Wilde antog gärna utmaningen. Han hade redan 1722, då statsmakten inte kunde bidra ekonomiskt till dylik verksamhet, grundat ett eget tryckeri för att kunna ge ut de litterära alster som han i egenskap av rikets historiograf skrivit.
År 1732 utgavs Wacklins finska översättningar av Arthur Dents En sann omwändelses öfning eller wäg och Johann Arndts D. Johan Arndts Paradis lust-gård. Wacklin översatte också böcker av August Hermann Francke, Johann jakob Schütz, Thomas Wilcox och John Bunyan.
Trots att det rådde brist på finskspråkig andaktslitteratur var man i Åbo domkapitel inte nöjd med att dessa böcker översattes och gavs ut i Sverige. Domkapitlet ansåg att den i Stockholm tryckta litteraturen belastades av för många tryckfel i och med att där inte fanns kunniga korrekturläsare. Därtill saboterade Wildes utgivningspolitik domkapitlets egna planer på att ge ut bl.a. Arndt och Schütz. Det mest sannolika skälet till domkapitlets motsträvighet var de dialektala motsättningar som rådde mellan företrädare för Åboland respektive Österbotten. Domkapitlet förordade den åboländska varianten, medan Wacklin, som var från norra Österbotten, främst lyssnade till sitt eget språköra. I denna stridighet mellan Wilde och domkapitlet ställde sig Kanslikollegium bakom Wilde.
Tiden i Stockholm var omtumlande för Wacklin också i religiöst avseende. När han kom till huvudstaden var han separatist, när han återvände till Finland var det herrnhutismen som intresserade honom. Radikalpietismens tillbakagång började i Stockholm redan i mitten av 1730-talet. Vid denna tid anlände missionerande herrnhutare, som även Samuel Wacklin blev bekant med. En av dem var Johann Nitschmann, som Wacklin senare korresponderade med. Dessa herrnhutismens budbärare reste hösten 1734 till Uleåborg. Samtidigt flyttade Wacklin till Åbo, där han prästvigdes året därpå. Till en början var han nådeårspredikant på Åbo slott och utnämndes därefter till ordinarie slottspredikant.
Enligt vissa källor nådde Wacklins herrnhutiska övertygelse sin mognad under lilla ofreden, sedan han blivit bekant med den danskfödde herrnhutaren Gerhard Hansen. Den ryske generalguvernören Balthasar von Campenhausen hade tagit med Hansen till Åbo som sin hovpredikant. Wacklin blev god vän med Hansen, som omnämner Wacklin i sin redogörelse till Herrnhut 1743. I Åbo hade det efter fredsslutet bildats en aktiv krets herrnhutare, till vilken förutom Wacklin hörde bl.a. Abraham Frosterus, notarie i domkapitlet.
År 1746 blev Wacklin kyrkoherde i Laihela. Inom kort befann han sig mitt i en våg av separatism som spritt sig i församlingen. Denna gång var det Wacklins tur att förhöra rörelsens anhängare. Hans egna erfarenheter bidrog till hans förståelse för separatisterna, även om han inte kunde godta deras synsätt. Också denna gång kunde de separatistiska yttringarna stävjas först efter att rörelsens ledare Jaakko Kärmäki dömts och fängslats på Åbo slott 1760.
Trots sin herrnhutism blev Wacklin som kyrkoherde mer kyrkligt sinnad. Men hans ungdomliga iver övergav honom inte helt. Han kritiserade såväl storskiftet i Österbotten som de nya banksedlarna, och dömdes därför för majestätsbrott att böta 200 silverdaler samt entledigades från sitt ämbete för ett år. Entledigandet verkställdes dock inte tack vare en kunglig benådning 1767.
Tuija Laine
Samuel Wacklin, född 1710, död 19.11.1780. Föräldrar klockaren, postmästaren Michael Wacklin och Helena Paldanius. Gift med Elisabeth Bergsten, 1736 med Elisabeth Björman.
PRODUKTION. För mer än nödigt hållas bör ... Betrachtat, då mästaren i Guldsmeds ämbetet, ... herr Johan Collin brudgummen, samt ... jgf. Elisabet Wacklin bruden, ett christeligit ächta-förbund med hwar annan ingingo … i Uhleå den 25 martii åhr 1729. Och förestält af S. W. (1729); Turun suomalaisen seurakunnan walitus-wirsi. Sen uscollisen Jesuxen Christuxen palwelian Isaac Björklundin, muinen ollehen th[e]ologiae professorin, ja Suomen seuracunnan kircko-herran Turusa täldä lähdön ylitze joca ... tuli Jumalan tygö poisotetuxi 30. p-tammicuusa 1740 … Surullisella Mielellä Weisattu (1740).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Halila, Oulun kaupungin historia II 1721−1809 (1953); E. Kansanaho, Samuel Wacklin ja Tukholmassa v. 1732 painetut suomenkieliset hartauskirjat. Ramus virens in honorem Aarno Maliniemi. Finska Kyrkohistoriska Samfundets Handlingar 52 (1952); T. Laine, Ylösherätys suruttomille. Englantilaisperäinen hartauskirjallisuus Suomessa Ruotsin vallan aikana (2000); C. Strandberg, Åbo stifts herdaminne ifrån reformationens början till närvarande tid I−II (1832−1834).
BILDKÄLLA. Wacklin, Samuel. Oljemålning: I. Wacklin. Foto: P.O. Welin, 1976. Finlands nationalmuseum. Museiverket.