Den unge psykologen Hjalmar Neiglick var en förespråkare för tanke- och religionsfrihet, en kosmopolit som ville europeisera kulturlivet i Finland. Filosofiskt förfäktade han empirismen, som teater- och litteraturkritiker stödde han realism och naturalism. En lovande bana som forskare och kulturpersonlighet bröts genom hans tidiga död.
Hjalmar Neiglick föddes 1860 i S:t Petersburg, där hans far var kommissarie vid Finlands Banks kontor. Han genomgick Svenska normallyceum i Helsingfors och avlade studentexamen 1879, varpå han 1881–1882 företog en studieresa till Frankrike och Schweiz. Han intresserade sig särskilt för den franska kulturen, som han senare kom att knyta många band till. I sina studier vid universitetet i Helsingfors ägnade han sig först åt estetiken, men övergick snart till filosofi. Hans avhandling pro gradu behandlar lagen om orsak och verkan. Neiglick var aktiv i Nyländska studentavdelningen, och hans avhandling publicerades i avdelningens publikationsserie. År 1885 avlade han filosofie kandidatexamen.
Till Neiglicks nära vänner hörde medicinrarna Jarl Hagelstam och Maximus Widekind af Schultén samt två vittra storheter, författaren Karl August Tavaststjerna och litteraturhistorikern Werner Söderhjelm; på bildkonstens område stod Albert Edelfelt honom nära. Som frisinnad svekoman försvarade Neiglick tanke- och religionsfriheten, som teater- och litteraturkritiker förespråkade han entusiastiskt realismen och naturalismen.
Neiglick företrädde flera för den ”moderna åskådningen” karakteristiska åsikter och kunde i sina olika framträdanden sägas personifiera åttiotalets kulturradikalism. Han var dessutom mån om sitt yttre, klädde sig efter senaste modet och var lika snabb att anamma nyheter på den urbana kulturens och rekreationens som på idéernas områden. En föredragsserie av Carl von Bergen om kyrkan och den moderna världsåskådningen gav honom 1884 anledning att under signaturen Arius kasta sig in i pressdebatten samt ge ut en pamflett kallad Vetenskapen och professorerne Hjelt, Neovius och Reuter samt docenten Vasenius. I detta sammanhang krävde Neiglick att universitetets professorer skulle stiga ut ur sina elfenbenstorn och delta i dagsdebatten.
Efter kandidatexamen begav sig Neiglick till Köpenhamn, där han bedrev forskning i psykologi i samarbete med den danske psykologen Alfred Lehmann. Från början av 1886 studerade Neiglick för en av pionjärerna inom experimentell psykologi, Wilhelm Wundt, vid dennes laboratorium vid universitetet i Leipzig, först som Lehmanns assistent och senare självständigt. Våren 1886 blev han också bekant med den franske sociologen Émile Durkheim. Neiglick kompletterade de experiment han påbörjat i Leipzig vid det psykologiska laboratorium som Lehmann hade grundat i Köpenhamn. Neiglicks avhandling Zur Psychophysik des Lichtsinns (1887) publicerades med en inledning av Wundt. Neiglicks opponent i Helsingfors var Thiodolf Rein. Liksom det finländska vetenskapssamfundet i stort kände sig Rein i grunden främmande för den åskådning Neiglick företrädde. Icke desto mindre fick Neiglick genast en akademisk position i Helsingfors.
Avhandlingen är jämte artikeln ”Om exakta metoder i psykologien” Neiglicks mest betydande publikationer på psykologins område. I augusti 1887 utnämndes han till docent i experimentell psykologi i Helsingfors, och redan från följande månad bestred han Reins professur i filosofi, då denne utsetts till universitetets rektor. Återkommen från en resa till Paris 1889 avled han inom kort efter att ha insjuknat i tyfus och därtill drabbats av hjärnhinneinflamation.
Thiodolf Rein föreslog att man för att hedra minnet av Neiglick skulle grunda ett psykofysiskt laboratorium i Helsingfors, men förslaget förverkligades aldrig. Neiglick själv hade också delvis förlorat sitt intresse för experimentell psykologi, han planerade hösten 1888 att skriva en avhandling om sympati, och avsåg även att bedriva empirisk forskning i moral. Hans avsikter hann dock inte genomföras. Sommaren 1889 bedrev Neiglick studier i hypnotism (vilket också Lehmann forskade i), spiritism och teosofi, och han studerade därtill Théodule Ribots experimentella psykologi samt Jean Martin Charcots och Antoine Magnans teorier om neurologi och psykopatologi. Han ansåg att den experimentella psykologin borde breddas genom att man tog in synpunkter från övrig vetenskaplig psykologi, men han förhöll sig mycket kritisk till spiritism och teosofi.
Neiglicks liv kan liknas vid ett stjärnskott. Som 80-talist hade han vänt sig emot den traditionella idealistiska och romantiska patriotismen. Även om hans vetenskapliga produktion blev knapp och snart daterad gjorde han en viktig insats genom att introducera nya tankeströmningar. Han var en sann kosmopolit, som förde in moderna europeiska vindar i den finländska kulturen.
Juhani Ihanus
Georg Hjalmar Garibaldi Neiglick, född 28.6.1860 i S:t Petersburg, död 3.11.1889 i Helsingfors. Föräldrar bankdirektören Alexander Neiglick och Olivia Wilhelmina Tennberg. Gift 1888 med Helene Lupander (sedermera Calonius).
PRODUKTION. Lagen om orsak och verkan. Album utgifvet af nyländingar IX (1883); Vetenskapen och professorerne Hjelt, Neovius och Reuter samt docenten Vasenius (1884); Zur Psychophysik des Lichtsinns. Leipzig (1887); Recherches psychophysiques sur les sensations lumineuses (1887); Sur quelques rapports entre la loi de Weber et les phénomènes de contraste lumineux. Revue philosophique de la France et de l’étranger 24 (1887); Om exakta metoder i psykologien. Finsk Tidskrift 23 (1887); Valda uppsatser (1916).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Aho, Kamarioppineita ja laboratoriopsykologeja. Historiallinen arkisto 94 (1989); G. Castrén, Hjalmar Neiglick som kritiker. Album utgifvet af nyländingar XI (1903); K. von Fieandt, Hjalmar Neiglick. Lehmanns vän och medarbetare. Seculum primum. Glimt fra 100 års psykologi i Norden. København (1987); O. Mustelin, Hjalmar Neiglick (1966); W. Ruin, Kaksi ajattelijaa murrosajaltamme. Murrosajoilta muistoja ja kokemuksia II (1918); G. H. von Wright, Hjalmar Neiglicks filosofiska insats (1946).
BILDKÄLLA. Neiglick, Hjalmar. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.