I sina pjäser och noveller har Maria Jotuni skapat starka skildringar av folklivet och stadsborgerskapet, speciellt av kvinnors liv, öden och känslor. Genom sin korta form och som en dialogens mästare nådde hon sina mål både som dramatiker och novellist. Desto mera överraskande var 1930-talets storsatsning, den postumt utgivna Ett vajande hus. Som en allvarlig underström i Jotunis produktion flyter konflikterna mellan känslor och verklighet, moral och handling.
Maria Jotuni, eller Haggrén som hon hette till 1906, var född 1880. Hennes barndomshem låg i hjärtat av Kuopio och hennes släkt hade sina rötter djupt i den savolaxiska miljön. Även om familjen levde anspråkslöst värdesattes andliga strävanden och alla barn fick utbilda sig. Via böckerna öppnade sig fantasins rika värld. Redan under skolåren yppade sig Marias författartalang, som stöddes av en förstående modersmålslärare. Läraren hjälpte henne också att få sin första berättelse publicerad.
Efter studenten studerade Maria Haggrén konsthistoria och historia vid Helsingfors universitet och skrev in sig vid Savolax-karelska studentavdelningen, där en krets litterärt begåvade unga studenter samlats, såsom Joel Lehtonen, Otto Manninen och Viljo Tarkiainen. Deras gemensamma mål var att utveckla språket och kulturen, poesin, teatern och folkets andliga nivå. Till Jotunis ungdomsvänner hörde även V. A. Koskenniemi och Heikki Ojansuu.
I sin studentlägenhet läste Maria Haggrén Hamsun, Strindberg och Maupassant och skrev små impressionistiska berättelser, varav några publicerades i tidningen Päivälehti. År 1905 såg debutsamlingen Suhteita (Förhållanden) dagens ljus. Författaren själv kallade de korta novellerna för ”övningar”.
Två år senare utkom Kärlek och den fick ett mera högljutt och motstridigt mottagande än debuten. Alla läsare kunde inte godta den sensationellt öppna skildringen av kvinnors känsloliv och sexualitet. I titelnovellen skildrar Jotuni kärleken som en kall handelsvara. Det alternativ som erbjuds till kärleken är äktenskapet, som grundar sig på fattigdom och förståelse. Resignerad underkastelse är följden av att den naturliga instinkten och samhällets normer inte stöder varandra.
Det är som om Jotuni hade återvänt till sitt barndomslandskaps soliga och sunda balans i miniatyrromanen Vardagsliv (1909), som anses vara hennes genombrott. Personskildringen växer sig mogen och fyllig i serien av händelser som utspelar sig under ungefär ett dygn. Skildringen av den hemlöse vagabonden Nyman håller samman händelserna. Han är en rådig och praktisk man, men blir samtidigt tolk för främlingskapet och ensamheten. Genom Nyman närmar sig Jotuni stämningarna hos sina samtida Hamsun och Gorkij, i vilka hemlösheten och friheten har gemensamma drag.
1910-talet var en särskilt aktiv tid i Maria Jotunis liv. Hon siktade nu in sig på teatern. Hennes debutpjäs Vanha koti (Det gamla hemmet) uppfördes 1910 på Nationalteatern, och 1914 inledde Mannens revben ett triumftåg, som sedan dess pågått. Därefter följde tre andra komedier: Savu-uhri (1916, Rökoffret), Kultainen vasikka (1918, Den gyllene kalven) och Tohvelisankarin rouva (1924, Toffelhjältens hustru). I novellsamlingen Kun on tunteet (Att ha känslor), som utkom 1913, råder tolerans och en tro på hjärtats seger i personskildringen.
År 1911 gifte sig Jotuni med sin tidigare nationskamrat, litteraturforskaren och teaterkritikern Viljo Tarkiainen. År 1912 fick paret två söner, den förste föddes i januari, den andre i december. De små gossarnas göranden och låtanden skildras i Jussi ja Lassi (1921, Jussi och Lassi). Boken öppnar också nya perspektiv på föräldrarnas vardagsliv. De hade vid det här laget intagit framträdande positioner i den litterära världen.
Jotuni upplevde åren under världskriget och inbördeskriget som tunga, som ett slag mot hela mänskligheten i allmänhet och mot sin egen tro på människan. Trots en livssyn som färgats av pessimism och nedstämdhet lyckades Jotuni ändå skriva en fartfylld och i sin kritiska hållning genial komedi som Kultainen vasikka.
År 1924 föddes Tohvelisankarin rouva, som väckte uppseende. Grundtanken i pjäsen, att man kan övervinna döden genom ärlighet och mänsklighet, får en grotesk, rentav grym hantering, men också glödande nyanser i dialogen. Pjäsens modiga, farsartade skämt ledde till skandal. Skandalen svällde ut till en hetsig tidningsdebatt om teaterns moraliska förfall och gav till och med eko i riksdagens budgetförhandlingar.
Från slutet av 1920-talet koncentrerade Maria Jotuni sig på en för henne ny litterär form, romanen. På olika håll efterlystes den stora finska bildningsromanen, som motvikt till folklivsskildringen. I början av 1930-talet utlyste förlaget Otava en romantävling. Jotuni deltog i tävlingen med manuskriptet Ett vajande hus, till vilket hon fogat kommentaren ”tävlar endast om första priset”. Det fick boken inte och Jotuni drog tillbaka sitt manuskript, som utifrån etiska och existentiella frågeställningar formade sig till en gripande skildring av ett äktenskapligt helvete. Publiceringen dröjde till tjugo år efter författarens död. Men visst stoff och idéer från manuskriptet använde Jotuni i sin sena produktion, den bittra farsen Amerikan morsian (1939, Amerikabruden) och det historiska dramat Klaus, Louhikon herra (Klaus, herre på Louhikko). Sistnämnda pjäs vann första priset i Finska kulturfondens stora dramatävling 1941.
Några år tidigare hade Jotuni fått det uppskattade Aleksis Kivi-priset. Hennes försvagade hälsa fick henne att allt mer dra sig tillbaka i ensamhet under de sista åren av sitt liv. Krigsårens ångest fick sin urladdning i roman- och pjässkisser samt i aforismer. Maria Jotuni hade redan från slutet av 1920-talet formulerat aforismer med ett personligt tonfall. Sådana fortsatte hon att nedteckna i sitt sista anteckningsblock ända tills krafterna tynade.
Irmeli Niemi
Maria Gustaava Haggrén, fr.o.m. 1906 Maria Jotuni, född 9.4.1880 i Kuopio, död 30.9.1943 i Helsingfors. Föräldrar gårdsägaren Johan Petter Haggrén och Margareta Lovisa (Greta) Miettinen. Gift 1911 med professorn i inhemsk litteratur Viljo Tarkiainen.
PRODUKTION. M. Haggrén, Suhteita (1905); M. Haggrén-Jotuni, Rakkautta (1907; Kärlek 1908, Man kallar det kärlek 1971); M. Jotuni, Arkielämää (1909; Vardagsliv 1920); Vanha koti. Kolminäytöksinen huvinäytelmä (1910); Kun on tunteet (1913); Martinin rikos (1914); Miehen kylkiluu (1914); Musta härkä (1915); Savu-uhri (1915); Kultainen vasikka (1918); Jussi ja Lassi (1921); Tohvelisankarin rouva (1924); Tyttö ruusutarhassa ynnä muita novelleja (1927); Kyökin puolella (1928); Avonainen lipas I(1929); Olen syyllinen (1929); Hämärässä (1930); Vuoropuheluja (1930); Kurdin prinssi (1932); Vaeltaja. Avonainen lipas II (1933); Jouluyö korvessa (1946); Klaus, Louhikon herra (1946); Norsunluinen laulu (1947); Jäähyväiset. Avonainen lipas III (1949); Maria Jotunin aforismit. Avonainen lipas, Vaeltaja, Jäähyväiset (1959); Maria Jotunin ihmisiä (1959); Rakkautta. (1961); Huojuva talo (1963; Ett vajande hus 1999); Äiti ja poika. Elämän hiljaisina hetkinä (1965); Evakuoidut. Palvelustytön romaani (1966); Suhteita (1981); Näytelmät (1981; innehåller bl.a. Amerikan morsian från 1939).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. I. Niemi, Maria Jotunin näytelmät. Tutkimus niiden aiheista, rakenteesta ja tyylistä (1964); I. Niemi, Maria Jotuni 10.4.1880–30.9.1943. Työtä ja tuloksia. Suomalaisia vaikuttajanaisia. Red. S. Pohjanpalo et al. (1980); I. Niemi, Arki ja tunteet. Maria Jotunin elämä ja kirjailijantyö (2001); A. Sarajas, Maria Jotuni. Suomen kirjallisuus V. Red. M. Kuusi, S. Konsala & S. Kurki-Suonio (1965); A. Vapaavuori, ”Ingen annan utväg än att arbeta” – Maria Jotuni. Sain roolin johon en mahdu. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja. Red. M.-L. Nevala (1989). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993).
BILDKÄLLA. Jotuni, Maria. Foto: Ateljé Rembrandt, 1930. SKS/Litteraturarkivet.