CARPELAN, Tor


(1867–1960)


Personhistoriker, släktforskare


Friherre Tor Carpelan utförde sin civila gärning som universitetstjänsteman men gick till historien framförallt för sina starka biografiskt­genealogiska intressen. Han blev en förgrundsgestalt i den person- och släkthistoriska forskningen i Finland, som släktforskare, matrikelförfattare och som utgivare av värdefulla historiska dokument.

 

Tor Carpelan föddes 1867 i Matildedals brukssamhälle som då hörde till Uskela och senare till Bjärnå kommun. Fadern Otto Maximilian Carpelan, som ägde järnbruket, var friherre och kapten. Under Krimkriget 1855 hade han som batteribefälhavare försvarat Sveaborgs fästning. Sonen Tor gick i skola i Åbo och blev student från lyceet 1885. De humanistiska studierna vid Helsingfors universitet, med historia som huvudämne, avklarade han på fyra år. Carpelan, som siktade på en ämbetsmannabana, kompletterade senare sin utbildning med en kameralexamen.


 

Sin ämbetsmannabana inledde Carpelan i Helsingfors som extra amanuens vid statsarkivet (sedermera riksarkivet) och övergick sedan i universitetets tjänst, där han snart avancerade från konsistorieamanuens till universitetssekreterare. Carpelan drabbades av flera sorger i sitt familjeliv. Han förlorade sin första hustru i barnsäng. Det andra äktenskapet var länge barnlöst, och en av flickorna som paret adopterade dog redan som två-åring. Två söner föddes dock i familjen på 1920-talet.


 

Sitt egentliga anseende skapade Carpelan som forskare i personhistoria, som släktforskare och matrikelredaktör. Redan som ung visade han ett stort intresse för dessa ämnen. Hans första vetenskapliga arbete var Åbo i genealogiskt hänseende på 1600- och början av 1700-talet, som gavs ut 1890. Den skrevs till universitetets 250-årsjubileum och presenterar ett tjugotal ledande köpmannasläkter i Åbo samt stadens gamla borgmästare och rådmän. Det nya i sammanhanget var att domstolsprotokoll nyttjades. Carpelans förkärlek för Åbo framkom även senare, när han publicerade matrikeln Åbo donatorer intill 1909. Han deltog även aktivt i grundandet av Åbo Akademi.


 

Under sin tid vid statsarkivet inledde Carpelan redigeringen av Finsk Biografisk Handbok och fortsatte med det även sedan han övergått i universitetets tjänst. Detta värv vid sidan av ämbetsmannagärningen sträckte sig över åtta år (1895–1903). Ensam skrev han 368 artiklar, samtliga var dock inte helt nya utan flera byggde på tidigare material. Grundtanken var att publicera en utvidgad och aktuell svenskspråkig version av den finskspråkiga Biografinen nimikirja (1879–1883).


 

Vid tiden för första världskriget gav sig Carpelan efter lång tvekan igen i kast med ett stort projekt, en matrikel över lärare och tjänstemän vid Helsingfors universitet för tiden efter 1828. För hans del var det en lättnad att den dåvarande docenten och bibliotekarien Lauri Tudeer vid univers­itetets bibliotek biträdde honom vid redigeringen av matrikelns biografiska del. Projektet förverkligades enligt planerna men arbetet tog tio år i anspråk. Matrikeln blev dock en betydande källa av ett bestående värde. Under fyra decennier publicerade Carpelan även tio omfattande delar (IV–XIII) av Åbo akademis konsistorieprotokoll från 1600- och 1700-talet. Denna kulturhistoriskt värdefulla källpublikationsserie krävde tidvis stora ansträngningar; flera av originalprotokollen hade skadats i Åbo brand och var följaktligen svåra att uttyda. Inför Helsingfors universitets jubileumsår 1928 redigerade Carpelan en studentmatrikel för åren 1828–1852. Han bistod också sin morbror, professor Valfrid Vasenius, med att samla och publicera universitetets förordningar. Tillsammans med Vasenius redigerade Carpelan de två sista volymerna för åren 1899–1924.


 

Tor Carpelan hörde till direktionen för Riddarhuset och utsågs 1923 till dess genea­log. Detta uppdrag knöt honom för resten av livet till den adliga ätt- och personhistoriska forskningen och till re­digeringen av bl.a. adelskalendrarna. Efter långt slit utgavs 1942 en första omfattande matrikel över de ätter som upptagits i Finlands riddarhus under den ryska tiden. Carpelan utvidgade sitt uppdrag till att omfatta landets adel genom tiderna och började sammanställa en matrikel över de finländska adelsfamiljerna under den svenska tiden. Han hann uppleva två tryckta delar (A–G 1954, H–R 1958). Inför tredje delen (S–Ö) förelåg ett nästan färdigt manuskript när Carpelan avled 1960 vid en ålder av 92 år. Den sista delen gavs ut i mitten av 1960-talet med släktforskaren Arne Ekman som redaktör. Carpelans serie Ättartavlor har blivit ett begrepp och dess stora person- och socialhistoriska värde och akribi har med skäl berömts.


 

Den långvariga gärningen inom uni­versitetsförvaltningen och framförallt Carpelans insats inom person- och släkt­historisk forskning renderade honom en hedersdoktorstitel vid Helsingfors universitet i samband med filosofiska fakultetens promotion 1936. Han mottog även hedersbetygelser från vetenskapliga samfund både i hemlandet och utlandet.


 

Förutom tjänsteman och släktforskare var Carpelan också folkbildare. Han var ledamot av styrelsen för Svenska folkskolans vänner i ett halvt sekel och var länge dess viceordförande och ordförande. Före­ningen förvaltar en fond som bär hans namn.


 

Det har berättats att Carpelan var en utomordentlig, avspänd talare som gärna kryddade sitt tal med en mild ironi. Den adliga bakgrunden, ett orubbligt svenskhetsideal och en lika orubblig svenskspråkighet – han såg sitt försvar av den svenska kulturen som ett slags värnplikt – begränsade tvivelsutan hans sociala kontakter på finskt håll. Som tjänsteman var Carpelan plikttrogen och anspråkslös, men fick motta en del kritik för att universitetets ärenden inte delgavs allmänheten och i synnerhet inte pressen. Sven-Erik Åström har tolkat detta som ett uttryck för en gammaldags tjänstemannaanda. De uppflammande språkstriderna inom universitet var onekligen smärtsamma för Carpelan under hans sista tjänsteår. Till hans förtret försvagades svenskans ställning men med sin höga tjänstemannamoral strävade han efter att skydda universitetet från en överdriven offentlig smutskastning.


 

Carpelans liv och verk har på finlandssvenskt håll bemötts med stor respekt och tacksamhet. På finskt håll har åtminstone de skriftliga omdömena varit knapphändiga och formella. Det har förekommit en distans men också ett slags finkänslighet gentemot Carpelan. Dock finns det knappast någon som bestrider hans stora biografiskt­-genealogiska insatser. Han skapade inte synteser utan var i stället en samlare i Linnés anda; hans passion var människorna och släkterna, årtalen och händelserna. Hans goda minne fascinerade hans samtida. Och förvisso samlade han även växter och frimärken.


 

Veli-Matti Autio


 

Tor Harald Carpelan, född 18.12.1867 på Matildedal i Uskela, död 8.3.1960 i Helsingfors. Föräldrar kaptenen, friherre Otto Maximilian Carpelan och Aurora Lovisa Wasenius. Gift med (1) Esther Kynberg 1902, (2) Anna Emilia Edgren 1909.


 

PRODUKTION. Åbo i genealogiskt hänseende på 1600- och början af 1700-talen (1890); Handlingar rörande förvaltningen i Finland år 1808 II:1–2 (1895); Åbo i sjuttonde århundradet I (1895); Finsk biografisk handbok I–II (1895–1905); Åbo i sjuttonde århundradet II (1906); Consistorii academici Aboensis Protokoll IV 1671–1679 (1912); Consistorii academici Aboensis Protokoll V 1679–1685 (1914); Helsingfors Universitet. Lärare och tjänstemän från 1828 I–II (1920–1925) (tillsammans med L. O. Th. Tudeer); Helsingfors universitet och Åbo akademi (1923); Helsingfors universitets studentmatrikel 1828–1852 I (1928); Universiteten, Atlas över Finland 1925 (1929); Helsingfors universitets studentmatrikel II (1930); Ägarföljden för Odensaari i Masku, Genos 6 (1935); Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna efter 1809 adlade, naturaliserade eller adopterade ätterna 1–3 (1937–1938; 1954–1965). Se i övrigt T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors Universitet. Lärare och tjänstemän från 1828 I–II (1920–1925); S. Sola & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828. Supplement till slutet av år 1938 I–II (1940).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Tor Carpelans brevsamling, Åbo akademis bibliotek. Genealogiska Samfundets i Finland Årsskrift XI (1927); Genealogiska Samfundets i Finland Årsskrift XXI (1937); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-Universitetet 1809–1917 (1989); S.-E. Åström, Minnestal över Tor Carpelan, Genealogiska Samfundets i Finland Årsskrift XXXVIII (1965).


 

BILDKÄLLA. Carpelan, Tor. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Museiverket.