Bertel Gripenberg var under tidigt 1900-tal en av de mest uppburna poeterna hos den finlandssvenska läsande allmänheten. Trots att han deltog i det krig som skapade ett självständigt Finland, förblev den nya republiken honom främmande. Han föraktade den parlamentariska demokratin och längtade tillbaka till ståndssamhällets tid då allmogen visste sin plats och det högre sociala skiktet hade samhället i sin hand. Gripenberg har betraktats som aktivisternas och Lapporörelsens hovpoet.
Bertel Gripenberg föddes och tillbringade sina tio första år i ett gott och lyckligt hem i S:t Petersburg, där fadern innehade en hög befattning vid Statssekretariatet för Finland. Efter familjens flyttning till Finland gick Gripenberg i skola först i S:t Michel och därefter i Helsingfors. Han avlade studentexamen 1898 vid Nya svenska läroverket och studerade 1893–1895 vid kadettskolan i Fredrikshamn, men blev tvungen att avbryta studierna på grund av sin svaga kroppskonstitution och sin för militärlivet mindre lämpade natur.
I själva verket rymde Gripenberg från kadettskolan eftersom han inte stod ut med pennalismen, och detta nederlag framkallade hos honom ett permanent kompensationsbehov som gick ut på att till varje pris söka ”äran på slagfältet”, både bokstavligen och som diktare. I den atmosfär av aningslöst förhärligande av krigiska bragder som rådde i det tidiga 1900-talets Europa hade han många medbröder.
En ögonsjukdom omintetgjorde även de juridiska studier Gripenberg hade inlett, och därefter var författarbanan, så som han själv påpekade i sina memoarer, den enda kvarvarande karriärmöjligheten. Han var huvudman för sin friherrliga ätt, som han representerade vid de sista ståndslantdagarna 1904–1906, men uppnådde aldrig den ekonomiska bekymmersfrihet som mer eller mindre betraktades som normen för personer i hans samhällsställning. Vintern 1904 fick Gripenberg anställning som informator på Kojo gård i Tammela socken, och bodde därefter största delen av sitt liv i det Tavastland som hade blivit honom kärt. Han var lidelsefullt intresserad av jakt, vilket var fullt ståndsmässigt för en lantjunkare av den gamla stilen, som han ville ge sken av att vara, men tyngdes av att han upplevde sig ha blivit tvungen att klättra nedåt på samhällsstegen: ”trasherrskap” var ett ord han ofta tog i sin mun.
Bertel Gripenberg var vid 1900-talets början med om att grunda kulturtidskriften Euterpe, som var ute efter att bekantgöra nya strömningar såväl inom litteraturen som inom politiken. Medarbetarna förenades bl.a. av en antiklerikal attityd, vilket gjorde att vänskapen med den politiskt sett avsevärt mera frisinnade Rolf Lagerborg kunde bestå livet ut.
Gripenbergs litterära debut skedde 1903 med samlingen Dikter, vilken betraktades som mycket lovande. Intryck från en Parisresa som den unge poeten företagit fick man följande år i samlingen Vida vägar. En viss ryktbarhet fick Gripenberg genom de stilrena sonetterna i Gallergrinden (1905). Följande samling, Rosenstaden (1907), nådde inte lika högt men var typisk för hans tidiga lyrikerbana: han skrev eldiga och enligt tidens sätt att se vågade kärleksdikter. Enligt Sven Willners karakteristik saknade Gripenberg originalitet men besatt en egenartad formuleringsförmåga: ”Han var från början det gyllene ögonblickets skald, en man utan något större djupsinne och med ett relativt smalt känsloregister, men han behärskade sitt lyriska redskap intill fulländning. Ingen annan finlandssvensk skald har skrivit lika glansfulla strofer som Gripenberg.”
På den erotiska perioden följde en etisk. Några av sina bästa dikter skrev Gripenberg 1908–1917, då han utgav bl.a. samlingarna Drifsnö (1909), Aftnar i Tavastland (1911), Skuggspel (1912) och Spillror (1917). Kriget mellan de röda och vita 1918 skänkte ny inspiration, och så uppstod kampdikterna i Under fanan (1918), Efter striden (1925) och Den stora tiden (1928).
Gripenbergs diktarbana omfattade ytterligare ett fjärde skede, då han på sätt och vis återvände till sitt eget enskilda jag och därmed skördade sina förnämsta lagrar som lyriker. Till denna period hör bl.a. samlingarna Vid gränsen (1930), Livets eko (1933) och Sista ronden (1941). För Vid gränsen nominerades Gripenberg t.o.m. för Nobelpriset i litteratur, men när detta gick honom förbi innebar det ingen större besvikelse: han insåg sin begränsning. Postumt utkom den lilla samlingen Genom gallergrinden (1947).
Under pseudonymen Åke Erikson parodierade Gripenberg den under 1920-talet frambrytande modernistiska diktningen i samlingen Den hemliga glöden (1925), som till sin författares förtjusning till en början togs på allvar. Han försökte sig även utan större framgång som dramatiker och var därtill verksam som översättare; till de arbeten han gav svensk språkdräkt hörde Johannes Linnankoskis kända roman Sången om den eldröda blomman (Laulu tulipunaisesta kukasta, övers. 1906) och Edgar Lee Masters Spoon River Anthology (övers. 1927).
Politiskt tog Gripenberg redan tidigt ställning mot socialismen, vilken han betraktade som en fara för det etablerade samhället. Han förutspådde 1908, i uppsatsen En dröm om folkviljan, att ett rött uppror skulle komma att äga rum i Finland. Gripenberg förefaller överhuvudtaget att ha haft en anmärkningsvärd siargåva; i dikten ”Den drömda armén” (i Under fanan) tog han fram bilder som för tankarna till vinterkriget drygt tjugo år senare.
Vårvintern 1918 lyckades Gripenberg bege sig från det röda Finland till de vita och tjänstgjorde som intendent vid Nylands regemente samt avancerade till kornett. Åren 1918–1922 verkade han som chef för skyddskåren i Sääksmäki-Saarioispuoli.
Efter att ha brukat ett litet hemman i Sääksmäki flyttade han 1927 till Borgå, där Finlands svenska författareförening 1928–1932 ställde Diktarhemmet till hans disposition. Därefter var han halvtannat år bosatt i huvudstaden och verkade vid reklambyrån Valotorni, innan han återvände till Tavastland, denna gång till Padasjoki.
Gripenberg stack inte under stol med sitt förakt för den parlamentariska demokratin och det Finland som hade uppstått efter inbördeskriget. Politiskt tillhörde han den auktoritära höger som helst hade velat vrida klockan tillbaka till den tid då de lägre klasserna visste sin plats i samhället; fascismen och nazismen betraktades av denna åsiktsriktning som alltför plebejisk. Han anslöt sig till Lapporörelsen och deltog sommaren 1930 såväl i förberedelserna för bondemarschen som i själva marschen. Efter detta deltog han endast sällan offentligen i politisk verksamhet.
På 1930-talet blev det alltmer uppenbart att tiden hade gått Gripenberg förbi som diktare, även om andra världskriget erbjöd honom en möjlighet att åter etablera sig som det vita Finlands sångare. Få finlandssvenska 1900-talslyriker uppnådde en popularitet som kunde mäta sig med Gripenbergs, men samtidigt var han måhända den mest tidsbundne av seklets mera namnkunniga poeter som skrev på svenska i Finland.
Henrik Ekberg
Bertel Johan Sebastian Gripenberg, pseudonym Åke Erikson, född 10.9.1878 i S:t Petersburg, död 6.5.1947 i Sävsjö, Sverige. Föräldrar senatorn, friherre Johannes Gripenberg och Sigrid Maria Aminoff. Gift 1915 med Hanna Mathilda Brummer.
PRODUKTION. Dikter (1903); Vida vägar (1904); Gallergrinden (1905); Rosenstaden (1907); Svarta sonetter (1908); Drifsnö (1909); Vid mörkrets portar (1909); Det brinnande landet (1910); Aftnar i Tavastland och andra dikter (1911); Sol (1911); Skuggspel (1912); Spillror (1917); En dröm om folkviljan (1918); Samlade dikter I–X (1918–1925); Under fanan (1918); Kanonernas röst (1922); Efter striden (1923); Den hemliga glöden (1925); På Dianas vägar (1925); Skymmande land (1925); Den stora tiden (1928); Vid gränsen (1930); Livets eko (1932); Spökjägaren och andra äventyr (1933); Samlade dikter I–XIV (1934); Sista ronden (1941); Det var de tiderna (1943); Genom gallergrinden. Lyrisk efterskörd (1947). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993); Finlands svenska litteraturhistoria I (1999).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bertel Gripenbergs brevsamling, Åbo Akademis handskriftsamling. M. Björkenheim, Bertel Gripenbergs ungdomsdiktning (1950); Finländska gestalter VII (1968); B. Gripenberg, Dikter 1903–1944 i urval och med inledning av J. Landqvist (1948); L. Hyvämäki, Sinistä ja mustaa (1971); J. Louhija, Symbolit ja kielikuvat Bertel Gripenbergin tuotannossa (1959); Min far. Kända män skildrade av sina barn (1948); R. Nordenstreng, Bertel Gripenberg och hans skaldskap (1921); J. Wrede, Den traditionella poesin, Finlands svenska litteraturhistoria II (2000).
BILDKÄLLA. Gripenberg, Bertel. Åbo Akademis bildsamlingar.