Magnus Enckell hörde till sin tids viktigaste målare. Liksom Albert Edelfelt riktade han in sig på den internationella konsten och etablerade konstnärliga förbindelser till Frankrike. Som målare var han till en början en rätt traditionell realist, men hans mest kända arbeten räknas till symbolismen. Senare intresserade sig Enckell för neoimpressionismen och för rena färger, men höll sig troget till den föreställande konsten. Han målade stilleben, landskap, porträtt, offentliga konstverk och motiv från antik mytologi. Under sin livstid betraktades Enckell som en svår och intellektuell konstnär. Även om Enckell betraktas som en av mästarna under den finländska konstens guldålder, har han fått stå i skuggan av sina samtida.
Magnus Enckells far Carl Wilhelm Enckell tillhörde den äldre grenen av släkten Enckell, vars stamfar flyttat till Finland från Tyskland på 1600-talet. Carl Wilhelm Enckell studerade vid Helsingfors universitet och var docent i grekiska 1848–1856. Sedan han utsetts till kyrkoherde i Veckelax flyttade han 1856 till det närbelägna Fredrikshamn där han gifte sig, för andra gången, 1858 med Alexandra Fredrika Appelberg. Magnus Enckell föddes som det yngsta av familjens sex överlevande barn. Sedan fadern avlidit 1883 försämrades familjens ekonomi. Han hade inte stått sin yngste son lika nära som modern. Enckell var tillbakadragen som barn och fick sin första vän först i Borgå lyceum, där han blev bekant med Yrjö Hirn, sedermera berömd estetiker och litteraturforskare.
Intresset för teckning hade vaknat hos Enckell redan före skolåren i Borgå. Inflytandet från Albert Edelfelt var avgörande: han var den som starkast understödde den unge Enckell och bäst förstod hans begåvning. Bekantskapen med Edelfelt avgjorde Enckells val av bana. Efter studentexamen 1889 flyttade han till Helsingfors och skrev in sig vid universitetet. Han inledde sina studier vid Finska konstföreningens ritskola, men då Fredrik Ahlstedts och Carl Jahns undervisning inte tillfredsställde honom, började han i stället studera för Gunnar Berndtson. Kännetecknande för Enckells målningar under denna period var en mjuk och något romantiserande realism med en färgläggning som ofta skiftade i rött.
Nästa steg var att bege sig utomlands. Enckell reste till Paris 1891 och påbörjade sina studier vid Académie Julian. Där kom han snart i beröring med den franska symbolismen. Nyplatonismen, liksom mystikern och författaren Joséphin Péladan, präglade Enckells första period. Enckell anslöt sig först till den finländska konstnärskolonin, men ställde sig snart utanför den. Han stannade i Paris till 1892. De första porträtten med gossmotiv, ”Naken gosse”, ”Två gossar” och ”Liggande gosse” blev klara efter resan. De viktigaste arbetena från den andra perioden i Paris (1893–1894) är ”Huvud” och ”Uppvaknande”. Det senare är målarens kanske mest kända tavla och föreställer en uppvaknande yngling.
Enckells tidiga bana överskuggades av ett oförstående mottagande. ”Melankoli” fick exempelvis en förkrossande kritik. Det var först på 1910-talet, då Enckell hade övergått till neoimpressionismen, som man började betrakta målningarna från 1890-talet som mästerverk. Den unge Enckell påverkades av renässansmålare, såsom Leonardo da Vinci och Michelangelo, men också av samtida som Puvis de Chavannes, Arnold Böcklin och Maurice Denis.
Tillsammans med Alfred William Finch ställde Enckell ut belgisk-fransk konst i Helsingfors 1904. Hans mest storstilade projekt var att organisera det finländska deltagandet vid höstsalongen i Paris 1908, där han lyckades utverka en egen avdelning för Finland. Detta var delvis hans långvariga vän Sergej Djagilevs förtjänst. Utställningen i Paris fick ett blandat mottagande och bidrog till att Enckell omprövade sin stil. Han började använda sig av rena färger, och av de kontraster som skapades av de rena färgerna. De samtida konstnärer som influerat honom påtagligast är Pierre Bonnard och Éduard Vuillard. Enckell upphörde dock aldrig att använda motiv från antikens mytologi. Han utnyttjade hemlighetsfulla myter och försökte lösa motsättningen mellan apollinisk och dionysisk konst. I början av 1900-talet blev arkitekten Sigurd Frosterus, som Enckell blivit bekant med redan 1903, en viktig ateljékritiker och vän. Finlands första konstnärsgrupp, Septem, bildades utgående från deras konstuppfattning.
Så småningom blev Enckell en av de ledande gestalterna inom konsten i Finland. En konstnärsgrupp som framträdde för första gången 1912 samlades kring honom. Utgångspunkten var en planerad utställning med finländsk konst i S:t Petersburg. Men utställningen ställdes in och Enckell beslöt jämte kollegerna Finch, Verner Thomé, Mikko Oinonen, Juho Rissanen, Yrjö Ollila och Ellen Thesleff att presentera sin nya konstnärliga produktion i Finland. Gruppens sammansättning och den uppskattning den rönte varierade. Till en början fick den ett positivt mottagande. Senare fick dock den mer nationellt inriktade Novembergruppen större uppskattning. Septem betraktades som en akademisk och alltför intellektuell grupp, men påverkade trots allt samtida konstnärers färganvändning.
Enckell hade intresserat sig för offentliga konstverk redan på 1890-talet. Altartavlan ”Getsemane”, som målats för Savitaipale kyrka, hade blivit färdig 1902. Den förstördes 1918. Lunettmålningen ”Guldåldern” på den västra gaveln i norra läsesalen i Helsingfors universitetsbibliotek blev klar 1904 och utgör Enckells äldsta bevarade verk i stort format. Året innan hade han och Hugo Simberg fått i uppdrag att pryda Johanneskyrkan (senare Domkyrkan) i Tammerfors med olika slags målningar. Enckell målade altartavlan ”Uppståndelsen” 1907. Ett humanistiskt etos kommer till uttryck i denna tavla, dess religiositet är konfessionslös. Även senare fick Enckell i uppdrag att utföra viktiga offentliga konstverk, såsom panelmålningarna på Nylands nation 1913 och 1920 och glasmålningarna i Björneborgs kyrka. Dessa blev färdiga först 1926, efter konstnärens död.
Som ordförande för Konstnärsgillet i Finland 1915–1918 strävade Enckell efter att vara opartisk och ställde sig ovan om den strid som gällde Tyko Sallinen och hans måleri. Enckell, som stod utanför dagspolitiken inom konsten, hörde till den liberala falangen inom denna värld. Han tillhörde sin tids konstnärliga elit, som fick beställningar på ett stort antal offentliga konstverk. Yrjö Hirn, Sigurd Frosterus och Torsten Stjernschantz, som hörde till Enckells närmaste krets, gav honom tillfälle till intellektuella samtal och utgjorde ett stöd i bakgrunden.
Enckell återkom gärna till vissa motivkretsar, t.ex. Narcissus och guldåldern. Ovidius Metamorfoser erbjöd ett helt motivförråd; dess berättelser inspirerade honom under hela hans karriär. Enckell var dock starkast som porträttör. I hans porträtt finner man ett personligt uttryck och subtila psykologiska iakttagelser. I sina landskapsmålningar gjorde Enckell inte skillnad på inhemska och utländska motiv, utan utförde dem alltid på likartat sätt med de medel hans måleristil vid tillkomsttiden erbjöd.
I Finlands konsthistoria har man länge negligerat Magnus Enckells många manliga nakenmotiv. Dessa arbeten har uppenbarligen varit för erotiska för den nationella konsten i Finland. De har inte passat den nationalistiska, heterosexuellt dominerade historieskrivningen. Fastän Enckells arbeten alltid funnits i konstens centrum, har man behandlat dem i undvikande och försiktiga ordalag. En annan orsak till att Enckell marginaliserats är att han inte kunnat ses som en ”sant finsk” konstnär. Han var alltför individualistisk och skydde massrörelser i alltför hög grad. Man har förbigått Enckells privatliv. Hans homosexualitet har uppenbarligen varit alltför svårsmält för forskarna.
Juha-Heikki Tihinen
Knut Magnus Enckell, född 9.11.1870 i Fredrikshamn, död 26.11.1925 i Stockholm. Föräldrar kyrkoherden i Veckelax, kontraktsprosten Carl Wilhelm Enckell och Alexandra Fredrika Vendla Helena Appelberg.
VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Helsingfors universitet; Nylands Nation, Helsingfors; Åbo Konstmuseum; Borgå Museum; Helsingfors stads konstmuseum; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Diedrichsens konstmuseum, Helsingfors; Konsthemmet Kirpilä, Helsingfors; Riihimäki konstmuseum; Tavastehus konstmuseum; Lahtis konstmuseum; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Tammerfors konstmuseum; Kustaa Hiekan taidemuseo, Tammerfors; Björneborgs konstmuseum; Satakunta museum, Björneborg; Österbottens museum, Vasa; Tikanojas konsthem, Vasa; S:t Michel konstmuseum; Varkaus konstmuseum; Joensuu konstmuseum; Imatra konstmuseum; Jyväskylä konstmuseum, K. H. Renlunds museum, Karleby; Kemi konstmuseum, Aineen taidemuseo, Torneå; Saastamoisen säätiö; Kuntsin säätiö; Fredrikshamns stad; Tammerfors stad; Tammerfors kyrkliga samfällighet; Björneborgs kyrkliga samfällighet; Nationalmuseum, Stockholm; Malmö museum; Göteborgs konstmuseum, Eremitaget, S:t Petersburg.
PRODUKTION. Bref från Spanien, Ateneum 1901; Några teckningar av Spansk arkitektur, Ateneum 1902.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. N. G. Hahl, Om konst och konstindustri (1942); J. Poukka, Magnus Enckell. Taiteilija ja ihminen (1949); S. Sarajas-Korte, Suomen varhaissymbolismi ja sen lähteet (1966); H. Kalha, Kadonneen seksualisuuden salaisuus. Magnus Enckell. 1870−1825 Helsingfors stads konstmuseum, katalognr 61 (2000); H. Kalha, Tapaus Magnus Enckell (2005); J. H. Tihinen, Vaivoin verhottu halu. Mieskuva Magnus Enckellin tuotannossa, Magnus Enckell. 1870−1825 Helsingfors stads konstmuseum, katalog nr 61 (2000).
BILDKÄLLA. Enckell, Magnus. Uusi Suomis bildarkiv.