Hanna Frosterus-Segerstråle är känd såsom ”hemmets målare”. Hennes barnkammarmotiv har ofta setts som feminina och perifera, vilket sannolikt är orsaken till att hon inte fått den uppmärksamhet i finländsk konsthistoria som hon hade förtjänat. Frosterus-Segerstråle hade en stor familj och deltog därför inte särskilt aktivt i sin tids konstliv, men hon målade utan avbrott hela sitt liv. En bärande kraft i all hennes verksamhet var en stark religiös övertygelse, som också återspeglar sig i hennes konstnärliga produktion.
Religiositeten hade Hanna Frosterus-Segerstråle fått i arv. Hennes förfäder på den frosteruska sidan hörde till en prästsläkt som var känd ända från 1500-talet. Fadern Gustaf Frosterus var likväl professor i historia och sedermera överinspektör vid skolstyrelsen. I släkten fanns också konstnärliga anlag; Hannas faster Alexandra Frosterus-Såltin var konstnär och kusinen Ville Vallgren skulptör. Hanna Frosterus egen konstnärliga begåvning visade sig tidigt. Hon inledde regelbundna konststudier för Maria Wiik och fortsatte dem 1883–1887 vid Konstföreningens ritskola i Helsingfors. Därefter studerade hon i två perioder i Paris, första gången under vårterminen 1888.
Frosterus fick konstnärlig utbildning vid Académie Colarossi under ledning av Gustave Courtois, Raphael Collin och Pierre Puvis de Chavannes. Hon var då redan förlovad med sin blivande make, teologiekandidaten Albert Segerstråle, led av hemlängtan och kände ett visst utanförskap på grund av sin religiösa övertygelse. Fastän studietiden var givande, njöt Hanna Frosterus betydligt mer av sin andra Parisresa, som hon företog tillsammans med maken hösten 1889, efter att de ingått äktenskap. Albert Segerstråle läste teologi vid Sorbonne, medan Hanna Frosterus-Segerstråle tecknade och målade först i P. L. Delances ateljé och sedan vid Académie Julian.
Hanna Frosterus-Segerstråles vänner förutspådde att äktenskapet skulle innebära slutet på hennes konstnärsbana, men så gick det inte. Hanna förmådde förena sina två roller trots att familjen snabbt växte. Själv gav hon äran för detta åt sin make som, då paret gifte sig, lovade sin hustru att hon varje år skulle få en viss tid för sig själv och sitt målande. Han höll sitt löfte. Paret Segerstråle hade sammanlagt åtta barn, och största delen av sitt liv bodde de i Borgå där Albert Segerstråle fungerade som lektor i religion vid stadens lyceum.
I sin strävan att hinna med både familjen och konsten fick Hanna Frosterus-Segerstråle stöd av sin mor Lina, som hade respekt för sin dotters arbete och som alltid var beredd att erbjuda hjälp då barnen föddes. Familjen Segerstråle skaffade sig en sommarvilla vid havet i Pellinge. Ur köksträdgården fick man både grönsaker för familjen och inkomster av försäljning av bär. Pengarna gick till att betala skulderna på sommarstugan. Barnen uppfostrades till att vara arbetsamma och att följa samvetets röst, och de gemensamma kvällsandakterna spelade en viktig roll i familjens liv. Omkring 1912 bosatte sig familjen Segerstråle på Brunnsgatan i Borgå i ett hus som kallades Hemmet. Där hade Hanna Frosterus-Segerstråle en rymlig ateljé och där arbetade hon resten av sitt liv, också sedan maken dött, barnen flyttat bort hemifrån och hon hyrt ut hela nedre våningen av huset.
I det finländska konstlivet var Hanna Frosterus något av ett stjärnskott. Hennes särområde var pastellmålning, inom vilken hon blev särdeles skicklig. Redan hennes första studier, som visades vid Konstföreningens utställning 1886, fick ett mycket positivt emottagande. Och de arbeten som ställdes ut därpå följande år ansågs vara ypperliga både vad teknik och färger beträffade. Man fäste uppmärksamhet speciellt vid tavlorna ”Mor och barn”, vari man såg en anknytning till Albert Edelfelts ”Drottning Blanka”, och ”Sovande barn”, som var en version av tavlan ”En liten bröllopsgäst” (1887), målad inför Konstföreningens dukattävling för unga konstnärer och för vilken Frosterus belönades med tredje pris. ”En liten bröllopsgäst” anses ha varit hennes konstnärliga genombrott. I dukattävlingen prisbelönades Hanna Frosterus sammanlagt tre gånger: 1888 fick hon andra och 1889 första pris. Första priset tilldelades för pastellen ”Meditation” med vilken hon deltog i Salongen i Paris redan 1888 och som är ett porträtt av en äldre dam, friherrinnan Emilie Wallenskiöld. En stor del av de tidiga arbetena, bl.a. det uppmärksammade ”De sjungande barnen” (1888), kom till i byn Ylike i Pernå, där familjen Frosterus tillbringade sina somrar.
Till Hanna Frosterus-Segerstråles mest kända arbeten hör den stora pastellen ”Mor och barn” (1892) som hon målade kort efter att hon fött sitt första barn. Av den duken gjorde hon senare en annan version. Den förefaller att ha avslutat hennes tidiga konstnärsperiod, efter vilken hon allt mer koncentrerade sig på porträttbeställningar och att avbilda sin egen familj. Den tredje perioden började 1920 efter makens död. Då ägnade hon sig mer och mer åt konstnärligt skapande och målade bl.a. ett flertal religiösa motiv, altartavlor och skisser till sådana.
De motiv som stod Hanna Frosterus-Segerstråle speciellt nära var barn, kvinnor och åldringar. Hon hade från början lätt att fånga utseendet och därför omfattar en stor del av hennes produktion porträttbeställningar. Det förklarar i sin tur varför man stöter på få av hennes arbeten i offentliga samlingar, flertalet finns nämligen i privata hem. Pastellmåleriet var hennes särområde, men hon tecknade också skickligt och målade ofta i akvarell och olja. Frosterus-Segerstråle deltog i världsutställningen i Paris 1900. Där tilldelades hon ett hedersomnämnande, men i övrigt höll hon sig i det närmaste borta från konstlivet. Först 1922, sedan hon blivit änka, ordnades en retrospektiv utställning för henne i Salon Strindberg. Den följdes av en andra separatutställning 1930 i Konstsalongen och en sjuttioårsutställning i Borgå museum 1937 samt en minnesutställning 1947. I samband med dem omprövades hennes produktion och hon erkändes som en skicklig, realistisk och kvinnligt inkännande konstnär som var som bäst då hon målade barn och åldringar.
Ett lyckligt familjeliv bidrog vid sidan av hennes religiösa övertygelse till att kvinnor, barn och åldringar alltid stod Frosterus-Segerstråles hjärta nära, inte bara som modeller. Vid sidan av sin kristna verksamhet verkade hon för kvinnans ställning, och intresserade sig särskilt för hur modersrollen kunde kombineras med ett yrke. Men hon intresserade sig också för andra idéer som hon upplevde som nyttiga, såsom vegetarisk kost och reformkläder. Frosterus-Segerstråle var också författare, ordet var för henne en nästan lika viktig uttrycksform som bilden. Dikter och sagor skrev hon ända sedan barnsben. Senare publicerade hon under signaturen ”H.F.” och ”-anna” i huvudsak svenskspråkig barnlitteratur. I hennes produktion ryms också illustrationer, bl.a. till J. L. Runebergs diktsamling Idyll och epigram. De var beställningsarbeten för förläggaren Edlund. Moderns konstnärlighet gick i arv till barnen. Så blev den äldsta sonen Lennart målare och den yngsta dottern Solveig (von Schoultz) författare.
Riitta Konttinen
Johanna Wilhelmina Frosterus, fr.o.m. 1889 Frosterus-Segerstråle. Hanna, född 23.10.1867 i Helsingfors, död 9.4.1946 i Borgå. Föräldrar professor Johan Gustaf Frosterus och Aina (Lina) Fredrika Ottelin. Gift 1889 med lektor Knut Albert Segerstråle.
VERK. Representerad i konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Borgå museum/Edelfelt-Wallgren museet; Åbo konstmuseum.
PRODUKTION. I qvällsstunden. Sagor och berättelser (1885); Klöfverbladet på Gammelgård. Berättelser för barn. Stockholm (1897); Hemvärld och skollif. Stockholm (1902); Stugornas vän. Berättelser I. Stockholm (1902); Stugornas vän. Berättelser II. Stockholm (1905); Kärlekens väg. Berättelser. Stockholm (1907); Stugornas vän. Berättelser för barn III-V. Stockholm (1907); Annis barn. Berättelser för gossar och flickor. Stockholm (1932); Söndagens berättelser (1935).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Lilius, Hanna Frosterus-Segerstråle (2002); S. von Schoulz, Porträtt av Hanna (1978).
BILDKÄLLA. Frosterus-Segerstråle, Hanna. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.