BO JONSSON (GRIP)


(d.1386)


Riksdrots


Bo Jonsson Grip förvärvade den genom tiderna största jordbesittningen i Sverige. Med stöd av avkastningen från den och genom lån kunde han hjälpa kungen, som ständigt var i ekonomiskt trångmål. Bo Jonsson fick i uppdrag att sköta hovets ekonomi och övervaka fogdarnas verksamhet. Hela Finlands förvaltning och rättsväsen stod under mer än ett årtionde under hans ledning.

 

Den svenska krigarätt som i sin sköld förde ett griphuvud tillhörde ursprungligen inte rikets egentliga aristokrati. Bo Jonssons farfar var visserligen riddare, en värdighet Bo aldrig själv fick (eller för den delen brydde sig om), och hans mor, Ingeborg Bosdotter, var befryndad med de i riket dominerande ätterna. Hon var dotter till lagmannen över Östergötland, vars mor återigen var dotter till drotsen Knut Jonsson, ledaren för Magnus Erikssons förmyndarregering. Trots detta förefaller släktskapsband inte att ha haft någon avgörande betydelse för Bo Jonssons karriär, som snarast berodde på hans personliga egenskaper. Till dem hörde en viss hänsynslöshet och ett beräknande sinnelag samt en affärsmannabegåvning av närmast modernt snitt. Genom olika metoder skaffade han sig Sveriges genom tiderna största jordinnehav. Viktigare var att han därtill ägde verkliga statsmannaegenskaper.


 

Bo Jonsson var till en början kung Magnus Erikssons förtrogne, men vände sig mot honom ca 1360, då förhållandena mellan regenten och aristokratin skärptes efter förlusten av Skåne. Han hörde till de riksråd som 1361 förhandlade med hansestäderna om ett förbund mot Danmark och som placerade kung Håkan av Norge, Magnus son, även på Sveriges tron för att slutligen, 1363, bli osams med bägge. I likhet med de övriga oppositionsledarna landsförvisades Bo, varefter han spelade en betydande roll när Magnus Erikssons systerson, Albrekt av Mecklenburg, inkallades till Sverige som regent. Under de följande åren dog en del av dessa ”kungamakare”, andra hamnade i skymundan, medan Bo Jonsson kunde stärka sin position. Han lyckades utnyttja krig och inre oroligheter till egen fördel och utökade väsentligt sitt jordinnehav. Tack vare egendomarnas avkastning och genom lån kunde han hjälpa Albrekt, som var i kronisk penningknipa. År 1369 blev han så kungens ”väldige ämbetsman”, vars uppgift var att sköta hovets ekonomi och övervaka fogdarna.


 

Från och med hösten 1370 började Bo att tillägna sig en maktställning i Finland, och blev småningom helt dominerande. Kung Albrekt och drotsen Nils Stureson Bielkes arvingar hade redan någon tid tvistat om Viborgs slott. Tyska orden hade blandat sig i tvisten för att utsträcka sitt inflytande norr om Finska viken. Ärendet avgjordes hösten 1370 så, att dödsboets panträtt övergick till Bo. I sin regentförsäkran den 9 augusti 1371 fastställde Albrekt hans rätt till Viborg, samt därtill till Tavastehus och Borgholm på Öland. Ännu ca tio år senare förde kungen underhandlingar om att sälja Åland, Egentliga Finland och Nyland till orden, men Bos ingripande hindrade av allt att döma dessa planer.


 

Att Bo Jonsson innehade västra Nyland redan under vintern 1373, framgår av att hans svåger Hennekin Dume, fogde på Viborg, bevistade tinget i Karis den 17 februari. I sitt testamente av den 16 april 1384 räknar han Raseborg bland sina pantlän. Raseborgs slott byggdes på 1370-talet. År 1374 bodde Bo i tio veckors tid på Kumo gård i Satakunda. Vreghdenborch och Aborch, vilka 1395 nämns bland hans panter, låg i Satakunda. Den förstnämnda avser av allt att döma Liinmaa borg i Euraåminne, vilken Dietrich Vieregge hade låtit uppföra tidigare under 1360-talet, och Aborch eller Åborgen, byggdes under Bos tid på en okänd plats i stället för Kumo borg, som man år 1367 hade bestämt skulle rivas.


 

I sitt testamente nämner Bo bland sina borgar också Crysseborgh, eller Korsholm i Österbotten. Där hade uppförandet av en borg sannolikt inletts redan på 1360-
talet, och innehavet innebar för Bo herravälde över hela Norrbotten. Kastelholm nämns som Bos egendom först 1388, men redan 1376 var Bos ombudsman Ingemar 
Diekn närvarande vid Väddö ting på Åland. Stenslottet Kastelholm är troligtvis grundat under Bos tid.


 

Redan den 29 september 1371 använde Bo Jonsson titeln ”officialis generalis Swecie ac Osterlandiarum capitaneus”, ”väldig ämbetsman” över Svenska riket och huvudman för Österlanden. Sålunda betonade han Österlandets, d.v.s. Finlands, betydelse inom sin maktsfär. Även i sin korrespondens med hansestäderna under de följande åren är han ”capitaneus de Osterlande”. Bo var samtidigt berättigad att i Finland fälla konungadom, sannolikt anledningen till att han redan den 3 mars 1372 använde titeln ”dapifer”, eller drots, även om han officiellt blev riksdrots först 1375. Sedan lagmannen över Finland, Arvid Gustavsson, avlidit 1379 övertog Grip även befattningen som lagman. Enligt bevarade källor förefaller han att personligen ha gjort en tingsrunda i Tavastland i början av 1380-talet, även om han i allmänhet skötte dylika åligganden med hjälp av ställföreträdare.


 

Under Bo Jonssons tid stod sålunda hela Finlands förvaltning och rättsväsende förenade under samme mans ledning. Finlands kyrkliga enhet inom Åbo stift utsträcktes genom honom även till administrativa och rättsliga områden. Bos maktperiod, som räckte ett tiotal år, kom alltså i hög grad att foga samman tidigare åtskilda landsdelar. Det är symptomatiskt, att Bo Jonsson själv 1374 om biskopen av Åbo använde titeln ”biskopin af Finlande” och att ett 1375 utfärdat intyg över den heliga Birgittas underverk titulerar honom ”hövitsman över Finland”.


 

Av stor betydelse för Finlands framtida territoriella utveckling var Bo Jonssons ställningstagande i tvisten om stiftsgränsen i norr mellan ärkebiskopen i Uppsala och biskopen av Åbo. Uppsala framförde krav på norra Österbotten ända fram till Ule älv, medan man i Åbo höll fast vid att även Kemi älv hörde till Åbo stift. Då kungen ställde sig på Uppsalas sida förblev tvisten visserligen olöst, men det torde åtminstone delvis ha berott på Bo Jonssons inflytande att biskopens faktiska makt i norra Österbotten bibehölls, och att svenska inbyggare inte slog sig ned på det omstridda området.


 

Även karelarna, understödda av Novgorod, framförde krav på de stora laxälvarna i Österbotten från Pyhäjoki ända till Kemi älv. För att trygga sitt innehav torde de på 1370-talet ha uppfört en borg, Owla, vid Ule älv. Bo Jonssons män var dock vaksamma: antingen bemäktigade de sig snabbt den nya borgen eller också uppförde de ett annat fäste i dess närhet. Novgorodernas angrepp på Owla (Uleåborg) 1377 förmådde inte längre förändra situationen. Därmed upphörde Novgorods skatteöverhet längst inne i Bottniska viken.


 

I sin egenskap av herre på Viborgs slott hade Bo Jonsson det huvudsakliga ansvaret för rikets östpolitik. Då han hade för avsikt att utnyttja Viborgs fördelaktiga läge vid handelsvägen österut strävade han i allmänhet efter att bevara fredstillståndet i öster, då Hansans köpmän hade kontroverser med Novgorod. Vid pingsten 1374 utlöpte ett vid okänd tidpunkt slutet vapenstillestånd, men trots oroligheterna i norr överenskoms om en ny fred, som 1383 åter förlängdes.


 

I början av Mecklenburgarnas maktperiod hotades Sveriges rike, inklusive Finland, av en kontinentaleuropeisk feodalism. Bo Jonssons stora historiska betydelse är att han avvärjde detta hot och befäste den samhälleliga utvecklingen på nordisk grund. Man måste å andra sidan tillstå att väpnarnas antal växte under Bos tid i Finland, och då Bo själv på samma sätt som en regent beviljade dem frälserättigheter råkade skattehemman i mycket större antal än tidigare i deras händer. Man kan vidare anmärka, att det bland de nya frälsemännen också fanns tyska nykomlingar. Bo var själv gift med tyskan Margareta Dume och han höll sig bl.a. i Viborg med tyska fogdar. Sättet att sköta militärväsendet, ordna landets förvaltning och skipa rättvisa förblev dock det hävdvunna.


 

Den mest betydelsefulla administrativa reformen berörde Tavastehus slottslän. Där började man på 1370-talet grunda särskilda förvaltningssocknar, som främst tjänade skatteuppbörden men samtidigt utgjorde rättsliga enheter. I fråga om territoriell avgränsning skiljde de sig avsevärt från församlingarna, vilka fortsatte som kyrkliga enheter. I Egentliga Finland genomfördes motsvarande reform några årtionden senare. Även uppkomsten av Borgå fögderi torde vara ett resultat av Bo Jonssons åtgärder. Det sträckte sig från Helsinge sockens västra gräns ända till Kymmene älv. Även Borgå stad torde ha grundats på hans initiativ, senast ca 1380. I norr har man kanske redan vid denna tid upprättat Korsholms slottslän.


 

I allmänhet har eftervärlden sett Bo Jonssons tid som en laglös epok. Bo erkände själv att han förvärvat hemman genom tvångsåtgärder, men i Finland förblev hans privata förvärv ringa. Rättskipning var ingalunda stadd i förfall under dessa årtionden, därom drog Bos underlydande lagmän och domare försorg. Tvärtom utvecklades rättsväsendet i Satakunda och Tavastland. Där verkade under Bos tid en särskild landskapsdomare, en föregångare till de senare häradshövdingarna. Vid rättskipningen började man också allt mera regelbundet använda hela rikets landslag.


 

I sitt testamente tillförordnade Bo en förvaltningsnämnd, bestående av några biskopar och Sveriges ledande aristokrati, för att efter hans död förvalta hans pantslott och hela hans politiska arv. Avsikten var uppenbart att bevara Sveriges egentliga ledning i denna aristokratgrupperings händer, på det att Bos livsgärning inte skulle förspillas.


 

Seppo Suvanto


 

Bo Jonsson Grip, omtalas första gången 1354, död i augusti 1386. Föräldrar väpnaren Jon Thomasson Grip och Ingeborg Bosdotter. Gift med Margareta Porse, som dog senast 26.9.1360, därefter med Margareta Lambrektsdotter Dume.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands medeltidsurkunder VI (1930); Y. Blomstedt, Codex Aboensis som lagbok. Codex Aboensis. Kommentarer och översättningar (1977); S. Engström, Bo Jonsson I. Uppsala (1935); B. Fritz, Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250−1434 I−II (1972, 1973); C.J. Gardberg & P.O. Welin, Finlands medeltida borgar (1993); T. Hartman, Raseborgs slotts historia (1896); J. Jaakkola, Suomen sydänkeskiaika (1944); M. Jokipii, Kokemäenkartano satakuntalaisten rakennettavana. Suomen Museo – Finskt Museum (1973); M. Linton, Drottning Margareta, fullmäktig fru och rätt husbonde. Aarhus (1971); A. Luukko, Pohjois-
Pohjanmaan ja Lapin keskiaika sekä 1500-luku (1954); V. Niitemaa, Hämeen historia I. Keskiaika (1955); V.A. Nordman, Albrecht, Herzog von Mecklenburg, König von Schweden (1938); J.W. Ruuth, Viipurin kaupungin historia I (1982); K. Vilkuna, Missä sijaitsi Oulun ensimmäinen linna ja mitä olivat kastarit eli salpalinnat. Suomalaisen tiedeakatemian esitelmät ja pöytäkirjat 1973 (1975).