Efter gedigna insatser som rättshistorisk författare och professor vid Helsingfors universitet valde Johan Jakob Nordström att i opposition mot det byråkratiska väldet i hemlandet flytta över till Sverige. Där blev han riksarkivarie 1846. Som en av de lärdaste och stridbaraste medlemmarna i prästeståndet ägnade han sig i den svenska riksdagen för det mesta åt allmänna politiska uppgifter. Nordström är en av de mest kända finländare som på 1800-talet bosatte sig i Sverige.
Johan Jakob Nordström, som kom från ett anspråkslöst hantverkarhem, gjorde akademisk karriär och nådde en aktad ställning som rätts- och statslärd. Enligt hans åskådning, som hade sin grund i den tyska romantiken, var staten en kollektiv organism. Medborgarna skulle ha åsiktsfrihet, men inte obegränsad näringsfrihet. Den gustavianska tiden var i mångt och mycket Nordströms ideal. Ämbetsmännens maktutövning i storfurstendömet såg han som dels egenmäktigt, dels underdånigt.
Johan Jakob Nordströms studietid i Åbo försvårades av hans knappa ekonomiska resurser. Han var också till följd av sitt sociala ursprung förbittrad över att de högre stånden så lätt anpassade sig till det ryska väldet. Nordströms ideal var de svenska lagarna, 1734 års lag och 1772 års regeringsform, och han förhöll sig avvaktande till de nya finsknationella strävandena. Han tog dock intryck av Åboromantiken och deltog efter 1830 i Lördagssällskapets verksamhet i Helsingfors.
I början av 1830-talet gjorde Nordström utlandsresor till Reval, Tyskland och Paris. Hans lärofader framom andra var den tyske rättshistorikern Carl von Savigny, och liksom denne sökte sig Nordström till den nordiska rättstraditionens urkällor, den germanska rätten och Sveriges landskapslagar. Nordström sökte statsinstitutionens rötter i dessa rättsordningar och förkastade uppfattningen om de allmänna medborgerliga rättigheter som förts fram under franska revolutionen. Hans mest betydande verk, Bidrag till den svenska Samhällsförfattningens historia (1839–1840) är en grundläggande undersökning i rätts- och förvaltningshistoria. Den väckte genast efter publiceringen stor uppmärksamhet i de skandinaviska länderna. När Nordström 1834 utnämndes till professor i folk- och statsrätt samt nationalekonomi vid universitetet i Helsingfors kom han snart i delo med myndigheterna, eftersom han ansåg att de i sin maktfullkomlighet representerade hela det kejserliga styrelsesättet. Speciellt generalguvernören var föremål för hans antipatier. Nordströms starka rättspatos tilltalade unga studenter, medan makthavarna däremot i honom såg en odräglig pedant.
Nordström hade gjort ett gott intryck på svenskarna när han besökte Stockholm 1835, och man strävade efter att hitta en professur åt honom i Sverige. Befattningen som riksarkivarie hade blivit ledig efter Hans Järta, och denna befattning fick slutligen Nordström att efter tvekan flytta till Sverige 1846. Hans flyttning framstod som en protest mot Nikolaj I:s förvaltningssystem. Inställningen till Nordström var också i fortsättningen tudelad: en del beundrade honom för hans oppositionsanda, andra – bland dem Snellman – anklagade honom för bristande fosterlandskärlek. Under Stockholmstiden besökte Nordström Finland 1860 och 1863 men avböjde alla försök att få honom att återvända. Vid det senare tillfället deltog Nordström i det högtidliga öppnandet av lantdagen. Vid bägge besöken visades han stor aktning och vänskap i sitt gamla hemland.
I Sverige blev J. J. Nordström alltmer konservativ och motsatte sig norrmännens statliga strävanden, men han bevarade sitt intresse för frihetsfrågorna i Östeuropa. Som riksarkivarie var Nordström speciellt intresserad av att publicera källor. Han började med att låta utgiva Gustav Vasas registratur. Snart blev dock olika bisysslor viktiga för honom. Vitterhetsakademien valde honom till sin företrädare i riksdagens prästestånd fyra gånger i rad. Nordström visade sig vara mycket nitisk i detta uppdrag och besatt stor statsfinansiell och juridisk lärdom. Hans åsikter var konservativa: han försvarade monarkin, kyrkan och armén, samt stödde storbönderna. Han var motståndare till en förbättring av kvinnornas ställning och till norska separatiststrävanden. I skolundervisningen ville Nordström behålla de klassiska språkens dominans. Han stödde inte kritiklöst privat företagsamhet, utan ansåg att staten hade en viktig uppgift också i näringslivet. Sålunda var han motståndare till privata och kommunala järnvägar och ville att staten skulle bära ansvaret.
Nordström blev 1847 sekreterare i kommittén för revision av universitetens statuter och även kanslerssekreterare för universiteten både i Lund och Uppsala, uppdrag som han innehade till sin död. Därigenom hade han en betydande andel i det förslag som låg till grund för en reform av den högre utbildningen i Sverige, Underdåniga förslag och betänkanden angående nya statuter för universiteterna och ämbetsexcamina, afgifna 1851.
Nordströms uppfattning om ekonomiska frågor hade stor betydelse eftersom han 1854 hade blivit ledamot av riksgäldsfullmäktige, ett uppdrag som han innehade till 1866. Till slut tröttnade man på Nordströms utdragna utläggningar och hans lånepolitik som favoriserade Tyskland, vilket innebar att han inte blev omvald. Ungefär vid samma tid, 1865, blev han också tvungen att lämna prästeståndet eftersom han hade varit motståndare till riksdagsreformen i den form den genomfördes. Landstinget i Norrbottens län utsåg emellertid följande år Nordström till sin representant i första kammaren i den nya tvåkammarriksdagen, men hans inflytande hade redan minskat väsentligt.
Nordström och hans familj deltog i finländarnas aktiviteter i Stockholm och var medlemmar både i Finska församlingen och Finska gillet. Finländska kulturpersoner som besökte Stockholm tog i allmänhet kontakt med Nordström för att ta del av hans åsikter. Nordström samarbetade också sedan gammalt med Adolf Ivar Arwidsson, vilket också torde ha inneburit att de gemensamt publicerade pamfletter under pseudonym. I synnerhet pamfletten Finlands nuvarande Stats-Författning (1841), utgiven under pseudonymen Olli Kekäläinen, har ansetts vara skriven av Nordström. Efter överflyttningen till Sverige hade Nordström rätt stort inflytande också i hemlandet. Nordström var jämte F. M. Franzén, A. I. Arwidsson och A. E. Nordenskiöld en av de mest kända finländare som flyttade till Sverige på 1800-talet och var kanske den mest inflytelserika av dem. Nordström ”hade alla sina landsmäns förtjänster och olater”, ansåg ärkebiskop Henrik Reuterdahl. ”Han var arbetsam, ihärdig, lärd, men halsstarrig, retlig, för kollegialt arbete nästan omöjlig.”
Kari Tarkiainen
Johan Jakob Nordström, född 20.12.1801 i Åbo, död 17.5.1874 i Stockholm. Föräldrar svarvarmästaren Matts Nordström och Katarina Holmberg. Gift 1829 med Anna Kristina Synnerberg.
PRODUKTION. Om länsförfattningen i den Svenska Norden intill Gustaf I:s tid (1826); Skildring af bevisningsmethoderne i brottmål efter de gamla Landskapslagarna I (1832); Skildring av municipal-författningen i Finland (1832); Bidrag till den Svenska samhällsförfattningens historia. Efter de äldre lagarna till sednare hälften af sjuttonde seklet (1839−1840); Bidrag till penningeväsendets historia intill Konung Gustaf I:s tid. Stockholm (1850). Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828 I−II (1925).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Bergh, Svenska riksarkivet 1837−1846 (1927); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-universitetet 1808–1917 (1988); M. Klinge, Adolf Ivar Arwidsson eller Johan Jakob Nordström? Historiska och litteraturhistoriska studier 43 (1968); W. Lagus, Johan Jakob Nordström (1877); S. Lindman, Johan Jakob Nordström I (1948); K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige II (1993).
BILDKÄLLA. Nordström, Johan Jakob. Foto: Ateljé Waldemar Dahllöf & Co. Museiverket.