LARIN PARASKE


(1833–1904)


Runosångerska


Eftervärlden känner till bara en ringa del av sångarna inom den muntliga poetiska Kalevalatraditionen. Den förnämsta av dem var Larin Paraske, född i Ingermanland. Hon framförde flertalet av de Kalevalasånger som upptecknades. I de episka och lyriska dikterna besjöng Larin Paraske bland annat vardagsliv och familjeband ur en kvinnlig synvinkel. Många av de konstnärer som inspirerades av Kalevala, bland dem Jean Sibelius, hade hört Larin Paraske sjunga.

 

Larin Paraske, eller Paraskovia Mikiittina som hon hette innan hon gifte sig, levde sitt liv i gränsbyarna mellan östra Karelen och norra Ingermanland. Hon hörde till ingrerna, som var områdets äldsta kända befolkning. Befolkningen var livegen, vilket kastade en skugga över Paraskes barndom i Mäkienkylä i Lempala. Hennes mor dog redan 1848, hennes far tre år senare. Barndomens ljusare sidor framträder dock i de sånger Paraske sjöng om ungdomens livfulla sång i vall, vid gungorna eller sångtävlingarna. Larin Paraske utgick oftast med segern i dessa sångtävlingar.


 

Larin Paraske gifte sig vid tjugo års ålder på finska sidan av gränsen, i moderns hemby Vaskela i Sakkola socken. Efter giftermålet blev Paraske finsk undersåte och befriades från sin livegenskap; någon sådan förekom inte på Karelska näset. Men fattigdomen bestod, och gårdens storlek var bara 1⁄6 mantal. Paraskes 18 år äldre make Kaurila Teppananpoika (Gavril Stepanov) var dessutom sjuklig och arbets­oduglig. Förutom att Paraske fick sköta det anspråkslösa jordbruket var hon tvungen att skaffa inkomster utanför hemmet. Hon drog skutor uppför Taipale­älven, bar ved och skötte föräldralösa barn; det femtiotal skyddslingar som var i hennes vård hämtade hon själv från asylerna i S:t Petersburg. Paret självt fick nio barn, varav endast tre levde till vuxen ålder. Efter att hennes make dog 1888 hamnade Paraske i allt större ekonomiska svårigheter.


 

På Paraskes tid levde runosången ännu starkt, i synnerhet bland kvinnorna vid ryska gränsen. Paraske lärde sig sin första sång vid fyra års ålder när hon satt i sin mors famn på ett bröllop i sin hemby. Vaskela var som sångby minst lika rik som Paraskes födelseort Mäkienkylä. Som den goda, nyfikna sångerska hon var lärde sig Paraske båda trakternas sångtraditioner. Pastorsadjunkten i Sakkola socken, Adolf Alarik Neovius började samla in ortens folkdiktning 1885. Han upptäckte Paraskes sångkunnighet och började 1887 systematiskt uppteckna hennes sång. Samarbetet räckte nio år (1887–1894), vid det laget hade Neovius upptecknat 32 000 versrader, eller 1 583 dikter. Neovius skrev ofta ner en dikt två gånger, som framsagd och som sjungen. Den upptecknade diktskatten omfattar Kalevaladiktningens alla genrer: episka dikter, lyrik, bröllopskväden, dansvisor, lekar, barnvisor och besvärjelseformler. Paraske föredrog också ett tiotal runomelodier, tusentals ordstäv och gåtor, en omfattande beskrivning av lokala bröllopsriter och gråtkväden. Hon försåg också Neovius med en stor mängd ord och förklaringar för hans ordbok över dialekterna i Sakkola och Metsäpirtti. Till Theodor Schvindt lämnade hon upplysningar om broderi för hans studie över finska mönster för prydnadssöm. Paraske dikterade också ett antal dikter för folkdiktssamlarna A. A. Borenius och Vihtori Alava.


 

Adolf Neovius flyttade till Borgå 1889 och bjöd in Paraske till sitt hem för att fortsätta samarbetet. Där bodde hon huvudsakligen 1891–1894. Neovius hade livliga kontakter med tidens vetenskapliga och konstnärliga kretsar. I mars 1891 uppträdde Paraske vid Finska Litteratursällskapets årsmöte. Jean Sibelius besökte henne i december 1891 och lyssnade till hennes gråtkväden. Kanske bad han Paraske sjunga sången om Kullervo, då han själv var i färd med att komponera sin Kullervo-symfoni. Eero Järnefelt, Albert Edelfelt och flera andra konstnärer målade porträtt av Paraske, och det skrevs om henne i tidningarna. Paraskes rekvisita var inte alltigenom autentisk. Neovius hade införskaffat den dekorativa folkdräkt hon uppträdde i, och när hon satt med kantelen i famnen var det en pose; hon kunde inte spela. Det var fråga om en symbolisk representation, och Paraske protesterade inte.


 

Larin Paraskes storhet grundar sig på hennes fenomenala minne (”Finlands Mnemosyne”) och på den enorma diktskatt hon traderade. Motsättningen mellan hennes rika fantasi och de torftiga omständigheter under vilka hon levde har fängslat eftervärlden. Efter att hon 1894 återvänt till sin karelska hembygd auktionerades gården bort på grund av obetalda arrendeavgifter. Finska Litteratursällskapet beviljade henne 1901 en blygsam årspension om 100 finska mark. Pensionen kom alltför sent och var alltför liten. Larin Paraske, som hade skänkt den finska folkdiktningen dess största enskilda bidrag, dog utblottad, enligt nekrologerna i umbäranden.


 

Senni Timonen


 

Paraskeva Nikitina, Paraskovia Mikiittina, Paraske Mikitantytär, fr.o.m. 1853 Larin Paraske, född 27.12.1833 i Lempala i Ingermanland, död 3.1.1904 i Metsäpirtti. Föräldrar den livegna smeden vid Kuussova gods Nikita Nikitin (Mikiitta Mikiitanpoika) och Tatjana Vasilovna. Gift 1853 med landbonden Gavril Stepanov (Kaurila Teppananpoika).


 

PRODUKTION. Runot I (1893); Näin lauloi Larin Paraske (1980); Parasken runot ja loitsut. Suomen Kansan Vanhat Runot V:3 (1931); Ruokopilli, Lyriikkaa ja kertomarunoutta. Petrozavodsk (1986).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Folkminnesarkivet, Finska Litteratursällskapet, Helsingfors. M. Haavio, Viimeiset runonlaulajat (1943); Y. Hirn, Lärt folk och landstrykare i det finska Finlands kulturliv (1939); A. Kaipainen, Poimisin heliät hiekat. Tarvittavin paikoin kirjallisen vapauden kuvittama kertomus Larin Parasken uskomattomasta elämästä (1979); A. Mäkelä-Alitalo, Borgå sockens historia III:2 (2004); Runonlaulaja Larin Paraske (1981); V. Salminen, Inkerin runonlaulajat ja tietäjät. Suomen Kansan Vanhat Runot V:3 (1931); M. Uotinen, Larin Paraske. Elämäkerrallinen kuvaus (1911).


 

BILDKÄLLA. Larin Paraske. Museiverket.