SJÖSTRAND, Carl Eneas


(1828–1906)


Skulptör


Den svenskfödde C. E. Sjöstrand lade grunden för den akademiska skulpturtraditionen i Finland och organiserade skulptörutbildningen. Hans livsverk har gett honom hedersnamnet den finska bildhuggarkonstens fader. Enligt Sjöstrands beskyddare Fredrik Cygnaeus hade Sjöstrand vid sin ankomst till Finland lovat bana väg för en konstart, som i mindre utsträckning än någon annan hade fått fotfäste i landet. Sjöstrand skapade bl.a. Finlands första nationalmonument, statyn av H. G. Porthan i Åbo.


 

Carl Eneas Sjöstrand föddes i Stockholm 1828, som son till historiemålaren Carl Johan Sjöstrand och Johanna Sofia Morberg. Familjen bodde anspråkslöst på Kaplansbacken på Kungsholmen. Carl Eneas Sjöstrand inledde studierna som 15-åring, hösten 1843, i Konstakademiens lägsta klass, den så kallade ornamentklassen. Han gick samtidigt i lära hos en ornamentsnidare för att lära sig hantverket. Hösten 1847 skrev han in sig vid akademiens antikklass, där de viktigaste ämnena var modellteckning efter planscher och gipsavgjutningar av antika skulpturer, samt anatomi och perspektivlära. En kort tid var också skulptören Carl Gustaf Qvarnström Sjöstrands lärare. Sjöstrand finansierade studierna genom arbete som ornamentsnidare. Han kompletterade sina studier på 1850-talet vid Köpenhamns konstakademi samt som privatelev hos skulptören H. W. Bissen. Han återvände till Stockholm hösten 1856 med utmärkta betyg.


 

På Konstnärsgillets utställning i Stockholm 1852 ställde Sjöstrand ut två skulpturer, varav den ena avbildade J. L. Runeberg. Hans utställningsdebut vid Konstakademien 1853 ledde till två betydande beställningar; en byst av prins Gustaf för ett minnesmärke i Haga slottspark (1854) och Kristusstatyn för Trefaldighetskyrkan i Uppsala. Redan under sin tid vid akademien hade Sjöstrand intresserat sig för göticismen, därtill inspirerad av Qvarnströms och Bengt Erland Fogelbergs exempel. Genom sin far kom han i kontakt med konstnärerna i den finska kolonin i Stockholm, där diktaren Emil von Qvanten gjorde honom bekant med Kalevala.


 

Vid Finska Litteratursällskapets års­möte i Helsingfors våren 1854 föreslogs att man skulle uppresa en minnesstod över H. G. Porthan på dennes grav. Under Fredrik Cygnaeus ledning växte gravstensprojektet ut och ledde till Finlands första nationalmonument. Det största problemet var att hitta en yrkeskunnig skulptör som kunde utföra arbetet; efter Erik Cainbergs död 1816 låg den akademiska skulpturen i Finland helt nere. Efter att ha sökt skulptörer i Paris och Berlin, vände Cygnaeus på inrådan av Emil von Qvanten och bildkonstnären E. J. Löfgren blicken mot Stockholm. Utan någon egentlig fullmakt ingick Cygnaeus med Sjöstrand avtal om Porthanstatyn, och övertalade honom med löften om övriga arbeten att flytta till Finland.


 

Sjöstrand anlände till Helsingfors hösten 1856, och kände sig välkommen. Han bekantade sig snart med en krets inflytelserika kulturpersoner, bl.a. J. V. Snellman, Elias Lönnrot, J. L. Runeberg och Zacharias Topelius. Topelius blev hans förtrogne livet ut. På utställningarna i Helsingfors hade man tidigare ett par gånger visat gipsavgjutningar av antik och nyare skulptur, men först på Finska konstföreningens utställning 1857 visades för första gången originalskulpturer med nationella motiv: en tidig Sjöstrandstatyett med Kalevalamotiv, ”Kullervo sönderslitande sina lindor”, samt miniatyrmodeller för Porthanstatyn. På utställningen fanns också verk av Sjöstrands elever; A. Gyldén, Theodor Höijer och Walter Runeberg. Den sistnämnde var den enda av de tre som utbildade sig till skulptör.


 

Trots att statykommittén var nöjd med Porthanmodellerna, avancerade projektet inte. Cygnaeus lyckades ändå trygga sin skyddslings ekonomi genom studentkårens beställning på porträttbyster av Runeberg, Lönnrot, Snellman och Porthan, vilka skulle utgöra grunden för ett finländskt ”Pantheon”. Porthans byst skulle ersätta en byst i marmor utförd av J. T. Sergel, som hade förstörts vid Åbo brand och bevarats endast som gipskopia. Då Snellman tackade nej till äran att bli förevigad, ersattes hans byst med en byst av Matthias Calonius. Gipsavgjutningar av porträtten av den finska kulturens anfäder spreds snart också till landets skolor.


 

Studentkårens beställning gjorde det möjligt för Sjöstrand att arbeta i München, dit han reste hösten 1857. Vid konstakademin i München verkade man fortfarande i klassicismens anda. Sjöstrand, som också blev medlem av det lokala konstnärsgillet, ägnade sig dock under sin vistelse i staden åt Porthanstatyn och olika Kalevalamotiv. Sjöstrand gjorde också ett porträtt av sin förtrogne Cygnaeus, som besökte honom sommaren 1859.


 

Beställningen för Porthanstatyn bekräftades slutligen våren 1859, och mot slutet av året hade man satt igång en allmän statyinsamling med konserter och fester. I en artikel publicerad i Litteraturbladet, ”Hvad var Porthan”, uppmanade Snellman till att ordna minnesfester för att utöka statyfonden, och påminde om att Porthans ”verk var Finska folkets”. Snart kunde man konstatera att projektet hade antagit karaktär av ett nationalmonument. Under slutet av 1800-talet stod stormän och nationalmonument i allmänhet högt i kurs i Europa.


 

Efter att ha gift sig med sin fästmö Herminie von Stahl i Sverige, reste Sjöstrand med henne till Rom, där det nygifta paret slog sig ner på Via Sistina vid Monte Pincio. En lermodell av Porthan i naturlig storlek göts i gips i januari 1861 och sändes till München för att gjutas i brons. På hösten reste Sjöstrand med familj till München för att slutföra sockelrelieferna och avtala om detaljerna kring gjutningen.


 

Statyn avbildar Porthan som ”privatperson”, utan peruk, med huvudet nerböjt och fjäderpenna och manuskriptrulle i händerna. Statyn har tolkats i ljuset av antikens tradition att avbilda sittande filosofer, men man kan också konstatera att den håller sig till de vedertagna 1800-tals­konventionerna för stormansmonument, enligt vilka statsmän avbildas stående, medan lärda män sitter försjunkna i tankar. Traditionellt refererar sockelns alle­goriska reliefer till den avbildades förtjänster. Porthans sockel pryds av Finlands vapen som bärs upp av två genier, medan allegoriska reliefer och medaljongporträtt av Porthans elever Frans Michael Franzén och J. J. Tengström vittnar om hans livsverk och den förlust hans död innebar. Det nyklassiska järnstaketet som ursprungligen omgav statyn har senare avlägsnats.


 

Porthanmonumentets avtäckningsceremoni i Åbo den 9 september 1864 blev en nationell festdag utan like, som man genom tidningsannonser hade inbjudit hela ”den finska publiken” att delta i. Landets skolelever hade ledigt från skolan. Åbo stod smyckat för två dagar av festligheter med musik och sång. Bland de inbjudna gästerna fanns inflytelserika kulturpersonligheter, och bland talarna märktes bland andra Lönnrot och Cygnaeus.


 

Efter att ha verkat i Stockholm 1861–1862 erbjöds Sjöstrand 1863 av Cygnaeus en plats som lärare vid Finska konstföreningens ritskola. Hans uppgift var att handleda antikklassen i teckningsövningar efter gipsavgjutningar. Så småningom tillkom också teckning efter levande modell. Sjöstrand var lärare i sammanlagt 18 år och handledde bland andra Robert Stigell i modelleringens grunder och ornamentik. Sjöstrand var 1871–1875 lärare i modellering vid Centralskolan för konstflit och 1865­–1904 undervisade han också vid Tekniska realskolan, senare Polytekniska skolan och Polytekniska institutet, där han hade en ateljé och även kunde ta emot privatelever, bland dem Ville Vallgren.


 

Kalevalamotiven inspirerade fortfarande Sjöstrand, även om hans något föråldrade konstnärliga uttryck inte längre fann genklang i 1860-talets liberalistiska atmosfär. Frisen ”Väinämöinens sång”, som han påbörjat redan 1853 i Stockholm, var avsedd för Svenska teatern i Helsingfors, men verket hamnade till slut i universitetets vestibul och avtäcktes 1866 (frisen skadades vid bombningarna under fortsättningskriget 1944). Några av motiven utarbetade Sjöstrand till självständiga verk, t.ex. ”Sotkottaret” (1869). Den likaså för Svenska teatern avsedda ”Kullervos bane” (1868) slutade även den på ett annat ställe; den deponerades i Finska konstföreningens samlingar och göts 1932 till offentlig skulptur i Helsingfors.


 

Efter Fredrik Cygnaeus död 1881 åsido­sattes Sjöstrand och fick avstå från sin lärartjänst till förmån för Fredrik Ahlstedt. Efter påtryckningar från Topelius kompenserades han med en lågavlönad timlärartjänst och senare även statspension. Efter en reform blev Sjöstrand 1888 på nytt lärare vid skulpturateljén, ett uppdrag som han skötte fram till 1901 utan elever.


 

Den yngre konstnärsgenerationen slog ut Sjöstrand, som fick nöja sig med en tredjeplats i tävlingen om statyn av Alexander II 1884. Också hans utkast till en skulpturgrupp för gavelfältet på Ständerhuset, ritat av Gustaf Nyström, förblev oförverkligat. Sjöstrand var med om ännu ett bakslag i statyprojektet till Fredrik Pacius minne på 1890-talet. Han deltog även i tävlingen om Lönnrotmonumentet, men också detta uppdrag gick till Emil Wikström. Sjöstrand fick dock utföra porträttmedaljongerna och emblemen för minnesmärket över G. C. von Döbeln och slaget vid Jutas som avtäcktes 1885.


 

Av de representationsporträtt som Sjöstrand gjorde på 1870- och 1880-talet förblev en stor del på gipsstadiet. Bysterna av Cygnaeus och Pacius ansågs lyckade och höggs i marmor, men många planerade minnesmärken över kulturpersoner förblev statyetter. En intressant miniatyrskulptur från 1880-talet i Ateneums samlingar föreställer den Finlandsbördiga, men i Sverige verksamma författaren och kvinnosakskvinnan Fredrika Bremer, som Sjöstrand hade blivit bekant med på 1850-talet. Lucina Hagmans biografi över Bremer (1886) hade eventuellt gett Sjöstrand idén till en minnesstod.


 

I Helsingfors fanns i vilket fall som helst efterfrågan på en skicklig ornamentskulptör och Sjöstrand dekorerade bl.a. Kiseleffska huset, Gamla Studenthuset och Finlands Bank. Det viktigaste uppdraget under Sjöstrands senare år var fasaddekoren på Ateneumbyggnaden, ritad av Th. Höijer. Gavelfältets relief ”Finland belönar förtjänsten” anknyter till den samtida konstpolitiken. Också fasadens karyatider samt konstnärsporträtten av Fidias, Rafael och Bramante gjordes av Sjöstrand. På Gustaf Nyströms beställning utförde Sjöstrand skulpturgruppen ”Tre genier” för Riksarkivets attika (1889), i vilken kvinnogestalten Finland omges av ”Den historiska forskningen” och ”Historieskrivningen”. Eftersom gipsoriginalet vittrade sönder ersattes det 1914 av en kopia i sandsten gjord av Johannes Haapasalo.


 

C. E. Sjöstrands hustru dog 1884, och parets döttrar Gerda och Helmi hade gift sig och flyttat utomlands. Sjöstrand själv stannade kvar i Finland och ägnade sig åt förtroende- och undervisningsuppdrag, samt konstnärskretsen Elfvornas förbund, till vilken bland andra Höijer, Nyström, Walter Runeberg och Topelius hörde. Först när hans hälsa svek flyttade Sjöstrand 1904 till sin dotter i Stockholm. Verken och skisserna som han lämnat efter sig i sin ateljé övergick sedermera i Finska konstföreningens ägo. Sjöstrand avled i Stockholm men jordfästes enligt sin egen önskan i Finland. Sjöstrands gravmonument på Sandudds bergravningsplats i Helsingfors pryds av ett porträtt som skulptören Viktor Malmberg gjort av sin företrädare.


 

Liisa Lindgren


 

Carl Eneas Sjöstrand, född 11.9.1828 i Stockholm, död 14.2.1905 i Stockholm. Föräldrar historiemålaren Carl Johan Sjöstrand och Johanna Sofia Morberg. Gift 1859 med Hilma Herminie Selma Sofia von Stahl.


 

VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Helsingfors stadsmuseum; Finlands nationalmuseum; Helsingfors universitet; Svenska litteratursällskapet, Helsingfors; Cygnaei galleri, Helsingfors; konstmuseerna i Åbo, Tammerfors och Tavastehus; Y. A. Jänttis samling, Borgå; Nationalmuseum, Stockholm. Offentliga verk: Minnesstoden över Henrik Gabriel Porthan, Por­thanskvären i Åbo 1864; Kullervos bane (Kullervo, talande till sitt svärd) rest 1932 i Hesperiaparken, flyttad 1967 till Stadsträdgården, Helsingfors 1867–1868; Väinämöinens sång, Helsingfors Universitet 1866; talrika gravmonument.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ervamaa, R. E. Ek­manin ja C. E. Sjöstrandin Kalevala-aiheinen taide. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 81/1978; J. ­Ilvas, Kuvanveisto 1800-luvulla. Ars. Suomen taide 5/1990; L. Lindgren, Memoria. Gravvårdar, skulpturkonst och minneskultur (2009); L. Lindgren, Monumentum. Muistomerkkien aikaa ja aatteita (2000); R. Nummelin, Filosofen på tronen. Ett bidrag till Porthan-statyns ikonografiska bakgrund. Konsthistoriska studier 1/1974; P. Saarela, Klassismi ja isänmaa. Antiikin esikuvallisuus ja sivistyksen sankaruus taiteissa Porthanin ajasta Porthanin patsaaseen, Hyöty, sivistys, kansakunta. Suomalaista aatehistoriaa (1985); J. Tolvanen, Carl Eneas Sjöstrand. Suomen uudemman kuvanveistotaiteen uranuurtaja (1952).


 

BILDKÄLLA. Sjöstrand, Carl Eneas. Foto: Ateljé O. J. Aune. SKS/Litteraturarkivet.