Lorentz Creutz d.ä. var ämbetsmän under stormaktstiden och gjorde en lysande karriär inom statsförvaltningens olika sektorer, bl.a. som landshövding, hovrättsråd och riksråd. Speciellt betydelsefull var hans insats i Bergskollegium, där han även tjänstgjorde som bergmästare i Finland. Under kriget mot Danmark förde Creutz befäl över en eskader, och mötte döden då hans flaggskepp Stora Kronan exploderade i slaget vid Öland 1676.
Lorentz Creutz tillhörde en gammal frälsesläkt från sydöstra Finland. Hans far, Ernst Larsson, hade en lång och framgångsrik bana bakom sig. Fadern var den förste som utgående från släktens vapen började använda namnet Creutz.
Lorentz Creutz inledde sina studier 1632 vid universitetet i Dorpat, som grundats samma år. Staden var bekant för honom, eftersom fadern något tidigare hade varit ståthållare där. Modern, Catharina Hess von Wichdorff, var av balttysk härkomst. Tillsammans med sin fyra år yngre bror Ernst Johan företog Creutz en studieresa, under vilken de bl.a. gästade universiteten i Groningen och i Leiden 1635–1637.
År 1638 utnämndes Creutz till assessor vid det nygrundade bergsamtet (sedermera Bergskollegium). Då verksamheten vid det nya ämbetsverket skulle inledas fick han tillfälle att pröva sin administrativa förmåga. Året därpå gifte han sig med friherrinnan Elsa Duwall, vilket gynnade hans ämbetsmannabana. År 1643 förordnades Creutz att tillsammans med David Friederich von Siegroth ha uppsyn över bergverken i Finland, ett uppdrag som han ett år senare handhade ensam. Under Creutz ämbetstid fick järnbruken i hela riket ett kraftigt uppsving. Även i Finland växte deras antal. År 1650 besökte Creutz bruken för att organisera deras förvaltning enligt de nya förordningarna. Tre år senare avancerade han till vice president i Bergskollegium.
År 1649 utnämndes Lorentz Creutz till styresman över Åbo och Björneborgs län och sex år senare till landshövding i Stora Kopparbergs län. Under kriget mot Danmark ledde han försvaret av Dalarna och lyckades 1657 tillsammans med sina trupper driva fienden, som från den norska sidan trängt in i Härjedalen, tillbaka över gränsen. Då Trondheims län i enlighet med fredsfördraget i Roskilde avträddes till Sverige organiserade Creutz övertagandet. I spetsen för sex infanterikompanier mottog han högtidligen det nya länets förvaltning av danskarna den 10 maj 1658. Creutz, som ståndaktigt utfört konung Karl X Gustavs order, föll snart i onåd hos norrmännen. Hans välde i Trondheim varade endast tre månader, och området förblev inte heller i svenskarnas händer mer än två år.
Vid sidan av sin bana som ämbetsman var Creutz en politiskt aktiv medlem av sitt stånd. Han deltog på riddarhuset i riksdagarna 1644, 1649, 1650 och 1654 som representant för sin ätt, och senare i egenskap av riksråd. Då man vid riksdagen 1654 behandlade drottning Kristinas abdikation och den blivande kung Karl X Gustavs trontillträde, var Creutz den främste företrädaren för den tredje adelsklassen. Hans aktiva insats belönades; kort innan Kristina avsade sig kronan upphöjde hon Lorentz och Ernst Johan Creutz i friherrligt stånd, och Lorentz Creutz erhöll Kasseritz i Livland som friherrskap. En medlem av den lägsta adelsklassen blev därmed ledamot av sitt stånds översta klass.
År 1660 utnämnde kung Karl X Gustav på sin dödsbädd Creutz till riksråd. I Karl XI:s oeniga förmyndarregering förblev han i allmänhet en utomstående betraktare. Vid sidan av sin ställning som vice president för Bergskollegium var Creutz från 1662 hovrättsråd vid Åbo hovrätt. Han var därtill ledamot av otaliga kommissioner, tillsatta för att utreda olika missförhållanden runt om i riket. Den bäst kända av dessa var den trolldomskommission som 1669 sändes till Dalarna, där den dömde 23 personer till döden. Creutz var kommissionens ordförande.
Creutz många uppdrag var även orsak till den kritik som riktades mot honom. Framförallt betvivlade man hans förmåga att samtidigt sköta sina uppgifter vid Åbo hovrätt och Bergskollegium i Stockholm. Creutz var till sist tvungen att lämna bägge uppdragen.
Under sin karriär var Creutz ofta med om initiativ som strävade till att utveckla förvaltningen och ekonomin i Finland. På 1640-talet inledde han organiserandet av bergsbruket i Finland, något han senare fortsatte med i egenskap av ledamot av Bergskollegium. Han deltog även i utvecklandet av Finlands kamerala och militära förvaltning och var 1671 med om att inspektera och ordna truppförband som uppställts i Finland. Därtill var han ledamot av många kommissioner som berörde Finland. Då Creutz tidigt fick insikt i de ansträngda statsfinanserna blev han anhängare av fjärdepartsräfsten 1655, en föregångare till Karl XI:s reduktion. På grund av sina insikter i ekonomiska frågor utsågs han till kammarråd 1673.
I rådet hörde Creutz till Magnus Gabriel De la Gardies anhängare, men i motsats till många av sina jämnåriga lyckades han på 1670-talet behålla sin position när den unge Karl XI övertog makten. Det förtroende Creutz åtnjöt blev dock slutligen hans öde.
Under det första året av det danska kriget visade det sig att flottan, som leddes av amiral Gustaf Stenbock, hade förfallit under fredstiden. Stenbock misslyckades därtill som befälhavare över flottan, varigenom de av den svenska flottans skepp som låg i tyska hamnar blev utan hjälptrupper och hamnade i fiendens händer. Creutz, som utsågs till chef för amiralitetskollegium, fick två huvuduppgifter. För det första skulle flottan göras funktionsduglig, för det andra skulle Creutz uppsöka och angripa danska flottan i Östersjön. Den förstnämnda uppgiften lyckades Creutz väl med: våren 1676 kunde flottan segla ut betydligt bättre utrustad än ett år tidigare. Då Creutz inte hade någon tidigare erfarenhet av flottan och egentligen inte heller av armén, hade man i allmänhet inte så stor tillit till honom. Ett större problem var att hela flottans manskap var oerfaret. Efter den långa fredsperioden hade besättningarna inte övats i sina uppgifter och någon manöver hade man inte hunnit ordna innan man mötte fienden i närheten av Bornholm den 26 maj. Anfallet mot danskarna inleddes tämligen väl, men trots de gynnsamma förhållandena förmådde man inte tillfoga fienden några allvarliga förluster.
Sedan den danska flottan förenat sig med en av amiral Cornelius Tromp ledd nederländsk eskader, drog sig svenskarna tillbaka. Amiral Tromps eskader hann upp de av Creutz anförda skeppen öster om Öland den 1 juni och i det avgörande ögonblicket blev amiralens oerfarenhet svenskarnas öde. Creutz befallde att hans flaggskepp Kronan skulle vända upp mot fienden innan man minskat segel och stängt kanonportarna. I den hårda vinden krängde Kronan kraftigt och vattnet strömmade in genom de lägst belägna kanonportarna. I det kaos som följde träffade en lunta eller en lykta en kruttunna och hela skeppet exploderade. Amiral Creutz och mer än 800 man omkom, endast 40 räddade sig. Bland de omkomna fanns även amiralens son överstelöjtnant Gustaf Creutz. Sedan flaggskeppet sjunkit råkade den övriga flottan i oordning, vilket ledde till svenskarnas nederlag. Östersjön förblev i danskarnas och nederländarnas händer, och Sverige låg öppet för fiendens landstigningsförsök. I de gamla danska landskapen i södra Sverige utbröt ett blodigt krig, som dock till sist slutade med seger för svenskarna.
Kronan, som var ett av sin tids största skepp i hela Europa, var den svenska flottans stolthet. Skeppsbyggnadsteknikens snabba utveckling under 1600-talet framgår av det faktum att Kronan med sina 124 kanoner var nästan dubbelt så stor som Vasa, som endast ett halvt århundrade tidigare sjönk i Stockholms hamn. Creutz ödesdigra misstag har 300 år senare visat sig gynnsamt för historieforskningen och marinarkeologin. Sommaren 1981 lyckades man lokalisera Kronans vrak, som sedan dess varit föremål för intensiv forskning. Själva skeppet är illa skadat, men som helhet innehåller vraket ett tvärsnitt av ett samhälle sådant det var den 1 juni 1676. Man har kunnat bärga och dokumentera ett mycket stort antal olika föremål, alltifrån vitlöksklyftor, violiner och en uniformsliknande jacka till över 30-pundiga bronskanoner. Fynden från Kronan har också på ett unikt sätt gett en bild av det svenska samhället och befolkningen under stormaktstiden.
Creutz var en av sin tids största jorddrottar i Finland. Han ärvde bl.a. Sarvlaks i Pernå, erhöll 1649 i förläning Sippola och Liikala säterier i Veckelax och ägde därtill bl.a. följande gårdar: Abborfors i Pyttis, Liuksiala i Kangasala, Saaris i Tammela, Selkis i Vichtis, Gesterby i Sibbo, Ekoinen i Tyrvis, Degerby i Pernå, Kullo i Borgå och Ispois i S:t Karins. Därtill hade han förläningar i Livland. Hans huvudsäte Abborfors i Pyttis, låg intill laxfisket i Kymmene älv, och i dess närhet lät Creutz på 1660-talet anlägga två utgårdar, Petjärvi och Stockfors. På Abborfors och Liuksiala i Kangasala lät Creutz uppföra stora träbyggnader. I Stockholm hade han kort före sin död övertagit ett hus vid Skeppsbron i Gamla stan.
Creutz ämnade dock anta ett annat huvudsäte, för senast 1672 började han under ledning av murarmästaren Achatius Groneberg uppföra en ny karaktärsbyggnad i sten på Sarvlaks. Sarvlaks är den finaste representanten för den karolinska barocken i Finland och blev vid sidan av Villnäs det enda stenslott som uppfördes i Finland under stormaktstiden. Byggnadsarbetena på Sarvlaks koncentrerade sig till åren 1672–1676. Då amiralen dog var huvudbyggnaden under tak, men arbetena inomhus ännu oavslutade. I den ena sidobyggnaden stod endast väggarna, på den andra hade man inte ens hunnit inleda byggnadsarbetena. Sonen Lorentz Creutz d.y. slutförde byggnadsarbetena på Sarvlaks och bosatte sig där 1683.
Bouppteckningen från Creutz dödsbo har bevarats. Den belyser på ett ganska sällsynt sätt den finländska elitens liv under stormaktstiden. På basis av denna kan man uppskatta det stora lösöre som i huvudsak fanns på Abborfors, i vilket bl.a. ingick ett klavikord, en servis bestående av 170 tenntallrikar, ett bibliotek som omfattade ca 70 volymer, en stor samling väggbonader och en stor samling porträtt. I rustkammaren på Abborfors fanns endast 6 kanoner, men på Sarvlaks ytterligare 3 hakebössor, 250 gevär och 89 musköter samt en stor samling andra vapen.
Utöver skötseln av sina ägor ägnade Creutz sig inte åt någon ekonomisk företagsamhet. Till skillnad från många andra av Bergskollegiums tjänstemän köpte eller grundade han inte några järnbruk. Däremot ägde han under åren 1668–1675 en tredjedel av Avestas stora kopparförädlingsverk.
Creutz har beskrivits som en flitig och kunnig samt absolut hederlig tjänsteman. Då han var oeftergivlig, sträng och envis fick han mycket till stånd, men samlade samtidigt även motståndare. En episod som inträffade i Pernå kyrka 1644 beskriver hans temperamentsfulla karaktär. Vid detta tillfälle råkade Creutz, som var mån om sin adelsvärdighet, i gräl med sin granne Eric Boije och utmanade denne på duell. Situationen löste sig emellertid utan blodsutgjutelse, och männen kunde försonas.
Av de många adelsmännen på gårdarna i Pernå och Pyttis, var Lorentz Creutz d.ä. den mest betydande. Han lät iståndsätta Pyttis kyrka och uppförde där ett gravkapell för sin 1671 avlidna dotter. Till Pernå kyrka donerade han 1652 en fin predikstol som bevarats, och sannolikt har han också låtit bygga kyrkans gravkapell. Den östnyländska hembygden var betydelsefull för Creutz, och amiralens lik, som hittades i havet efter slaget vid Öland, begravdes under högtidliga former i Pernå kyrka.
Lorentz Creutz och Elsa Duwall hade en mycket stor familj, 15 barn, av vilka endast två dog i späd ålder. Med ett undantag ingick de vuxna döttrarna äktenskap med jämbördiga adelsmän. Av sönerna var det särskilt Lorentz d.y., Johan, som uppsteg i greveståndet, och den yngste Carl Gustaf, som förde släktens ära vidare.
Georg Haggrén
Lorentz Creutz, född 1615, död 1.6.1676 utanför Öland. Föräldrar landshövdingen Ernst Larsson Creutz och Catharina Hess von Wichdorff. Gift 1639 med Elsa Duwall.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Antell, Pernå sockens historia I. Tiden till år 1700 (1956); W.M. von Born, Beskrifning och historia om Sarvlaks egendom i Perno socken (1898); W.M. von Born, Ett högadligt bo på 1600-talet. Historisk tidskrift för Finland 1917; G. Haggrén, Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare. Tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige (2001); M. Lappalainen, Släkt och stånd i bergskollegium före reduktionstiden. Historisk tidskrift för Finland 87 (2002); M. Lappalainen, Släkten – Makten – Staten. Creutzarna i Sverige och Finland under 1600-talet (2007); Regalskeppet Kronan. Stockholm (1985); O. Sirén, Sarvlaks. Gårdshushållningen och gårdssamhället från 1600-talet till 1900-talet (1980); K.H.J. Vilkuna, Valtakunnan eduksi, isänmaan kunniaksi, ruukinpatruunalle hyödyksi. Suomen rautateollisuus suurvalta-ajalla (1994).