WALLENIUS, Gabriel


(1725–1808)


Kronofogde, assessor


Kronofogden Gabriel Wallenius ämbetsmannabana sträckte sig över mer än 40 år och lämnade tydliga spår i norra Karelen. Wallenius utvecklade på många sätt sitt förvaltningsområde och blev känd bl.a. för sin kolonisering av distriktet, för sin effektivering av jordbruket och för byggandet av landsvägar.

 

Gabriel Wallenius var son till kaplanen i Tottijärvi Josef Caroli Wallenius. Modern Gertrud Katarina Kirckhoff var dotter till en baltisk löjtnant som lämnat krigarbanan efter stora ofreden. Sonen Gabriel studerade juridik i Åbo 1745 och i Greifswald 1746. År 1747 auskulterade han i Åbo hovrätt. Efter att ha varit extra ordinarie kanslist och t.f. borgmästare i Nystad blev han 1753 t.f. domhavande i Karelens domsaga.


 

Ännu efter stora ofreden gick de högsta ämbetena i det svenska Karelen i arv i gamla släkter. Släkten Frese innehade i tredje generationen domarämbetet och släkten Andersin kronofogdeämbetet. Dessa familjer hade antingen knutit kontakter över gränsen eller upprätthållit sina kontakter från tiden före stora ofreden, när samtliga ämbetsmän var bosatta i trakten av Kexholm.


 

Släkten Frese gick miste om domarämbetet 1751. Den dåvarande generalguvernören Gustaf Fredrik von Rosen försökte förhindra allt ryskt inflytande. Det är möjligt att det var han som såg till att befattningen som domare gick till Sven Abraham Hougberg, som inte härstammade från landskapet. Wallenius kom senare att vikariera för Hougberg.


 

Kronofogden Gustaf Adolf Andersin hoppades bli efterträdd av sonen Erik, som var auskultant vid hovrätten. Ämbetet gick dock till Wallenius, eftersom han var mer kompetent och ännu inte hade hunnit knyta några misstänkta kontakter till Ryssland. Ansvarsområdet halverades 1775, när den regionala administrationen moderniserades och förvaltningssocknarna Pielisjärvi och Libelits avskildes och blev Karelens övre härad.


 

Den nye kronofogden lät bilda en herrgård av tre kronohemman i närheten av Hougbergs gård Simananniemi i Libelits. År 1764 gifte han sig med den nittonåriga Kristina Sofia Possenia. Kristina Sofia var dotter till kyrkoherden i Libelits, Peter Possenius. Under hattarnas krig hade kyrkoherden högljutt protesterat mot kronofogden Andersins och häradsskrivaren Wemans handlande.


 

Det första Wallenius gjorde för att förbättra förhållandena i sitt härad var att åtgärda beskattningen. I norra Karelen grundade sig denna på en årlig uppskattning; skatteöret varierade från år till år. Den skatt en bonde måste betala steg i takt med att gårdens produktion ökade, vilket ledde till att nyttan med förnyelserna minskade. Wallenius slog fast att genomsnittet för tioårsperioden 1755–1765 skulle utgöra ett bestående skatteöre. Detta gjorde att jordbruket tog ny fart, vilket med tiden också ökade skatteintäkterna.


 

Gabriel Wallenius gjorde sig känd som kolonisatör av norra Karelen. Mellan 1760 och 1769 grundades allt som allt 73 nya hemman. I samband med landshövding A.H. Ramsays inspektionsresa grundades 1773 i Pielisjärvi 23, i Ilomants 14 och i Tohmajärvi 10 nya hemman. Antalet hemman ökade även genom att man delade upp gamla stamhemman. Delning av hemman tilläts från 1765.


 

Kolonisationen av gränstrakterna var ett kapitel för sig. Den raka gränsdragningen efter freden i Nystad gjorde att gränsbyarnas utmark ofta kom att ligga på fel sida. Byarna Korpiselkä, Ruskeala, Uukuniemi och Saari miste alla sin skog till Sverige, och socknarna Tohmajärvi och Pälkjärvi miste de områden som låg på östra sidan om Jänisjoki till Ryssland. Landshövdingen Frisenheim och ståthållaren Sjuvalov kom på 1720-talet överens om att utmarken skulle användas som tidigare, oberoende av var gränsen låg.


 

Efter lilla ofreden koloniserades Tohmajärvis och Pälkjärvis utmarker i Saarivaara i Korpiselkä och i Kiekua och Juttulampi i Soanlahti. Kronofogden Andersin hann inte vidta några motåtgärder, men det gjorde Wallenius. I den södra delen av häradet flyttades gårdar från den tättbebyggda byn Purujärvi till det mer glesbefolkade Rajavaara. Dessutom grundades nya hemman på öarna i Pyhäjärvi. Svedjebrännarna i Uukuniemi tog till våld och dödade även en nybyggare, men trots detta etablerades bosättningen.


 

På tinget i Tohmajärvi berättade Wallenius att han grundat Kenraalinkylä vid gränsen till Korpiselkä för att uppmärksamma landshövdingens militära rang. På utmarken till byarna i Pyhäselkä lät han grunda byn Voudinkylä, som han alltså uppkallade efter sin egen befattning.


 

Wallenius försökte även kolonisera gränstrakterna i Pälkjärvi, men utan resultat. Frälsemännen i området betraktade kronofogden som en utböling och ingick avtal om användningen av jorden med förläningsinnehavarna i Suojärvi och Ruskeala.


 

Storskiftet, som under dessa årtionden påbörjades på andra håll i Finland, sköts upp i norra Karelen på grund av bristen på lantmätare. Den gemensamma användningen av skogen gav upphov till konflikter, och Wallenius insåg att det var nödvändigt att genomföra ett sämjoskifte av den. Dessa skiften blev ganska ungefärliga på grund av avsaknaden av kartor och jordklassificering, men i många fall låg de ändå som grund vid genomförandet av storskiftet.


 

Wallenius är även känd för sitt arbete med att bygga landsvägar. Tidigare bestod förbindelserna i norra Karelen av vattenleder, som kompletterades av endast ett par huvudvägar. Före stora ofreden hade man byggt en väg från Sordavala genom Pälkjärvi, Tohmajärvi och Kiihtelysvaara till Libelits. Det är möjligt att ryssarna på 1710-talet lät bygga en annan väg, från Kides genom Bräkylä till Libelits och vidare mot Kuopio. Dessutom försökte de under lilla ofreden bygga en väg för underhåll från Tohmajärvi via Kovero, Eno och Lieksa till Uleåborg, men vägen blev klar endast fram till Lieksa.


 

Wallenius förstärkte och rätade ut gamla vägar och lät bygga nya från Kovero till Ilomants och från Lieksa till Nurmes. En ny led från Jakokoski i Kontiolax till Kaltimo i Eno minskade användningen av överfarten över Pielisjoki vid Mönni och över Kaltimo vid Niska. Färjleden Jänisselkä mellan Bräkylä och Libelits blev överflödig då man på 1780-talet tog i bruk en landsväg via Joensuu till Libelits.


 

Före Wallenius tid var nyhetsförmedlingen sporadisk. Klockarna förmedlade de kyrkliga breven. Tjänsteposten till Savolax och landshövdingssätet Lovisa förmedlades i sin tur av postbönder. Detta var enligt Wallenius inte tillräckligt, och 1766 inrättade han ett postkontor i Libelits. Kontoret flyttade snart med kronofogden till Tohmajärvi. Posthusnätverket utsträcktes till alla kyrkbyar.


 

Wallenius kom 1771–1773 i kontakt med krigsfolket då den svenska östgränsen stängdes för en påstådd pestrisk. I själva verket skedde detta för att dölja Gustav III:s statskupp. Gränsen i norra Karelen övervakades då av tre kompanier från Savolax, och det var kronofogden som ansvarade för deras underhåll.


 

Försvaret av landskapet grundade sig i övrigt på bönderna och på man ur huse-principen, som tillämpades bl.a. under hattarnas krig 1741–1743. Denna inrättning väckte 1773 misstankar hos landshövding Ramsay, då landbönderna i Elimä, Ilomants och Pälkjärvi gjorde motstånd mot sina husbönder. Han ansåg att det var nödvändigt att ha tillgång till soldater som kunde hålla bönderna i styr.


 

Wallenius torde ha omfattat sig Ramsays inställning. År 1775 inbjöd han tillsammans med landshövdingen i det nygrundade Savolax och Karelens län, Otto Ernst Boije, och befälhavaren för Savolaxbrigaden, överste Göran Magnus Sprengtporten representanter för socknarna i landskapet till Tohmajärvi för att komma överens om upprättandet av en värvad jägartrupp och om betalningen av en jägarskatt. Bönderna gick motvilligt med på detta.


 

För att påskynda inrättandet av jägartruppen grundade Wallenius jägartorp, men landshövding Boije övergav projektet och antecknade ”jägarna” som nybyggare. År 1788, i början av Gustavs krig, togs intäkterna från jägarskatten i bruk i samband med att den karelska jägartruppen inrättades. Utöver denna måste man även använda sig av bönder, som fick i uppgift att bevaka gränsen.


 

Siikasalmi herrgård i Libelits kändes för trång för Wallenius, som bodde granne till Simananniemi och det före detta hovlägret Lamminniemi. År 1765 köpte han en annan liten herrgård i Jouhkola i Tohmajärvi. Genom att köpa upp kronohemman lyckades han ansluta nästan hela byn till herrgården. Invånarna förstod inte vilken deras rättsliga ställning var, utan gav vika för kronofogden och blev därmed dennes landbönder. Bara en av dem kämpade emot trots att han sattes i arrest i fyra dagar, och på så sätt lyckades han behålla sin gård som självständig.


 

År 1771 uppförde Wallenius en gård på Jouhkola, där han bosatte sig. Det var lättare för honom att sköta gränsbevakarnas underhåll därifrån än från Libelits. Med tiden lyckades han även se till att Jouhkola fick säteriprivilegier. Jouhkola herrgård var även under Gustavs krig 1788–1790 landskapets viktigaste försörjningscentrum.


 

En betydande del av kvarnarna i landskapet kom i Wallenius ägo. År 1762 löste han in kvarnarna i Rauantaipale i Kaavi och i Niva i Hammaslahti och år 1763 kvarnen i Vaskonkoski i Libelits. Wallenius använde sig även i övrigt av vattenkraft. På 1760-talet började sågarna i Gamla Finland köpa stockar från Savolax och svenska Karelen. Att exportera råvaror utan att låta dem gå via stapelstäderna var olagligt, och därför blev den svenska kronan 1769 tvungen att tillåta export av sågade trävaror direkt från Savolax över ryska gränsen.


 

Genast efter att Wallenius sett träden flyta över gränsen längs Jänisjärvi och Tohmajoki till Läskelä och marmorgruvan i Ruskeala skred han till verket. Bredvid kvarnen i Niva byggdes 1769 en vattensåg. Virket till sågkvarnen hämtades från skogarna omkring Pyhäselkä och Onkamojärvi.


 

År 1780 grundades i fogdens son Josef Wallenius namn två vattensågar, en i Puhos och en i Värtsilä. Puhos fungerade utan uppehåll med undantag för krigsåren 1788–1790, men sågen i Värtsilä revs efter en kort tid för att ge plats för flottningen från Ryssland längs Jukajoki till sågen i Läskelä. Stockarna från Jänisjokis stränder flöt sedermera, trots åtgärder från myndigheterna, över till Ryssland. År 1795 grundade Wallenius en såg i Matkaselkä. Syftet var att denna skulle förädla trävirket från skogarna längs Tohmajoki.


 

År 1800 lämnade Wallenius över sin befattning till sin son Gabriel. Gabriel Wallenius avled under finska kriget i november 1808 hos sin svärson kyrkoherde Herman Wegelius i Kides. Gabriel d.y. följde på landshövding Wibelius order norrut med Sandels trupper och hann därför inte till sin fars dödsbädd.


 

Wallenius mer än 40 år långa ämbetsmannabana präglade för en lång tid framåt förhållandena i norra Karelen. Det till en början negativa epitetet ”kungen av Karelen” fick med tiden en mer positiv klang.


 

Veijo Saloheimo


 

Gabriel Wallenius, född 22.11.1725 (troligtvis i Vesilax), död 15.11.1808 i Kides. Föräldrar kaplanen i Tottijärvi Josef Caroli Wallenius och Gertrud Katarina Kirckhoff (Kirckhauff). Gift med Kristina Sofia Possenia.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A.R. Cederberg, Pohjois-Karjalan kauppaolot (1911); A.R. Cederberg, Piirteitä Tohmajärven seurakunnan kirkollisista oloista (1911); A.S. Kilpeläinen, Etuvartio. Maanpuolustuksen kehityksestä ja vaiheista Pohjois-Karjalassa Ruotsin vallan aikana I−II (1926−1927); V. Saloheimo, Pohjois-Karjalan historia III. 1722−1809 (1980).


 

BILDKÄLLA. Wallenius, Gabriel. Oljemålning: P. Kraft. Foto: P.O. Welin, 1977. Museiverket.