LANGENSKIÖLD, Fabian


(1810–1863)


Senator, guvernör, geheimeråd


Som chef för senatens finansexpedition fortsatte Fabian Langenskiöld reformen av penningväsendet, påbörjad av L. G. von Haartman. Den finska marken togs dock i bruk först efter Langenskiöld, under J.V. Snellmans tid. Langenskiöld, som försvarade senatens starka ställning, förhöll sig reserverad till ett sammankallande av lantdagen i början av Alexander II:s regeringstid, vilket förorsakade kritik och ledde till hans avgång.

 

Ätten Langenskiölds statsmannabana började på Fabian Langenskiölds farfars tid; Lars Adam Lang, adlad Langenskiöld, deltog i Gustav III:s statskupp men blev under åren motståndare till kungen, deltog i Anjalaförbundet, dömdes till arkebusering men benådades. Ätten avancerade till en av de främsta i kungariket. Dess ställning gynnades ytterligare av att huvudmännen gifte in sig i ryktbara familjer. Så var det också i Fabian Langenskiölds fall. Hans far Gustaf Langenskiöld hade gift sig med Hedvig Gustafva Gripenberg, dotter till överste Hans Henrik Gripenberg, herre till Woipala (Voipaala) gård i Sääksmäki. Till denna krigarätt hörde också Fabian Langenskiölds morbröder Odert Henrik Gripenberg, hans lärare och grundare av en fruntimmersskola i Helsingfors, och Sebastian Gripenberg, senator och ordförande i januariutskottet.


 

Gustaf Langenskiölds fördelaktiga äktenskap gynnade inte hans ekonomiska situation, eftersom han var tvungen att bistå släktingar i ekonomiskt trångmål. Fabian Langenskiöld var i likhet med många av sina kamrater tvungen att ta upp lån för att reda ut sina penning­affärer. Efter studier i Åbo och Helsingfors blev han filosofie kandidat och magister 1832 med vits­ordet laudatur i matematik. Han författade också en lärobok, Läran om logarithmer jämte elementerna af plan trigonometri. I förhoppning om en tryggad inkomst beslöt Fabian Langenskiöld sig för att anträda lärarbanan. Han sökte 1835 ett lektorat i ryska vid universitetet, som efter omröstning i konsistoriet gick till hans medtävlare. År 1838 blev han dock lärare i ryska vid kadettkåren i Fredrikshamn. Han hade under flera år som stipendiat i Ryssland förkovrat sina kunskaper i språket. Enligt bekanta hade Langenskiöld varit bättre lämpad för den civila ämbetsmanna­banan, men han ansåg sig inte besitta en tillräckligt stor förmögenhet för detta.


 

Langenskiölds bana utstakades av hans bekantskapskrets vid universitetet, som omfattade prominenta medlemmar i adelsståndet. Till dessa hörde Victor Furuhjelm, Jonas Bergenheim, Adolf Aminoff och Casimir von Kothen, som senare i egenskap av generalguvernörens adjoint försökte hjälpa Langenskiöld till en tjänst vid generalguvernörens kansli, utan att lyckas. År 1842 utsågs Langenskiöld slutligen till translator för ryska språket vid senaten och var därutöver sekreterare åt chefen för finansexpeditionen samt skötte den ryskspråkiga korrespondensen. Som translator hade Langenskiöld möjlighet att på nära håll följa med skötseln av viktiga statsangelägenheter, eftersom general­guvernörens inkommande och utgående brev i senaten översattes till ryska och svenska. På detta sätt kunde Langenskiöld hålla sin vän Casimir von Kothen, landshövding i Viborgs län, underrättad om det som skedde i senaten. Kothen fick således tillfälle att inofficiellt inverka på ärendena, och han drog omsorg om sin väns karriär och uppgjorde allsköns framtidsplaner för honom.


 

Uppgåendet av riksgränsen mot Norge 1846, 1847 och 1849 erbjöd Langenskiöld goda möjligheter till en bana inom statsförvaltningen. Först utsågs han till translator vid gränsunderhandlingarna, men ansåg att detta inte var en tillräckligt hög ställning för att främja hans karriär. Han ville vara Finlands representant och leda förhandlingarna som den egentliga kommissarien, varvid han skulle få sin tjänste­ställning fastställd. I detta syfte skrev han till von Kothen som förhandlade om frågan med ministerstatssekreterare Alexander Armfelt och Constantin Fischer. Förhandlingarna ledde till resultat och Langenskiöld utnämndes till kollegie­assessor. Motiveringen var utomordentlig verksamhet som tjänsteman, åtta års tjänstgöring som tjänsteman av nionde klassen samt adlig börd. Sedan gränsdragningen avslutats vände sig Langenskiöld frimodigt till Armfelt i hopp om en utmärkelse för sin insats. Det hjälpte att föra saken på tal, och redan samma vår till­delades han riddartecknet av tredje klass av S:t Annaorden.


 

Ministerstatssekreterare Armfelt ansåg Langenskiöld vara en person med framtiden för sig. År 1847 blev Langenskiöld translator för ryska språket vid stats­sekretariatet för Finland. Statssekretariatet för Finland erbjöd ett ypperligt tillfälle att i unga år göra sig förtrogen med statsmannauppgifter, eftersom de viktigaste besluten om landet fattades där. Vid statssekreterarämbetet var det möjligt att följa med förhandlingar med de ryska myndigheterna och att genom kontakt med utrikesförvaltningen komma i åtanke för diplomatiska uppdrag. Armfelts gunst lyfte redan 1851 Langenskiöld till förste expeditionssekreterare. Han utnämndes till guvernör i S:t Michels län 1853, följande år till tf. guvernör i Nylands län, och 1856 blev han guvernör i Åbo och Björneborgs län.


 

Langenskiölds utnämning till senator 1857 främjades uppenbarligen av de uppfattningar han förfäktade. Langen­skiöld förespråkade konservativa ideal i statsförvaltningen: landets sanna fördel låg i att undvika alla nyheter; det föråldrade skulle modifieras enligt gammalt mönster. Langenskiöld yppade sina tankar för sin vän von Kothen som såg till att de nådde ministerstatssekreterare Armfelts öron. Detta fick sin verkan, för Langenskiöld blev först ”äldre ledamot” i en kommitté som 1853–1857 utarbetade en noggrann tablå över finansernas ställning. Kommitténs rapport påskyndade den gamle finanschefen L. G. von Haartmans avgång. Langenskiöld, som von Haart­man betraktade som en stolt och egenkär man, utsågs till hans efterträdare som chef för finansexpeditionen.


 

Senast under sin tid som senator förändrades Langenskiölds relation till von Kothen. Den yngre och till en början oerfarne Langenskiöld var tvungen att ta emot råd, men till följd av dessa avancerade han snabbt till en ställning där han själv kunde ge råd åt sin beskyddare. Så skedde också ofta, ty Langenskiöld dagtingade inte med vissa principiella frågor. Han gav däremot aldrig uttryck för sitt missnöje över att von Kothen var generalguvernör Menschikoffs gunstling, eftersom Menschikoff var nyttig för dem bägge. Däremot klandrade Langenskiöld ofta von Kothen för att denne missbrukade sin ställning som gunstling, medan han själv alltid höll strängt på tillämpningen av laga former. Langenskiöld förtretades i synnerhet då senaten inte fick avge sitt utlåtande i ett ärende, utan i efterhand fick höra av generalguvernören att kejsaren redan fattat sitt beslut. Langenskiöld ville övertyga sin vän om att den enda svaga garantin för att upprätthålla den dåvarande statsformen var att bevara senatens betydelse.


 

Langenskiöld drog sig dock inte själv för att vid tillfälle använda sig av motsvarande medel. Senaten grubblade 1860 över hur man skulle informera generalguvernör F. W. R. Berg om att han i sin verksamhet förbigått senaten. Generalguvernören hade direkt för kejsaren före­dragit beviljandet av ett extra anslag för att bygga järnvägen Helsingfors–Tavaste­hus, varefter kejsaren sände en ukas till senaten om detta. I sitt skriftliga svar på senatens påminnelse upprepade Berg det huvudsakliga innehållet i ett av Langenskiöld uppgjort utlåtande, konstaterade att senatens påminnelse var obefogad och avgjorde saken till sin egen fördel. På detta sätt ordnade Langenskiöld en reträttväg för Berg. De andra senatorerna hade inte velat låta Berg komma så lätt undan. Genom sitt handlingssätt dolde Langenskiöld också sitt eget förfarande, då man på normal väg inte fått tillräckliga extra anslag tillräckligt snabbt för järnvägen. Ärendet sköttes effektivare via generalguvernören. Berg var för Langenskiöld lika nyttig som Menschikoff varit för von Kothen.


 

Under sin tid som finanschef ägnade sig Langenskiöld åt att undanröja hinder för näringslivets utveckling och stöddes däri av generalguvernör Berg. År 1859 fattades beslut om tullavgifterna mellan Finland och Ryssland, beslutet om att bygga banan Helsingfors–Tavastehus påskyndades, man påbörjade avskaffandet av skråtvånget och sågverksindustrin befriades från sina fiskaliska begränsningar. För att reformerna skulle lyckas krävdes också ett omfattande stöd inom den ryska centralförvaltningen. Det gemensamma draget hos Langenskiölds lösningar och den bedrivna politiken var kameralistiken, i dess inskränkta betydelse. Strävan var att öka statens intäkter. Liberalismen framstod till sin natur ofta som retorisk. Som en typisk kameralist ansåg Langenskiöld det för Finlands framtid vara högst viktigt att det existerade en stark senat, statsmakten.


 

J. V. Snellman, ofta kallad den finska markens fader, erkände gärna att han ärvt myntreformen från sin företrädare Langenskiöld. Det ursprungliga initiativet togs av von Haartman, som på sin tid under 1840-talet för första gången bringade det svåröverskådliga myntsystemet i en viss ordning. Sedan denne stigit åt sidan slutfördes reformen av Langenskiöld och Snellman, den förre som chef för finansexpeditionen och den senare som inflytelserik ledamot av flera kommittéer. Langenskiöld gick in för att förverkliga reformen vid en tidpunkt när man i Finland upplevde alla tänkbara störningar som förorsakades av pappersmynt med växlande värde. De egna sedlarna kunde lösas in till sitt nominella värde. Även detta förorsakade missnöje, då de var s.k. ”depositionssedlar”: de hade emitterats mot silver som enskilda personer deponerat i bankerna. Banken var skyldig att när som helst ge tillbaka detta silver mot ”depositionssedlar”. Kravet på inlösning av ryska sedlar motiverades med målsättningen att nå stabila penningförhållanden.


 

Senatens proposition om ett eget mynt för Finland förkastades till en början i slutet av januari 1860. I Ryssland erkände man i princip det berättigade i kraven, då omloppet av ryska sedlar i Finland var betydelselöst och dess värde för det ryska myntet ringa. Ett slut på bruket av de ryska sedlarna som lagligt betalningsmedel i Finland skulle dock vara ägnat att väcka misstro gentemot ryska sedlar på de stora handelsplatserna i Europa. Langenskiöld lyckades dock till slut utnyttja den gynnsamma atmosfären i S:t Petersburg och fick till stånd en nominell myntreform medelst ett manifest den 4 april 1860. Enligt detta fick landet en egen myntenhet, marken, medan den ryska tvångskursen förblev i kraft. Nödåret 1862 slukade dock det utländska lån som upptagits för att lösa in de inhemska statslåne- och statskasseobligationerna och för att stärka bankens silverreserv. Det praktiska förverkligandet av reformen föll sålunda på Langenskiölds efterträdare. Som sin sista tjänste­åtgärd rekommenderade Langenskiöld Snellman till sin efterträdare, vars första tjänsteåtgärd i sin tur var att förverkliga den av företrädaren åstadkomna nominella myntreformen. När generalguvernören, sedan Langenskiöld insjuknat, meddelade Snellman att denne var påtänkt som chef för finansexpeditionen, hoppades Snellman att Langenskiölds liv skulle sparas för fosterlandet och att han själv skulle ha fortsatt möjlighet att rådfråga denne.


 

En traumatisk upplevelse under Langenskiölds tid som senator var tillkomsten 1861, under väntan på lant­dagens sammankallande, av det s.k. januari­utskottet, sammansatt av representanter ur landets fyra stånd. Langenskiöld kritiserades för att sakna politiskt mod, vilket lett till att lantdagsärendet hamnat på ett sidospår hos kejsaren och att tanken på en egentlig lantdag riskerade att avskrivas. På många håll ansåg man att den viktigaste orsaken var Langenskiölds oskicklighet. Enligt dåtida hörsägen skulle kejsaren privat ha meddelat Langenskiöld att han gärna gick med på en förnyelse, men att någon lantdag ännu inte kunde sammankallas i Finland. Enligt kritikerna vågade inte Langenskiöld, som den diskreta diplomat han var, öppet hålla fast vid lantdagskravet. I ett missriktat men patriotiskt och välmenande syfte hade Langenskiöld godtagit tanken på ett utskott, som han ansåg bättre än ingenting. En del av skulden föll också på generalguvernör Berg, som bistått i frågan oinsatta personer att bringa ärendet halvvägs.


 

Sedan Langenskiöld återvänt till Helsingfors insåg han sitt politiska misstag, som han i fortsättningen fick lida för. Langenskiöld sökte tröst i en korrespondens med sin morbror Sebastian Gripenberg, som senare blev ordförande i januari­utskottet. Dessförinnan hade Langenskiöld och Gripenberg tillsammans bett generalguvernör Berg avskriva utskottet, eftersom den allmänna opinionen hårt motsatte sig det. Denna vädjan blev ödesdiger för Berg. Då ministerstatssekreterare Armfelt tillsammans med sin adjoint Stjernvall-Walleen försvarade utskottet blev denna ståndpunkt en delorsak till Bergs avgång. De hårda beskyllningar som följde ledde till att Langenskiöld förkrossad anhöll om avsked. Han dog kort därpå.


 

Langenskiölds eftermäle som ämbetsman och statsman bekräftas av de hedersbetygelser som kom honom till del. Senatorerna blev sällan geheimeråd: Langenskiöld blev det först på sin dödsbädd, tre månader före sin bortgång. Uppskattningen framgår klarare av de höga ordnar som beviljades honom: utöver riddartecknet av första klass av S:t Annaorden även samma tecken av S:t Stanislavorden. Till friherre upphöjdes Langenskiöld 1863.


 

Raimo Savolainen


 

Carl Fabian Theodor Langenskiöld, född 17.11.1810 i Sääksmäki, död 29.6.1863 i Helsingfors. Föräldrar landshövdingen Anders Gustaf Langenskiöld och Hedvig Gustafva Gripenberg. Gift 1848 med Maria Magdalena af Björkstén.


 

PRODUKTION. Läran om Logarithmer jämte Elementerna af Plan-Trigonometri (1838; nya upplagor 1858, 1864); Om Ryska verberna. Uppsats på ryska språket, intagen i tidskriften (1839).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Fabian Langenskiölds korrespondens, Alexander Armfelts arkiv, Riksarkivet. A. Kuusterä, Valtion sijoitustoiminta pää­omamarkkinoiden murroksessa 1859−1913 (1989); E. Osmonsalo, Fabian Langenskiöld. Valtiollinen elämäntyö I (1939); H. E. Pipping, Från pappers­rubel till guldmark. Finlands Bank 1811−1877 (1961); J. V. Snellman, Nekrolog över Fabian Langenskiöld. J. V. Snellman, Samlade arbeten XI.1 (1998).


 

BILDKÄLLA. Langenskiöld, Fabian. Museiverket.