PIHKALA, Lauri


(1888–1981)


Idrottsledare


Lauri Pihkala är den genom tiderna mångsidigaste impulsgivaren inom finsk idrottskultur. Hans aktiva livsgärning omspände över sjuttio år, och han hann sätta sin prägel på allt från olympisk idrott till folkidrott och idrottsfostran, från bollsporter till individuell idrott, från idrottsfilosofi till praktiska innovationer. Till de mest bestående resultaten av Pihkalas insatser kan man räkna de finska framgångarna i längdskidåkning, grundandet av motionsförbundet Suomen Latu och Finlands idrottsinstitut, samt utvecklandet av Finlands nationalsport bobollen.


 

Lauri ”Tahko” Pihkala (född Gummerus) var ett sant barn av det sena 1800-talet, som passionerat tog till sig intryck från sin omgivning. Hans far var präst i Pihti­pudas­, och Lauri var yngst bland elva barn i det kulturella hemmet. Kunskapstörsten, nyfikenheten, leken och idrotten blev för Lauri en grund att bygga framtiden på. Lauris syskon växte in i andra uppgifter. Den äldste brodern Jaakko Gummerus blev professor i kyrkohistoria och biskop i Borgå och Tammerfors stift, och Rurik Pihkala blev professor i lantbruksekonomi. Martti Pihkalas karriär präglades av självständighetsaktivism och arbete för skyddskårerna samt ledarskapet för strejkbrytarorganisationen Exportfred, som grundades av arbetsgivarna 1920.


 

Som idrottsman var Lauri Pihkala framgångsrik. Han var den förste finländska löpare som underskred 2 minuter på 800 ­meter. Som sprinter och 800-meterslöpare vann han åtta finska mästerskap och satte en mängd nationella rekord. Han deltog i två olympiska spel (1908 och 1912), men misslyckades i bägge. Han var redan i sin ungdom så upptagen att tävlingsidrotten ofta kom i andra hand: som 17-åring publicerade han sin första idrottsartikel, och som 19-åring gav han träningsråd och polemiserade om i vilken riktning Finlands idrott skulle utvecklas i Suomen Urheilulehti. År 1908 trycktes den första träningshandboken i Finland, Urheilijan opas, redigerad av Pih­kala. Den 20-årige unge mannen från ett avlägset hörn av världen lyckades till och med engagera olympiska guldmedaljörer från utlandet som skribenter.


 

År 1907 reste Pihkala till Förenta staterna med så gott som tom reskassa. Kontakten med idrotten i stora världen gav nya impulser. Den bärande idén bakom motions­idrotten och grunden till sin idrottsfilosofi fick Pihkala av en slump under sin andra resa till Förenta staterna, 1912–1913, när han på piedestalen till en skulptur som föreställde häcklöpare såg texten Joy of Effort – ”ansträngningens glädje”. De orden uttrycker livet, ett livsvillkor, tänkte han euforiskt.


 

Efter sin resa åkte Pihkala som Finlands första friidrottstränare från socken till socken för att sporra folk att bygga idrottsplatser. Idrottsplatserna var ett sätt att öka entusiasmen, när idrottsintresset ännu bara hade börjat gro. Förebilder hade man fått vid Stockholms olympiska spel. Lösningen på konflikten mellan det idrottsrelaterade grundbehovet av motion och bekvämligheten låg enligt Pihkala i motionsidrotten – i den paradoxala glädjen i att anstränga sig. Därför arbetade han för att idrott skulle bli en del av medborgarnas och nationens vanor.


 

I Pihkalas tänkande fick skidåkningen senare en särställning, eftersom den i hög grad motsvarade de olika preferenserna och behoven hos olika åldersgrupper. Skidåkningen var enligt honom en ”nyckel till paradiset” för dem som fjärmat sig från idrotten och förlorat den styrka de haft som unga. Pihkalas skidentusiasm födde redan på 1930-talet tanken på längre skidutflykter. De blev verklighet på 1950-talet. Ett omfattande nät av skidspår var en av Pihkalas drömmar, vilket illustreras av namnet som han myntade för Finlands första organisation för motionsidrott: Suomen Latu (Finlands skidspår). Skidspår skulle dras från by till by för att locka folk till korta turer eller långa utflykter – till och med från Helsingfors till Lappland. Pihkala förhöll sig också positiv till skidtävlingar och på hans initiativ tillkom Salpausselkäspelen i Lahtis.


 

Lauri Pihkala ansåg på 1910-talet att den finska idrottskulturen var ytlig och utbildningen bristfällig. Enligt hans åsikt måste ledarutbildningen revideras och koncentreras till en utbildningsanstalt. Efter år av arbete och kamp grundades Finlands idrottsinstitut 1927. Samtidigt gavs impulsen till en idrottsinstruktörsutbildning som förverkligades tio år senare.


 

Pihkala var även känd som utvecklare av bollsporter, en uppfinnarsjäl benägen för även mer filosofisk spekulation. Pihkala ansåg på 1910-talet att det fanns en problematisk obalans mellan den individuella idrotten och bollsporterna: bollsporterna blev styvmoderligt behandlade. Enligt honom behövde nationen flera olika bollspel, varav ett skulle vara ett slag- och kastspel. I Förenta staterna hade Pihkala bekantat sig med baseboll och blev övertygad om att ett liknande men bättre spel behövdes också i Finland. Som ett resultat av Pihkalas utvecklingsarbete föddes bobollen officiellt 1922. Spelet spred sig snabbt över hela landet. På grund av sin stora utbredning har bobollen fått status av nationalsport.


 

Systemet med idrottsmärken som skapades i mitten av 1910-talet är betecknande för Pihkalas insatser i det svåra fältarbetet inom ungdomsfostran. Han var intresserad av hur man kan förena idrott och lek och fostra samhällsdugliga, aktiva medborgare som sköter sin hälsa och kondition. Pihkala var en orubblig förespråkare av det olympiska idealet, och han krävde att frukten av de stora segrarna skulle utnyttjas i hemlandet för att fylla nationens och medborgarnas behov. I motsats till en del seglivade uppfattningar önskade Pihkala hängivet att idrotten skulle ena Finlands folk.


 

Under sin tid vid krigsministeriet, där han 1918–1921 hade planerar-, utbildar- och ledaruppgifter inom idrotten, fick Pihkala användning för sin kreativitet. Hans arbete fick omedelbara verkningar för försvarsmakten: för att duga för tjänstgöring måste en soldat kunna springa, åka skidor, simma, orientera, gymnastisera, skjuta och spela boboll. På samma linje fortsatte han när han övergick i skyddskårsorganisationens tjänst: utbildningen måste förbättras, skidåkningen måste flyttas från slät mark till kuperad terräng, ett system med skidmärken måste skapas, programmet för motionsfostran måste anpassas efter hela folkets behov, idrottsredskap från kompasser till skidor måste utvecklas, bobollen måste spridas inom armén och skyddskårerna och bland skolorna, och tävlingsmomentet måste på ett förnuftigt sätt användas för att skapa entusiasm.


 

Vid denna tid blev Pihkala även intresserad av orientering. Han betonade senare orienteringens värde som idrotts- och motionsform. Inom skyddskårsorganisationen fokuserade Pihkala på att utveckla försvarsdugligheten, särskilt i vinterförhållanden. ”Vintern är landets garant, skidorna Finlands trygghet”, enligt hans slagord, myntat 1922. Det finns orsak att tro att dessa insatser hade del i det s.k. vinterkrigsundret.


 

I handboken Suomen miehen kuntokurssi (1943) betonade Pihkala promenadens betydelse för att upprätthålla den fysiska konditionen. Han hade två år tidigare outtröttligt instruerat och uppmuntrat folk i hela landet att delta i den segerrika folklandskampen i gång mot Sverige.


 

Sin idrottarkarriär hade Pihkala inlett med tävlingsidrott, och sitt intresse för tävlingsidrott förlorade han aldrig, men nog delvis sin tro på den. Inte ens åt toppidrotten gav han sig hän utan förbehåll. Han var tränare, historiker, forskare, praktisk instruktör och entusiasmerare, men även – och framför allt – kritiker. Fair play, amatöridrott kontra professionell, överdriven hjältedyrkan och kommersialism var några av de problem som han riktade sin uppmärksamhet på.


 

Lauri Pihkalas bibliografi, som även i ofullständigt skick upptar ca 600 artiklar och andra skrifter, ger en uppfattning om Pihkalas stora insats som skriftställare. Av jubileumsboken Tahkon latu (Tahkos skidspår) framgår hans produktivitet som skapare av verkningsfulla uttryck och hans slagkraft som kritiker. Om sina historier och artiklar konstaterade Pihkala att kryddorna var egna men att kunskapen delvis kom från annat håll, i huvudsak från England och Amerika. Han var en mästare på att använda metaforer och aforistiska förenklingar.


 

Pihkala skapade egentligen ingen egen idrottsfilosofisk teori, men hans utgångspunkt och hans sätt att behandla olika frågor var i grunden filosofiskt och kännetecknades av tvivel, nyfikenhet, objektivitet och sanningssökande. Han hade bekantat sig med världens ledande idrottsexperters arbeten och blev personligen bekant med många av experterna. Han kände filosofernas teser, från Schopenhauer och Hegel till Huizinga, och spjuvern i honom gladdes när han upptäckte att Darwin som skolpojke var mer intresserad av idrott än av läsning.


 

År 1948 tilldelades Pihkala professors värdighet.


 

Heikki Klemola


 

Lauri ”Tahko” Gummerus, fr.o.m. 1906 Pihkala, född 5.1.1888 i Pihtipudas, död 20.5.1981 i Helsingfors. Föräldrar prosten Aleksander Gummerus och Alma Maria Nordlund. Gift 1916 med Rauna Elisabeth Mustakallio.


 

PRODUKTION. Urheilijan opas (1908; 2 rev. uppl. 1920); Joka miehen koneoppi eli liikunnon merkityksestä (1909); Koululaisurheilijan opas (1914); Poikain urheilu-opas (1915, Gossarnas idrottsbok); Pitkäpallo (1917); Nykyhetki ja urheiluväen velvollisuudet (1917); Regler för långbollspelet (1921); Pesäpallo (1922); Olympialaiskisat. Ennen ja Pariisissa 1924. I–II (tills. med M. Jukola, 1924); Aavistuksia, ajatuksia, aikomuksia. Kirjoitelmia vuosilta 1908–1915 (1927); ”Tahkon” mukana Jenkkien maassa. (tills. med U. Mattila, 1928); Hitaasti kiiruhtamisen kilpailu (1934); Suomen latuja (1941); Suomen miehen kuntokurssi (1943); Olympialaiset ovella (1952).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Källmaterialet för Tah­kos bok Suomen latuja, Finlands idrottsarkiv, Helsingfors. S. Häggblom, 30 vuotta yhteistä taivalta Tah­kon kanssa. Latu ja polku 1976; O. I. Kaila, Sommanjälkiä Tahkon ladun varresta. Liikunta ja tiede 5/1985; K. Kare, Tahko Pihkala. Legenda jo eläessään (1975); H. Klemola, Lauri ”Tahko” Pihkala, liikuntaelämämme suurin vaikuttaja. Latu ja polku 1981; H. Klemola, Tahkon jalanjäljissä. Liikunta ja tiede 1988; O. Meriläinen, Lauri Pihkala-bibliografia 1898−1975. Likes-tietopalvelun moniste 1990; E. Palolampi, Tahkon hengessä. Urheilun ­puolesta, urheilua vastaan (1983); F. Saastamoinen, Tahkon seurassa. Latu ja polku 1981; H. Salimäki, Isänmaan ja urheilu-uskon mies. Lauri Pihkala modernin urheiluaatteen esitaistelijana (2000); R. Seppälä, Tahko (1982); Tahkon latu. Lauri Pihkala eilen ja tänään(1962); Urheilun avulla kansamme parhaaksi (1989); E. Vasara, Valkoisen Suomen urheilevat soturit. Suojeluskuntajärjestön urheilu- ja kasvatustoiminta vuosina 1918−1939 (1997).


 

BILDKÄLLA. Pihkala, Lauri. Foto: Mauri Vuorinen. Uusi Suomis bildarkiv.