Pentti Haanpää var en originell berättare i vars språk ett folkligt uttryck kombinerades med filosofisk visdom. Haanpää var även samhällskritiker och han är den enda kända finska författare under självständighetstiden som samtliga förläggare vägrat publicera.
Pentti Haanpää vann två skrivartävlingar innan han som tjugoåring debuterade med novellsamlingen Hemfolk och strykare (1925, svensk översättning 1927). Martti Haavio och F. E. Sillanpää, redaktörer för tidskriften Panu, som tilldelade Haanpää det ena priset, tyckte att hans noveller återspeglade ”mörker, urkraft, ödemark” och samtidigt något ”kultiverat, utvecklat”. Haanpää, som bodde i norra Österbotten, i byn Leskelä i Piippola socken, meddelade Haavio och Sillanpää att han var ”en trist ung man, alldeles ovan vid umgänge”.
Olavi Paavolainen, Lauri Viljanen och andra kritiker lovordade Haanpääs första böcker. Den unga litterära kretsen kring Tulenkantajat (Fackelbärarna) bjöd honom till Helsingfors, dit han anlände 1927: storväxt, mörkhårig, vindögd, klädd i timmerflottarutstyrsel och stövlar och med en röd scarf om halsen. Han var en fåordig man med ett säreget skratt. Konstnären Wäinö Kunnas avporträtterade honom. Under denna Helsingforsresa skapades myten om den litterate flottaren som ingöt ny tro på den finska litteraturens ”stora uppsving”. Haanpääs noveller började även ges ut i svensk översättning.
Haanpääs berättelser utspelas i avsides skogsbygder och handlar om jordbrukare, skogsarbetare och luffare. Fastän har var förtrogen med skogsarbetarnas liv var Haanpää själv ingen skogsarbetare. Han var äldste sonen på sin hemgård. Hans far, Mikko Haanpää, hade skrivit böcker, vilket också en farbror hade gjort, och farfadern Juho Haanpää var lantdagsman och deltog i grundandet av Finlands författarförbund. Släkten var samhälleligt aktiv. Folkskolan i Leskelä grundades på Mikko Haanpääs initiativ.
Pentti Haanpää avbröt sin skolgång två gånger, men var det oaktat primus i skolan. I Haanpääs författarskap står skolan som den första av de samhälleliga institutioner som tvingar individen att underkasta sig påbjudna mönster. Samma förtryck utövas även av armén, kyrkan, rättsväsendet och staten i sin helhet, samt av det ekonomiska systemet. Även naturen tynger människan, men skogarna och vattnen bjuder också på möjligheter till flykt från samhällsmaskineriet. Genom hela sin produktion återkommer Haanpää till hur människan söker friheten mellan natur och samhälle.
När Haanpää 1925 gick in i armén övervägde han en militär bana, men tjänstgöringen tedde sig snart motbjudande och han återvände till författarskapet. Han umgicks också med planer på att emigrera till Förenta staterna. Hans far och mor hade varit där, och där bodde flera av hans släktingar. En del av Haanpääs noveller utspelas i Amerika.
Haanpää studerade engelska, estetik och filosofi vid universitetet i Helsingfors, där han betraktades som en udda figur. Hans enligt egen utsago ”naturalistiskt exakta och djupt inpräglade bilder från kasernlivet” i novellsamlingen Kenttä ja kasarmi (1928, Fält och kasern) infriade inte de förhoppningar man hyst om honom som ny finsk nationalförfattare. De avslöjande beskrivningarna av militärlivet ledde till en litterär fejd, i vilken Haanpää stämplades som en skändare av armén och som kommunist. Gruppen Tulenkantajat, som tidigare hade lovprisat honom, gav honom inte längre sitt stöd. Om han inte blev någon ny finsk nationalförfattare blev han i stället banbrytande som genuint folklig oliktänkare, en som i flera års tid inte fick sina böcker publicerade.
Haanpää gjorde inga eftergifter, och i romanen Noitaympyrä (1956, Häxcirkel) kritiserar huvudpersonen, en individualistisk skogsarbetare, trävaruindustrin och kapitalismen i allt skarpare ordalag och beger sig från depressionstidens Finland till Sovjetunionen. Maktmissbruket inom armén är temat i romanen Vääpeli Sadon tapaus (Fallet fältväbel Sado). Även novellsamlingen Ilmeitä isänmaan kasvoilla (Fosterlandets ansiktsuttryck) som i satirform behandlar depressionstiden och Lapporörelsen, negligerades av förlagen.
Det var inte enbart fråga om att förvägra verken spridning utan även om att sätta munkavle på författaren. Inte ens Haanpääs noveller med idrottsmotiv gavs ut. Haanpää lovade visa ”de litterära herrarna” – han avsåg inte bara de borgerliga förläggarna utan även ”huvudskalleplatsens socialister”, d.v.s. socialisterna i Helsingfors som enligt hans uppfattning enbart bollade med hans manuskript.
Haanpää var inte kommunist. Socialismen var han dock grundligt förtrogen med; han försvarade de fattiga och kritiserade maktstrukturer. Huvudpersonerna i hans samhällskritiska böcker är folkliga intellektuella. Ett grundelement i Haanpääs författarskap är misstron mot den samhälleliga makten, ja rentav mot hela livet. Livet är mångbottnat, och i novellerna visar Haanpää upp ständigt nya överraskande sidor av tillvaron, där det ödesdigra växlar med det humoristiska. Haanpääs produktion inbegriper hundratals noveller i vilka enskilda händelser växer till mångbottnade, särartade berättelser. En inspirationskälla för Haanpää är berättartraditionen inom den amerikanska novellistiken, speciellt Jack Londons historier.
Värdefulla dokument över Haanpääs liv utgör de anteckningshäften i vilka han med blyertspenna nedtecknade sina verk och gjorde anteckningar om sitt liv. De är publicerade under titeln Muistiinmerkintöjä vuosilta 1925–1939 (Minnesanteckningar från åren 1925–1939) och i dem framkommer att Haanpää läste bl.a. Aldous Huxley, Virginia Woolf, D. H. Lawrence, Oscar Wilde och James Joyce. Han följde även med sin tid genom att läsa tidningen The Observer.
Trots att Haanpää i sin hemby Leskelä levde i ett slags utanförskap deltog han i sportevenemang och kortspel och sporadiskt i supgillen. Till fots och med velociped och buss företog han exkursioner till östra och norra Finland, sommaren 1930 till Lapplands fjäll och Petsamo. Under sina resor till Helsingfors upprätthöll han kontakter till liberala och vänstersinnade litterära kretsar, bl.a. till Erkki Vala och författargruppen Kiila, som han varit medlem i från dess grundande 1935. Det han hörde och såg i sin hemby och på resor bearbetade han ofta i sina noveller. Utomlands reste han bara en gång, 1953, och då till Kina.
Haanpääs roman Korpisotaa (1940, Ödemarkskrig) innebar en ny vändpunkt i hans författarskap. Han återfick sin plats i kretsen av betydande författare. Utgångspunkten för romanen är Haanpääs personliga och djupt upplevda erfarenheter skildrade på ett mer allmänt plan; boken är en realistisk krigsskildring från en vanlig soldats perspektiv.
Under fortsättningskriget tjänstgjorde Haanpää i underhållstrupperna. I hans noveller och i den mycket uppmärksammade romanen De vandrande stövlarna (1945) är kriget ett svårt brytningsskede, där det dock även förekommer komiska figurer och djupsinniga arbetare. Haanpääs författarskap uppskattades allt mer efter kriget, även om de vänstersinnade, bl.a. Raoul Palmgren, kritiserade hans krigsskildringar. Å andra sidan fick Haanpää inte heller i fortsättningen sina mest radikala antikrigsnoveller publicerade. Novellurvalet Jutut (1945, Berättelser) och romanen Kronomjölet (1949, sv. övers. 1965) bemöttes med lovord. Man erkände Haanpääs talang som humorist, ironiker och skogslivsskildrare.
Efter kriget flyttade Haanpää med sin hustru från Leskelä till Piippola kyrkby, där hustrun skötte andelskassan. I slutet av 1940-talet skaffade Haanpää en stuga vid stranden av sjön Iso-Lamujärvi, vilket gav honom möjlighet att fiska och skriva och att i veckor vara för sig själv, något som han skattade högt.
Haanpää skydde offentliga framträdanden. Intervjuare kunde han bemöta enstavigt eller genom att tiga. Han fick dock allt fler offentliga erkännanden, och på 1950-talet föreslog man rentav att han skulle tilldelas titeln akademiker. Pentti Haanpää drunknade dock i närheten av sin stuga under en höststorm den 30 september 1955, två veckor innan sin 50-årsdag. Det spekuleras fortfarande över om Haanpää egentligen begick självmord, men det finns ingenting som direkt tyder på detta.
Den del av Haanpääs produktion som förblivit opublicerad vid hans död gavs postumt ut som samlade verkutgåvor.
Vesa Karonen
Pentti Mikael Haanpää, född 14.10.1905 i Pulkkila, död 30.9.1955 i Pyhäntä. Föräldrar jordbrukaren Mikko Jaakko Ehto Haanpää och Maria Susanna (Sanna) Keckman. Gift 1940 med Aili Maria Karjalainen.
PRODUKTION. Maantietä pitkin (1925, svensk övers. Hemfolk och strykare 1927); Kolmen Töräpään tarina (1927); Tuuli käy heidän ylitseen (1927); Kenttä ja kasarmi (1928, 2 uppl. 1955); Hota-Leenan poika (1929); Karavaani ja muita juttuja (1930); Isännät ja isäntien varjot (1935); Lauma (1937); Syntyykö uusi suku eli Kaaleppi Köykkänän vanhuus (1937); Taivalvaaran näyttelijä (1938); Ihmiselon karvas ihanuus (1939); Korpisotaa (1940, 1958); Nykyaika (1942); Yhdeksän miehen saappaat (1945, ny utg. 1989; De vandrande stövlarna 1945, 2 rev. uppl. Nio mans stövlar 1976); Heta Rahko korkeassa iässä (1947, 1958); Jauhot (1949; Kronomjölet 1964); Atomintutkija ja muita juttuja (1950); Iisakki vähäpuheinen (1953); Kiinalaiset jutut (1954); Kolme mestarijuttua (1955); Korvesta tullaan (1955); Jutut (1946); Valitut teokset (1955); Kertomuksia ja tarinoita (1956); Kairanmaa. Jälkeenjääneitä juttuja (1956); Noitaympyrä (1956); Vääpeli Sadon tapaus (1956); Maantietä pitkin (1957); Tuuli käy heidän ylitseen (1958); Taivalvaaran näyttelijä (1958); Maa- ja metsäkyliltä (1968); Valitut teokset (1970); Tretti historier (urval noveller i svensk övers., 1971); Teokset I–VIII (1976); Vanha voiman mies (1995). Se även Finlands författare 1917–1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. Karonen, Haanpään elämä (1985); E. Kauppinen, Pentti Haanpää I (1966); A. Kinnunen, Haanpään pitkät varjot (1982).
BILDKÄLLA. Haanpää, Pentti. Foto: Foto Troberg. SKS/Litteraturarkivet.