Erno Paasilinna var en produktiv tidningsman, polemiker och författare. Han gick en lång väg från att som barn ha evakuerats i en släde till ställningen som berömd, omstridd och prisbelönad författare.
Bland barnen till Väinö Paasilinna, polis och sakförare i Petsamo, påträffas en ovanlig grad av skapande begåvning. Utöver Erno Paasilinna har också hans bror Arto Paasilinna vunnit berömmelse och fått en stor läsekrets för sina humoristiska romaner; Mauri Paasilinna har publicerat verk om livet och närhistorien i norra Finland; Reino Paasilinna har varit journalist och radiochef samt riksdagsledamot och europaparlamentariker, och systern Salme var skådespelerska. Erno var den mest mångsidiga språkkonstnären i brödraskaran, trots att han inte vann lika många läsare som Arto. Han har använt sig av ett otal formspråk, som satiriker, essäist, aforistiker, polemiker, historiker, reporter, dokumentarist och romanförfattare.
Erno Paasilinna karakteriserade sig något självironiskt och provokativt som ”icke-författare”, en som inte nöjer sig med att skriva utan som också ivrigt kastar sig in i diskussioner och debatter. Under sina tidigare år förverkligade Paasilinna sitt program synligt och målmedvetet och utnyttjade nästan alla litterära uttrycksmedel och redskap som stod till buds – böcker, tidskrifter och tidningar – och under 1970- och 1980-talen även de elektroniska medierna, televisionen och radion, vilket gjorde somliga förtjusta men andra förargade. Men alla kommunikationsformer kan anses lika värdefulla, då det centrala målet är att förmedla ett budskap, att uttrycka en mening och att påverka. Mot sina kritiker räknade Paasilinna upp flera internationellt erkända ”icke-författare”, bland andra Ilja Ehrenburg, som också godtog alla medel för att få fram sitt budskap. I Finland har Matti Kurjensaari varit en ”icke-författare” i stil med Paasilinna.
I sitt rikhaltiga författarskap förverkligade Paasilinna de mål han uppställde som ung journalist: han blottade missförhållanden i samhället och politiken, men överlät vid senare år förbättringsförslagen åt andra. Hans polemiska tillspetsningar upphörde emellertid inte; de hade kanske inte längre samma styrka som i hans hetsiga ungdomsår, men deras budskap och skärpa ökades av hans kunskapsbredd och av sakinnehållet, som han behärskade fullt ut. Hans tilltro till de möjligheter som kunskapsförmedlingen och den demokratiska kontrollen erbjöd avtog, men 1960-talets radikale Paasilinna framhärdade i sin misstro mot sådana handlingar och beslut som lägger band på individens frihet.
Som satiriker betraktade sig Erno Paasilinna som en efterföljare till kåsören Teemu i tidningen Päivälehti. Han konstruerade omsorgsfullt sina meningar och tillät sig inte några språkliga friheter som fördunklade budskapet. Han var en aforistikens mästare, som essäist en uppföljare av de bästa traditionerna på området. Som en motsträvig igelkott jämförde han sig med Pentti Haanpää, eremiten från Piippola, och lät inte talrika erkännanden och belöningar påverka sin kritiska och polemiska attityd. Enligt motståndarnas åsikt var Paasilinna ”rikets officielle oliktänkare”, vars polemiska och kritiska inställning ibland förvandlades till en roll utan djupare innebörd. Som offentlig debattör var Paasilinna en man med skarpa ord och absoluta åsikter, men i mer förtroliga diskussioner kunde han åstadkomma en ordström livlig som vårflödet i en nordlig älv.
Kalevi Kalemaa
Erno Antero Paasilinna, född 14.3.1935 i Petsamo, död 30.9.2000 i Tammerfors. Föräldrar poliskonstapeln, sakföraren Väinö Paasilinna (tidigare Gullstén) och Hilda Maria Niva. Gift med (1) bankdirektören Elvi Maria Harju 1961, (2) byråsekreteraren Paula Elina Juntunen 1994.
PRODUKTION. Kylmät hypyt (1967); Alamaisen kyyneleet (1970); Mainio vallankumous (1972); Synnyinmaan muistot (1973); Timo K. Mukka, legenda jo eläessään (1974); Lukemista kaikille (1975); Kadonnut armeija (1977; Den förlorade armén 1990); Musta aukko (1977); Siperialainen estetiikka (1978); Kaukana maailmasta. Historiaa ja muistoja Petsamosta (1980); Valitut satiirit (1976); Maailman kourissa. Historiaa ja muistoja Petsamosta (1983); Yksinäisyys ja uhma (1985); Alamaisten elämä. Kootut satiirit 1967–1981 (1985); Kansan palvelijoita. Kootut kirjoitukset 1964–1984 (1986); Majuri Holterin uroteko. Kirjoituksia Suomesta ja maailmasta (1987); Kotiseudulla ja vierailla mailla (1988); Lausui alustaja, joka korosti. Kootut aforismit ja aforistiset lauseet 1967–1987 (1989); Kauppamiehet isänmaan asialla (1991); Nuoruusaikoja (1992); Tosikertomuksia. Satiireja (1993); Tähänastisen elämäni kirjaimet. Elämäkerrallisia ja kirjallisia muistelmia (1996); Riita maailman kanssa. Kirjoituksia neljältä vuosikymmeneltä (1997); Rohkeus. Arndt Pekurisen elämä ja teloitus (1998); Ruumisarkun nauloja (1999); Matkakuvia menneiltä ajoilta (2000); Hyökkäyksiä ja puolustuksia. Kirjanpito suuren ajan mukana (2000). Se även Finlands författare 1945–1980 (1985).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Niemi, Kirjailijoita ja epäkirjailijoita. Pikakuvia aikalaisista (1983); E. Paasilinna, Tähänastisen elämäni kirjaimet. Elämäkerrallisia ja kirjallisia muistelmia (1996); P. Tarkka, 86 författarporträtt. Erno Paasilinna, Författare i Finland (1983).
BILDKÄLLA. Paasilinna, Erno. Foto: Jorma Komulainen. Uusi Suomis bildarkiv.