LAINE, Edvin


(1905–1989)


Regissör, teaterchef, skådespelare


Edvin Laine kunde med rätta kallas en grand old man inom film- och teatervärlden i Finland. Hans karriär inom teatern sträckte sig över nästan 75 år, och inom filmen över mer än 55 år. Edvin Laine är framför allt berömd för sina filmatiseringar av Hella Wuolijokis Niskavuori-pjäser och Väinö Linnas romaner. Bland de senare är Okänd soldat (1955) alla tiders mest populära inhemska film.


 

Edvin Laine hette från början Edvin Bovellán och föddes i Idensalmi i juli 1905. Hans far, målarmästaren Juho Heikki Bovellán, bytte tio månader efter sonens födelse familjens släktnamn till det finska Laine. Faderns släkt kom från en ort i norr nära svenska gränsen. På mödernet var Edvin Laine savolaxare. I familjen fanns åtta barn, av vilka Edvin och hans elva år yngre bror Aarne var de konstnärligt mest begåvade. Liksom Edvin blev Aarne skådespelare vid Finska nationalteatern. Författaren Toivo Kauppinen, känd under pseudonymen Topias, var deras kusin på mödernet.


 

Edvin Laines uppväxt i en barnrik arbetarfamilj präglades av knappa omständigheter, och han hade därför ingen som helst möjlighet att börja i läroverk. Redan under folkskolåren uppträdde Laine i Mästerkatten i stövlar på Idensalmis arbetarförenings teater, och sedermera deltog han i kurser som anordnades av arbetarteatrarnas förbund. Hösten 1927 antogs han vid Finlands teaterinstitut, men hade svårt att finansiera studierna och avbröt dem därför efter ett år. Det räckte ändå för att ge honom ett engagemang vid Åbo finska teater, där Wilho Ilmari var chef.


 

År 1935, d.v.s. sju år senare, var det dags för Edvin Laine att byta stad och teater. Hans nästa arbetsplats var vid Tammerfors arbetarteater, som leddes av den legendariske Kosti Elo. Bara två år därefter blev Laine utnämnd till biträdande chef och andre regissör, och efter Kosti Elos frånfälle 1940 blev han chef för teatern. Under åren i Tammerfors satte han till en början upp moderna ryska pjäser och operetter. Den inhemska repertoaren bestod av bland annat J. J. Wecksells Daniel Hjort, Lauri Haarlas Kunnian mies (En ärans man) och Keinumorsian (De möttes vid gungan), ­Erkki Kivijärvis Ensimmäinen konsuli (Förste konsul) och Juhani Tervapääs, alias Hella Wuolijokis Niskavuoren leipä (Niskavuoris bröd) och Niskavuoren nuori emäntä (Unga värdinnan på Niskavuori).


 

Under fortsättningskriget flyttade Edvin Laine 1943 till Helsingfors, där han engagerades som regissör och skådespelare vid Folkets teater-Arbetarteatern. Han uruppförde pjäser av flera amerikanska författare i finsk översättning, bland vilka kan nämnas William Saroyans The Time of Your Life 1945, Paul Greens The Field God 1946 och Eugene O’Neills Beyond the Horizon 1949. Andra uppsättningar i regi av Laine var t.ex. Leo Tolstojs Uppståndelse samt August Strindbergs Dödsdansen och Spöksonaten. Också den sista Niskavuori-pjäsen, Entäs nyt, Niskavuori (Hur skall det gå med Niskavuori?) uruppfördes i regi av Laine.


 

År 1953 flyttade Laine över till Finska nationalteatern, där han verkade som regissör fram till sin död 1989, även om han officiellt gick i pension 1973. Hans sista uppsättning blev den pjäs han valt för att fira sitt 60-årsjubileum som konstnär, Ilmari Turjas komedi Särkelä itte (Särkelä själv) som gavs på nytt hösten 1989.


 

På Nationalteatern uruppförde Laine också flera utländska författares pjäser i finsk översättning. Bland dem kan nämnas de amerikanska dramatikerna Tennessee Williams och Arthur Miller, fransmannen Jean Anouilh, de tyskspråkiga Rolf Hochhuth och Friedrich Dürrenmatt och ungraren István Örkény. I den holländske författaren Jan de Hartogs dialog I nöd och lust, som också gavs under en lång turné i landsorten 1957, spelade Edvin Laine mot Ella Eronen. Redan tio år tidigare hade trion Ansa Ikonen, Edvin Laine och Joel Rinne åkt på sommarturné med Mika Waltaris komedi Rakas lurjus (Du käre lymmel). Finska pjäser som uruppfördes på Nationalteatern i regi av Laine var Kyllikki Kallas Herra Puoluesihteeri (Herr partisekreterare) 1958, Mika Waltaris Miljoonavaillinki (Miljonförlusten) 1959, Inkeri Kilpis Tuntematon potilas (Den okände patienten) 1964 och Heikki Ylikangas Kolmekymmentä hopearahaa (Trettio silverpenningar) 1982. Under åren vid Nationalteatern regisserade Laine sammanlagt 60 pjäser inom loppet av 36 år.


 

Inom teatern betraktade Edvin Laine Wilho Ilmari och den store beundraren av rysk teater Kosti Elo som sina främsta läromästare. Som regissör var Laine manligt jordnära, och som skådespelare behärskade han hela registret från drama till komedi. Laines uppsättningar bygger på en scenisk realism, med en noggrant avvägd och detaljerad personinstruktion som låter starka känslor och färgrika händelser alternera med stora välorkestrerade masscener. Laine inbjöds som gästregissör till Pyynikki sommarteater, där han satte upp Väinö Linnas Okänd soldat i en scenversion som visades nio somrar i följd under 1960-talet. Han regisserade också pjäser av Hella Wuolijoki, Maiju Lassila och Kalle Päätalo för Pyynikki. Okänd soldat uppfördes även som opera i regi av Laine på Finlands nationalopera 1967. Elva år senare regisserade han en annan opera i Ilmajoki, Jorma Panulas Jaakko Ilkka.


 

Trots sin långa och framgångsrika bana vid teatern är det framför allt filmerna som gjort Laine berömd. Hans karriär på vita duken började redan i Åbo 1931, med en roll i revynumret Taka-Peltolan ratioasema (Radiostation ”Här på bondvischan” sänder), som ingick i den tidiga ljudfilmen Säg det på finska. Sju år senare spelade han Kinnari i en första filmatisering av På fartygets däck efter Pasi Jääskeläinens pjäs. Det verkliga genombrottet skedde inte förrän 1939 i Wilho Ilmaris filmatisering av Sju bröder, där Laine spelar Juhani. Framgångarna fortsatte med den mellankrigstida fosterländskt tonade berättelsen Vår fädernes jord, som skrevs av Mika Waltari (1940), Sagan om Rantasuo i regi av Orvo Saarikivi (1942) efter en roman av Urho Karhumäki, och De möttes vid gungan (1943) i regi av Valentin Vaala efter ett folkligt skådespel av Lauri Haarla.


 

Enligt Edvin Laine själv erbjöd T. J. Särkkä som var verkställande direktör för SF-filmbolaget, Suomen filmiteollisuus, honom redan efter premiären på Sju bröder fast anställning som filmregissör vid sidan av arbetet på teatern. Erbjudandet blev emellertid inte verklighet förrän sommaren 1943, då Laine flyttat från Tammerfors arbetarteater till Folkets teater-Arbetarteatern i Helsingfors.


 

Laine debuterade som filmregissör med Yrjänä-värdinnans synd, som bygger på en roman av Artturi Leino. Laine spelar den ena manliga huvudrollen som husbonden på Yrjänä gård, och mot honom spelar Mirjami Kuosmanen. Laine reserverade större filmroller för sig själv också i många andra av sina filmer, t.ex. Skuggor som förfölja från 1945, där han spelar en arbetare som friges ur fängelset, Sot och guld från samma år, där han gestaltar en flegmatiskt lagd hamnsjåare, Gyllene ljusstaken från 1946, där han är en falsk ingenjör, och Älskling, jag hatar dej från 1951, där han spelar en kamrer. Dessutom spelade Laine med i andras filmer, som Matti Kassilas Hilmadagen från 1954, där han är handelsman för ett andelslag, T. J. Särkkäs Kvinnoöden från 1955, där han spelar en urkraft i en överstes gestalt, och Pastor Jussilainen från 1955, där han gör titelrollen. Så sent som 1989 uppträdde Laine i den starka rollen som klockaren i Jouko Turkkas version för tv av Sju bröder.


 

Laine hann regissera 39 filmer på 43 år. En gemensam nämnare för dem är strävan efter ett starkt och effektfullt berättande som ändå bibehåller ett realistiskt grepp. Även som filmregissör har Laine en imponerande bredd – skalan sträcker sig från filmer som behandlar samhälleliga problem till barnfilm och idrottsfilm, och där ingår både starka dramer och fartfyllda komedier.


 

Laines filmatiseringar av Hella Wuolijokis och Väinö Linnas verk kom att bli hans största klassiker. Trilogin om Niskavuori som spelades in 1952–1957 – Heta från Niskavuori, Aarne från Niskavuori och Niskavuoris kamp – baserar sig på Wuoli­jokis pjäser. Okänd soldat (1955) är tre timmar lång och baserar sig på Väinö Linnas roman, liksom Mörk kärlek (1957) och färgfilmerna Här under polstjärnan (1968) och fortsättningen på den, Akseli och Elina (1970). Okänd soldat innehar alla tiders finländska rekord med 2,8 miljoner biobesökare. Över en miljon har sett Här under polstjärnan.


 

Under sina sista år regisserade Edvin Laine filmatiseringar av Kalle Päätalos romaner Det sista hygget (1977) och Den svarta snöns vinter (1979) samt två landsortskomedier som baserar sig på texter av Seppo Lappalainen. En planerad film om Jean Sibelius hann bara till de inledande förberedelserna. Från 1962 fotograferades alla Laines filmer av Olavi Tuomi, som också i övrigt var hans högra hand och biträdande regissör med vidsträckta befogenheter. Som manusförfattare anlitade Laine framför allt sin kusin Toivo Kauppi och på senare år även Juha Nevalainen.


 

Edvin Laine var en dynamisk och kraftfull person, på en gång viljestark och känslosam. Han var rakt på sak och hade en bärande stämma, som lätt kunde höjas om det var något som inte framskred på önskat vis. Bland filmproducenterna uppskattade Laine framför allt T. J. Särkkä vid SF, även om han ofta råkade i dispyt med honom om sina regi- och skådespelargager. Laine kom från anspråkslösa förhållanden och satte stort värde både på pengar och på sin egen framgångsrika konstnärsbana, som hade fört honom från arbetarklassen till konsteliten i landet. Edvin Laine var en person som alltid visste exakt var han befann sig, såväl på tiljorna som på ömse sidor om filmkameran.


 

Kari Uusitalo


 

Edvin Armas Bovellán, fr.o.m. 1906 Laine, född 13.7.1905 i Idensalmi, död 18.11.1989 i Helsingfors. Föräldrar målarmästaren Juho Heikki Laine (tid. Bovellán) och Anni Kauppinen. Gift med (1) Martta Helmi Parkkonen 1927, (2) skådespelerskan Mirjam Novero 1941.


 

VERK. Regisserat bl.a. följande filmer: Yrjänä-värdinnans synd (1943); Skuggor som förfölja (1945); Den gyllene ljusstaken (1946); Rekordhustrun (1947); Sången från gränden (1948); Fula Elsa (1949); Älskling, jag hatar dej (1951); Heta från Niskavuori (1952); Efter syndafallet (1953); Aarne från Niskavuori (1954); Okänd soldat (1955); Mörk kärlek (1957); Niskavuoris kamp (1957); Sven Duva (1958); Baronen från Pinsiö (1962); Här under polstjärnan (1968); Akseli och Elina (1970); Förtroende (1976); Det sista hygget (1977); Den svarta snöns vinter (1979); Käringlös karl (1983); Gubbar och gummor (1986). Regisserat ett flertal teaterpjäser, se E. Laine, Tuntematon sotilas ja Pylvässänky (1983), samt spelat talrika filmroller.


 

PRODUKTION. Asiat halki (1973); Tuntematon sotilas ja Pylvässänky (1983).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Laine, Asiat halki (1973); E. Laine, Tuntematon sotilas ja Pylvässänky (1983); P. Rajala, Titaanien teatteri. Tampereen työväen teatteri 1918–1964 (1995); Suomen kansallisfilmografia 3–10 (1989­–2002).


 

BILDKÄLLA. Laine, Edvin. Uusi Suomis bildarkiv.