Lauri Ihalainen torde höra till de sista socialdemokrater i Finland som gått den långa vägen från samhällets lägre skikt till toppen. Som ordförande för FFC, Finlands fackförbunds centralorganisation, blev han landets viktigaste fackföreningsledare på 1990-talet. Han innehade ordförandeposten till 2009 och är därmed den som suttit längst på posten. Under Ihalainens tid reformerades FFC:s organisation, samtidigt som motsättningen mellan socialdemokrater och folkdemokrater jämnades ut.
Lauri Ihalainen växte upp i arbetarrörelsemiljö i Pihtipudas i norra delen av mellersta Finland; flera av hans släktingar var aktiva socialdemokrater. Ihalainen gick på timmermanslinjen vid yrkesskolan och var verksam som timmerman till 1968, då han påbörjade sina studier vid Arbetarakademin. Detta var tidigare ofta vägen till ledaruppdrag inom arbetarrörelsen. Ihalainen hade redan 1963 anslutit sig till det socialdemokratiska partiet (SDP), alltså vid 16 års ålder.
Ihalainen återvände 1970 till sin hemkommun som distriktssekreterare för SDP:s ungdomsförbund men flyttade redan samma år till Helsingfors som ungdomssekreterare vid Finlands fackföreningars centralförbund. Vid den tiden var Niilo Hämäläinen, likaså från mellersta Finland, ordförande för FFC. Ihalainen hade goda förutsättningar som ungdomsledare inom arbetarrörelsen. Hans väsen utstrålade idealism och han kunde få folk med sig – vid behov också genom att spela gitarr. I enlighet med arbetarrörelsens traditionella ideal har Ihalainen omfattat helnykterhet.
År 1977 avancerade Ihalainen till organisationssekreterare inom FFC och 1984 till sekreterare för centralorganisationen. Vid denna tid började han redan få ett namn om sig i vidare kretsar. Ett problem med Ihalainens avancemang var dock att han aldrig verkat inom något av FFC:s medlemsförbund, som i sista hand fattar beslut såväl om kollektivavtal som om strejker. FFC ringaktades ofta som ”tre bokstäver och ett kontor”. Även behovet av en centralorganisation ifrågasattes.
När Ihalainen 1990 valdes till Pertti Viinanens efterträdare var utgångspunkten för den nye ordföranden problematisk. Under uppgångsperioden på 1980-talet och i nyliberalismens svallvågor stämplades fackföreningsrörelsen ofta som en gammalmodig organisation som överlevt sig själv. Fackföreningsverksamheten på fältet hade försvagats. Å andra sidan höll den intensiva maktkampen mellan socialdemokrater och kommunister redan på att avmattas. De starka förbundsledarna kunde visserligen anse att Ihalainen var en bra galjonsfigur i offentligheten, men man betvivlade hans skicklighet under hårda avtalsförhandlingar. Och framför allt sjönk Finlands ekonomi i början av 1990-talet ned i en depression.
Den nye ordföranden prövades 1991, då Esko Ahos borgerliga majoritetsregering tillträdde. Ihalainen betonade oupphörligt att FFC inte förhöll sig ideologiskt fientligt till den borgerliga regeringen; under början av Ihalainens period strök man även från FFC:s principprogram omnämnandet att centralorganisationen politiskt hörde till arbetarrörelsen. Den unge Ihalainen stod i fortlöpande kontakt med den ännu yngre statsministern och deltog inte i politiska angrepp på den borgerliga regeringen, till skillnad från en del andra fackföreningsledare.
Ihalainen stödde också Aho då denne 1991 eftersträvade ett ”samhällsfördrag” och en ”inre devalvering”, som skulle förbättra Finlands konkurrensförmåga genom att sänka löner och andra utgifter. Ihalainen ansåg visserligen att sättet på vilket Aho genomförde projektet tydde på en bristande kännedom om arbetsmarknadsfältet. Enligt Ihalainen hade regeringen inte ens någon klar uppfattning om vad den avsåg med ”samhällsfördraget”.
Den ledande socialdemokraten Kalevi Sorsa blev ”samhällsfördragets” konkrete byggmästare, men hans förslag föll igenom i FFC hösten 1991 på grund av motstånd från metall- och pappersförbunden, trots Ihalainens bemödanden att få en lösning till stånd. De starkaste medlemsförbunden inom FFC stödde sålunda exportindustrins krav på en devalvering – och befarade med fog att den ”inre devalveringen” skulle åtföljas av en försämring av de externa valutakurserna. Efter markens devalvering ingick man dock ett inkomstpolitiskt avtal på arbetsmarknaden utan löneförhöjningar.
”Samhällsfördragets” misslyckande rubbade Ihalainens ännu rätt svaga auktoritet, men satte ännu djupare spår hos Aho. Statsministern skapade en ”arbetsfördelningslära”, varmed man strävade efter att inskränka fackföreningsrörelsens inflytande på arbetsmarknaden. Genom att tre gånger hota med en fullständig eller partiell generalstrejk avvärjde det av Ihalainen ledda FFC den borgerliga regeringens förslag om att försvaga arbetslöshetsskyddet och att göra slut på avtalens allmänna giltighet i synnerhet för unga arbetstagares del. Ordförandens skickliga förmåga att agera kom nu till sin fulla rätt, och så småningom befästes Ihalainens ställning – i synnerhet som han inte hade någon utmanare till posten. Fackföreningsrörelsens ställning stärktes överhuvudtaget under depressionen, då de arbetslösa eller de som hotades av arbetslöshet i den såg sitt enda skydd.
Ihalainen deltog under depressionsåren i början av 1990-talet i de resultatlösa diskussioner varmed man försökte bredda regeringsbasen till att omfatta socialdemokraterna. FFC under hans ledning bidrog i slutspurten kraftigt till att Martti Ahtisaari blev president 1994, trots att SDP:s kandidat under början av kampanjen indirekt hade kritiserat fackföreningsrörelsen. Den så kallade regnbågsregeringen, som bildades efter SDP:s stora valseger 1995, försvor sig nästan liturgiskt till de inbördes trepartsavtalen mellan arbetsgivarna, fackföreningsrörelsen och statsmakten. Ihalainen blev också en viktig garant för Paavo Lipponens politik. Tack vare FFC:s välvilliga inställning kunde regeringen förverkliga viktiga offentliga inbesparingar, som möjliggjorde att den statliga skuldspiralen kunde brytas. Å andra sidan aktade sig regeringen för att göra sådana framställningar beträffande arbetslivet som FFC inte kunde godta. Regeringen stödde också de inkomstpolitiska avtalen genom skattereformer och andra lösningar.
Under början av depressionsåren 1992–1993 lyckades man i Ihalainens och arbetsgivarledaren Tapani Kahris namn få till stånd mycket måttliga inkomstpolitiska helhetslösningar, men konflikterna mellan FFC och Ahos regering 1994–1995 bidrog kanske till att arbetsmarknadsparterna bestämde sig för förbundsvisa avtal. Sedan regnbågsregeringen tillsatts nådde man 1996 återigen en synnerligen måttlig, tvåårig helhetslösning, där Ihalainens insats var betydelsefull. Samma linje fortsatte beträffande helhetslösningen för 1998–1999.
Som garant för regnbågsregeringens ekonomiska politik intog Ihalainen rollen som statsman. FFC:s stöd var viktigt för regeringen också för anslutningen till Europeiska unionen (EU) och i kärnkraftsfrågan. Sedan de äldre förbundsbossarna gått i pension var ordföranden för FFC den oomstridde ledaren, vars ställning inte heller hotades av de andra centralorganisationernas ofta utbytta ordförande. Visserligen kunde Ihalainens auktoritet inte förhindra att man år 2000 förhandlade förbundsvis om avtalen, men för 2001–2004 återgick man till tvååriga, moderata helhetslösningar, där hans inflytande var stort.
FFC:s politiska betydelse ökade vid riksdagsvalet 1999 och vid presidentvalet 2000, då organisationens förra jurist Tarja Halonen segrade. Betecknande nog anlände Halonen sedermera som hedersgäst till FFC:s representantskaps möte hand i hand med sin värd och forne kollega, ordföranden för FFC. Ihalainen har å andra sidan fortsättningsvis betonat att FFC bedömer alla partier och regeringar enbart utifrån deras program och handlingar. Mest kritisk har organisationen förhållit sig till förslaget från Esko Ahos Centerparti mot slutet av 1990-talet om den så kallade arbetsreformen, som även begravdes efter Ahos avgång.
För FFC under Ihalainens ledning har det varit lätt att efter valet 2004 förhålla sig positivt till den då bildade rödmylleregeringen, trots att dess statsminister Matti Vanhanen hörde till dem som planerade arbetsreformen. Relationerna till de politiska beslutsfattarna har underlättats av att Ihalainens centrale medhjälpare Eero Heinäluoma varit partiledare för SDP, minister och ordförande i partiets riksdagsgrupp.
Ihalainen avgick med pension från posten som ordförande för FFC i maj 2009. Trots att hans ställning var stark var den inte oproblematisk. Globaliseringen ledde bland annat till en överflyttning av arbetsplatser till låglöneländer, vilket i sin tur lett till ett ökat tryck mot det välfärdssystem som Ihalainen försvarar. FFC för sin del kritiserade de växande inkomstklyftorna då företagsledare beviljades optioner och andra bonusar samtidigt som man i kollektivavtalen nöjde sig med moderata lönehöjningar. Han var däremot inte i främsta ledet när FFC bromsade upp den utländska arbetskraftens rätt att komma till Finland, efter det att EU utvidgades 2004 till att omfatta också forna kommunistländer.
Trots att Ihalainen var den förste FFC-ordförande som till sin habitus motsvarade kraven från det nya mediesamhället har han lämnat sitt privatliv helt och hållet utanför offentligheten. Han fick ministers titel 2009.
Jyrki Vesikansa
Lauri Armas Ihalainen, född 14.5.1947 i Pihtipudas. Föräldrar grävmaskinisten Esko Ihalainen och affärsbiträdet Elsa Ihalainen. Gift med redaktören Marja Puustinen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Kauppinen, Työmarkkinajärjestelmä muuttumassa, mutta mihin suuntaan? Mitä missä milloin 1994 (1993); K. Kevätsalo, Ay-liike muutosten edessä. Mitä missä milloin 1993 (1992); R. Uimonen, Nuori pääministeri (1995).
BILDKÄLLA. Ihalainen, Lauri. Foto: Jarkko Tapola, 1992. Uusi Suomis bildarkiv.