G.W. Sohlberg hör till pionjärerna i industrialismens tidiga skede i Finland. Sohlberg utvecklade sitt plåtslageri till ett betydande företag inom plåtbranschen. Som pionjär gjorde han också en betydande insats i föreningslivet i en tid då riksomfattande föreningar och organisationer ännu var under utvecklingsstadiet. Sohlberg bevakade sina egna intressen men var också engagerad i förbättrandet av arbetsförhållandena inom industrin, arbetarnas bostadsförhållanden och yrkesutbildningen.
Gabriel Wilhelm Sohlberg föddes 1851 i Sorttila by i Kisko socken, men släkten kom från grannkommunen Suomusjärvi, där Paavola rusthåll i Taipale by länge hade varit i släktens ägo. På Paavola tillbringade även Sohlberg mer än tio år av sin barndom. Hans far hade löst ut sina syskon 1857 och brukade Paavola fram till 1866, då svårigheter under hungeråren tvingade honom att avstå gården. Enligt tidens sed bodde G.W. Sohlberg hemma till skriftskolåldern och lämnade hemmet 1868 för att tjäna sitt uppehälle på egen hand. Den sextonårige Gabriels avsikt var att ta anställning vid järnvägsbygget Riihimäki–S:t Petersburg men efter att en vän berättat om de tunga förhållandena vid bygget begav han sig till Helsingfors för att söka arbete. När han lämnade Suomusjärvi antog han namnet Sohlberg efter en smed som hade farit omkring i socknen. Namnet hade inget samband med hans egen släkt på Paavola.
I Helsingfors gick G. W. Sohlberg till en början som bagarlärling men hamnade efter drygt ett halvår hos bleckslagaren A. F. Bergman, som blev hans läromästare. Även om skråväsendet vid denna tid höll på att avvecklas fick Sohlberg en nästan fem år lång, traditionsenlig lärotid hos Bergman. Sitt gesällprov avlade han våren 1873 och erhöll därefter sitt gesällbrev. Burskap erhöll bleckslagarmästare Gabriel Wilhelm Sohlberg 1876 och kunde sålunda inleda sin bana som egen företagare.
För en obemedlad hantverkare fanns ingen annan möjlighet än att börja från grunden. En beckslagare behövde inte många redskap och en nyanställd hjälpkarl var tvungen att hålla sig med egna. Verkstaden var inhyst i den Sohlbergska familjens enrumsbostad på Högbergsgatan. Till en början tillverkade och reparerade man kannor och andra hushållskärl. Efter några år började plåt förekomma som taktäckningsmaterial i Helsingfors, och även Sohlberg och hans medhjälpare deltog i dessa arbeten. Bland tidens nyheter kan också noteras plåthöljen till ugnar, spjäll och sotluckor. Under 1880-talet, då byggverksamheten i Helsingfors blev livligare, åtog sig Sohlberg också järn- och kopparsmidesarbeten och levererade bl.a. järnsmiden till byggena.
Redan på 1890-talet började dock G.W. Sohlberg söka sig till områden där det fanns större tillväxtmöjligheter. I kvarteret mellan Jägaregatan och Bergmansgatan reste sig en produktionsanläggning där man industriellt och maskinellt tillverkade plåtkärl och olika askar.
Bland de första framgångsrika produkterna kan mejeri- och mjölktransportkärlen noteras. De tillverkades till en början av importerad, förtennad plåt, men sedan skaffades specialverktyg med vilka kärlen kunde tillverkas av inhemsk svart stålplåt. Förtenningen gjordes genom att de färdiga kärlen doppades i smält tenn. När 1910-talet närmade sig och företagets grundare redan stod i beråd att lämna den aktiva verksamheten, hade Oy G.W. Sohlberg Ab omkring 200 anställda. Mjölkkärl och små bleckplåtsaskar var företagets huvudprodukter. Först efter grundarens död utvecklades bolaget under ledning av sönerna till ett storföretag som tillverkade merparten av de plåtprodukter som behövdes inom Finlands industri. G.W. Sohlberg hade dock lagt grunden för verksamheten och utvecklat de principer som tillväxten kunde byggas på.
Förutom i sin egen affärsverksamhet var G.W. Sohlberg aktiv i flera föreningar, och han räknas till Finlands industriella pionjärer. Under Sohlbergs tid övergavs skråväsendets strikta kontrollsystem, dock utan att något nytt trädde i dess ställe. Flera missförhållanden uppdagades under de första åren av fri näringsverksamhet. Sohlberg motarbetade dessa under sitt 20-åriga engagemang för industriföretagarnas samarbete inom Hantverks- och fabriksföreningen i Helsingfors. Han var vice ordförande i föreningens styrelse 1887–1907 och ordförande de två följande åren. Sohlberg representerade föreningen vid industriidkarnas allmänna möte varje år 1887–1905. År 1893 invaldes han i den av allmänna mötet tillsatta delegationen, vars uppgift blev att verkställa de fattade besluten. Här blev det aktuellt med att ta ställning till fackföreningarna, näringslagen, yrkesinspektionen, yrkesutbildningen och den finskspråkiga facklitteraturen.
Inom Hantverks- och fabriksföreningen innehade också Viktor von Wright en av de ledande befattningarna som den s.k. wrightska arbetarrörelsens centralgestalt. Sohlberg var inte aktiv inom denna tidiga arbetarrörelse även om dess tankevärld skulle ha passat honom väl. Sohlberg strävade till att förbättra arbetarnas förhållanden genom att främja bl.a. yrkesutbildningen och byggandet av arbetarbostäder.
G.W. Sohlberg var finskhetsman. Han deltog i så gott som samtliga företag som syftade till att förfinska affärslivet. Han var med om att grunda affärsbanken Kansallis-Osake-Pankki 1889, brandförsäkringsbolaget Pohjola 1891 och han deltog också i omvandlingen av byggmaterialhandeln Helsingin Rakennusainekauppa Oy, sedermera Rake Oy, till ett finsknationellt företag i början av 1900-talet. Bekanta finsksinnade fick en stark ställning i Sohlbergs bolag när företaget 1908 blev aktiebolag. I samma anda var Sohlberg med om att grunda sparbanken Helsingin Suomalainen Säästöpankki. Hans agerande i samband med grundläggningen av banken motiverades också av hans intresse för arbetarbefolkningens bostäder. Han var också med om att grunda handelsinstitutet Suomen Liikemiesten Kauppaopisto och stödde den finska kulturen, bland annat genom att delta i Kaisaniemi Oy:s verksamhet när en tomt anskaffades för uppförandet av Finlands nationalteater.
I sitt barndomshem hade Sohlberg tillägnat sig en religiös övertygelse. I Helsingfors stödde han ekonomiskt flera religiösa samfund och satt även i deras styrelser. Närmast honom stod Finska missionssällskapet i vars styrelse han satt i nästan 25 år. Han tillhörde också Stadsmissionens och Diakonianstaltens styrelser. När en finskspråkig församling grundades i Helsingfors i början av 1900-talet var G.W. Sohlberg nästan självskriven som ledamot av församlingens kyrkoråd.
Fabrikör G.W. Sohlberg avled 1913 vid 61 års ålder. Redan några år före sin död hade han överlåtit fabrikens ledning till sönerna Wille och Toivo. Bergsrådet Wille Sohlberg var verkställande direktör 1908–1938 för Oy G.W. Sohlberg Ab. Teknisk direktör i bolaget var Toivo Sohlberg. Dennes son Olavi Sohlberg och sonsonen Kari O. Sohlberg har sedermera stått i ledningen för familjeföretaget.
Kai Hoffman
Gabriel Wilhelm Sohlberg (Paavola), född 30.10.1851 i Kisko, död 2.5.1913 i Helsingfors. Föräldrar Gabriel Eliaanpoika Paavola och Maria Helena Salonius. Gift (1) med Maria Gustava Åkerlund 1873, (2) med Emilia Maria Oksanen 1882.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. I. Orkamo, Rautalin-Paavola-Sohlberg (1951); J. Vesikansa. Pellistä Perlokseen. Oy G.W. Sohlberg Ab:n historia 1876–2001 (2001); B. Wuolle, Oy G.W. Sohlberg Ab 1876–1951 (1951).
BILDKÄLLA. Sohlberg, Gabriel Wilhelm. Foto: Ateljé Apollo. Uusi Suomis bildarkiv.