ENÄJÄRVI-HAAVIO, Elsa


(1901–1951)


Folkdiktsforskare, organisationsaktivist


Elsa Enäjärvi-Haavio var på 1920-talet ett ”kraftfullt feminint subjekt”, med hennes egna ord; en akademisk kvinna och en självständig aktör av en ny tid. Under sitt halvsekellånga liv hann hon med en pionjärs energi förverkliga sina tre roller som mor, forskare och samhällelig påverkare. Hon och hennes make Martti Haavio var ett jämspelt arbetspar. Elsa Enäjärvi-Haavio disputerade 1932 som första kvinna i finsk och jämförande folkdiktsforskning. Hon var verksam som litteratur- och teaterkritiker och medarbetare i många tidningar. Som representant för samlingspartiet blev hon invald i Helsingfors stadsfullmäktige och vald till elektor i ett presidentval. Hon var också aktiv inom Befolkningsförbundet och organiserade dess hemsysterverksamhet.

 

Elsa Elina Eklund, från 1922 Enäjärvi, föddes 1901 i en köpmans- och jordbrukarfamilj i Vichtis. Hon hade fem syskon, av vilka justitierådet Jaakko Enäjärvi skapade sig den samhälleligt främsta karriären. Föräldrarna Kustaa och Elin Eklund var från 1907 verksamma som företagare inom mjölk- och mejeribranschen i Helsingfors. Elsa gick i den experimentella Uusi yhteiskoulu (Nya samskolan), som hade grundats av Lucina Hagman. Redan som skolflicka förklarade hon att hon skulle bli filosofie doktor, tidningskvinna och även riksdagsledamot.


 

Efter att ha avlagt studentexamen 1919 började Elsa studera matematik, fysik och kemi vid universitetet, men bytte snart till historisk-filologiska sektionen, uppmuntrad av sin lärare, senare professor Viljo Tarkiainen. Till ämneskombinationen hörde inhemsk litteratur, finska språket och litteraturen, Finlands och Skandinaviens historia samt finsk och jämförande folkdiktsforskning. Bekantskapen med Martti Haavio i oktober 1920 väckte intresset för folkdiktning, främst internationell forskning i folklekar.


 

Från 1921 publicerade Elsa Eklund artiklar och recensioner om folkdiktning, litteraturhistoria och kultur i tidskrifter och tidningar. Sina många fritidsintressen utvecklade hon målmedvetet livet ut: hon var aktiv i Eteläsuomalainen osakunta (Sydfinska nationen), redaktionssekreterare för studenttidningen Ylioppilaslehti, litteratur- och teaterkritiker, förespråkade för förfinskningssträvandena, resande talare för Akademiska Karelen-Sällskapet, ordförande i Heimoklubi (Stamklubben) 1928–1930 och i Finlands Kvinnliga Akademikers Förbund. Hon redigerade och översatte till finska Emma Irene Åströms bok Mitt liv och mina vänner 1933.


 

Martti Haavio blev passionerat förälskad i Elsa Enäjärvi redan vid deras första möte, men hon ville inte binda sig. Under synonymen P. Mustapää skrev Haavio kärleksdikter till sin musa, av vilka de tidigaste kom ut i albumet Nuoret runoilijat (1924, Unga poeter) som han redigerade. Elsa Enäjärvi visste inte vems dikter det var fråga om då hon recenserade dem. P. Mustapääs debutsamling Laulu ihanista silmistä (1925, Sången om de underbara ögonen) och Laulu vaaka­linnusta (1927, Sången om gripen) fick ett kluvet mottagande av sitt objekt: samtidigt förtjust och beklämt på grund av trassliga kärleksaffärer. Tidiga kärleksdikter dedikerade till Elsa utkom ännu i P. Mustapääs senare samlingar på 1940- och 1960-talen. Tonsatta av Kaj Chydenius och Unto Mononen har dikterna fått en ny dimension.


 

Intresset för studier i fosterländska ämnen förenade Martti Haavio och Elsa Enä­järvi, men också ett aktivt engagemang i finskhetsrörelsen och Akademiska Karelen-Sällskapet. Det var först den sista advent 1929 som studie-, ideologi- och forskarkamraterna slutligen gifte sig i den nya äktenskapslagens anda. I den moderna akademiska kvinnans planer gick doktorsavhandling och samhällskarriär före familjebildning.


 

Forskaren Elsa Enäjärvis internationella orientering påverkades av studieresor 1921–1926 till Estland, Stockholm, Uppsala och Riga och engagemang i estnisk-finska studentklubbens verksamhet. Flitig som hon var publicerade hon snart iögonenfallande rön i artiklar, översikter och översättningar till finska i antologin Ihmisen varjo (1924, Människans skugga). I talrika undersökningar, tidningsartiklar, radiosändningar och framför allt i diktantologin Eestin runotar (Estlands musa), som kom ut 1940, förmedlade hon till den finska publiken kunskap om både nytt och gammalt i den estniska litteraturen.


 

Redan i mitten av 1920-talet började Elsa Enäjärvi specialisera sig på forskning i folklekar. Hon använde sig av den geografisk-historiska metoden och utnyttjade utländska arkiv och skriftliga källor inom ett tidigare outforskat område. Bland finländska forskare hade endast professor Yrjö Hirn berört ämnet tidigare. En artikel om jullekar (1925) följdes upp av tio andra. En artikeln om ”dockan” (1928) påvisade att dockorna inte ursprungligen varit ”idoler” förknippade med religiösa föreställningar.


 

För doktorsavhandlingen företog Elsa Enäjärvi i maj 1927 en studieresa till London, där hon i ett halvårs tid studerade samlingar av folklekar i British Museum. Reseintrycken gav upphov till artiklar om teater och litteratur, men också till en intressant framställning om engelsk kultur som trycktes i två upplagor, Vanha iloinen Englanti (1928, Gamla glada England, på estniska 1930).


 

The Game of Rich and Poor (Leken om den rika och fattiga fogden) gjorde den 31-åriga forskaren till den första kvinnan som disputerat i folkdiktsforskning. Ämnet var skenbart snävt, men författaren anlade ett internationellt perspektiv på dess ursprung och utredde med hjälp av flamländsk, fransk och engelsk tradition dess vandringsvägar från Frankrike. Elsa Enäjärvi-Haavio och Martti Haavio promoverades till doktorer samma år 1932.


 

Hösten 1935 började Elsa Enäjärvi-Haavio intressera sig för episka dikterna i Kanteletar. I Inkerinvirsi (1943, Visan om Dejelill och Lagerman) klarlade hon genom en strikt och mödosam versstudie visans tillkomst, dess originalform och de tidiga skriftliga uppteckningarnas influenser på den senare muntliga traditionen. Under en insamlingsresa i estniska Ingermanland observerade Elsa Enäjärvi-Haavio att de berättande folkdikterna och deras framföringssätt pekade på ett samband med ceremonierna vid pingstfesterna i Ritvala. Pankame käsi kätehen (1949) vände upp och ner på det som ansetts vara en autentisk runosångartradition: att framföra folkdikter genom att sitta vända mot varandra och hålla fast i varandras händer.


 

Elsa Enäjärvi-Haavios vetenskapliga studier kom ut på finska, svenska, engelska, tyska, franska och estniska. Martti Haavio redigerade och kompletterade ett manuskriptmaterial som postumt gavs ut 1953 med titeln Ritvalan helkajuhlat (Helkafesten i Ritvala) samt studien The Finnish Shrovetide (Den finska fastlagen) som behandlar sambandet mellan folktraditioner kring fastlagen och indelningen av kvinnans arbetsår.


 

Enäjärvi-Haavio utnämndes till docent i finsk och jämförande folkdiktsforskning vid Helsingfors universitet 1947 och följande år förklarades hon kompetent för professuren i ämnet, som Martti Haavio blev innehavare av 1949. Då Haavio hade sökt den utlysta professuren, överlät Elsa Enäjärvi-Haavio sitt eget Leikarit-material i hans namn. För Haavios verk Suomalaisen muinaisrunouden maailma (Den finska forndiktningens värld) skrev hon översikten Lyyrilliset kansanlaulut (Lyriska folksånger), som berörde litteraturhistoriska ämnen.


 

Elsa Enäjärvi-Haavio lät bli att konkurrera med sin man om en vetenskaplig karriär. Hon valde att samarbeta och gav den växande familjen prioritet; inom tio år föddes fem barn i familjen. På ett praktiskt sätt visade hon sin uppfattning om kvinnans uppdrag i hem, yrke och samhälle. Hon började påverka den allmänna opinionen genom tal, tidningar och radio. I matrikeln Kuka kukin on (1950, Vem och vad) uppgav hon befolkningsfrågan som sitt särintresse.


 

Vinterkriget väckte medborgarorganisationerna till samarbete för att förbättra familjeförhållandena. Det gällde att uppmuntra familjerna till att sätta barn till världen genom stöd till storfamiljer och förbättrad hälsovård, genom att ta hand om barn som blivit föräldralösa i kriget och evakuerade familjer, genom att göra det lättare att bilda hem och genom att förbättra bostäderna. I december 1940 togs initiativ till Befolkningsförbundet, som utvecklades till en stark centralorganisation. Elsa Enäjärvi-Haavio var med i styrelsen ända från början och vice ordförande i förbundet fram till sin död.


 

Planeringen och förverkligandet av hemsysterverksamheten inom Befolkningsförbundet var ett utmanande uppdrag för Enä­järvi-Haavio. Hemsystrarnas trekantiga tjänstetecken symboliserar deras tredelade arbete för hemmen, mödrarna och barnen. Elsa Enäjärvi-Haavio tog idén till tecknet från ett magiskt tecken som enligt folktron hade en skyddande och lyckobringande verkan. Befolkningsförbundets triangelformade logo erinrar alltjämt om hennes initiativförmåga.


 

Elsa Enäjärvi-Haavio förverkligade sin offentliga roll i över trettio medborgarorganisationer; uppdragen i deras förvaltningsorgan eller presidium förstärkte bilden av en opinionsledare.


 

I en tävling om ett smeknamn på Helsingfors arrangerad av Suomen Kuvalehti 1930 vann Elsa Enäjärvi-Haavio med förslaget ”Nordens vita stad”. I diskussionerna i boken Pidot Tornissa (1937, Fest på Torni) deltog hon som Fru Doktor, som framhävde överlägsenheten i den ”kulturella födan” från Frankrike och England framför den från Tyskland och Skandinavien. Elsa Enäjärvi-Haavio hade kraftfullt krävt att engelskan skulle ersätta svenskan som första främmande språk i skolornas språkprogram.


 

Förbundet för äktfinskhet hade bett Elsa Enäjärvi-Haavio att ställa upp som sin riksdagskandidat 1933, men hon blev 1949 invald i Helsingfors stadsfullmäktige som representant för Nationella samlingspartiet. I presidentvalet 1950 valdes hon till elektor, likaså på Nationella samlingspartiets lista. Elsa Enäjärvi-Haavio dog 49 år gammal i januari 1951.


 

Raija Majamaa


 

Elsa Elina Eklund, från 1922 Enäjärvi, från 1929 Enäjärvi-Haavio, född 14.10.1901 i Vichtis, död 24.1.1951 i Helsingfors. Föräldrar köpmannen och gårdsägaren Kustaa Edvard Eklund och Elin Vilhelmina Andberg. Gift 1929 med professor Martti Henrikki Haavio.


 

PRODUKTION. Nukke. Kalevalaseuran vuosikirja VIII (1928); Vanha iloinen Englanti (1928); The Game of Rich and Poor (1932); Lyyrilliset kansanlaulut (1935); Über die nordischen Kinderspiele (1936); Viron uudenaikainen lyriikka (1940); Inkerin virsi (1943); Naiset ja tieteellinen työ. Suomalainen Suomi 4-5/1947;Pankame käsi kätehen. Suomalaisten kansanrunojen esittämistavoista (1949); Ritvalan helkajuhla (1953). Se även Finlands författare 1917 – 1944 (1981); R. Majamaa, Elsa Enäjärvi-Haavion arkiston luettelot, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv; E. Mäkelä-Henriksson, Books and articles on folklore by Dr. Elsa Enäjärvi-Haavio. FF Communicationes no 146 (1954).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Eskola, Kahden (1999); Yhdessä (2000); Sodassa (2001); Itään (2002); Autius lehtipuissa (2003); K. Eskola, Puolipisteen haave (1996); K. Eskola, Varhain kuolleiden äitien verhottu muisto (1997); E. Haavio-Mannila, Elsa Enäjärvi-Haavio kansanrunouden tutkijana itsenäistyneessä Suomessa. Naistutkimus 2/1996; E. Haavio-Mannila. Isä ja käsialani. Vanhemmat ja lapset (1996); M. Haavio, Nuoruusvuodet. Kronikka vuosilta 1906–1924 (1973); M. Kuusi, Muistathan Elsa Enäjärvi-Haavion? Pirta 1/1995; R. Majamaa. Satavuotias Martti Haavio. Maailmanselittäjä – runoilija. Bibliophilos 1/1999; S. Olesk, Kultuurisaadikud Elsa Enäjärvi-Haavio ja August Annist. Kultuurisild üle Soome lahe (2005); R. Sievinen-Allén. Tyttö venheessä. Elsa Enäjärvi-Haavion elämä 1901 – 1951 (1993); Suomalaisia vaikuttajanaisia (1997); Tiedenaisia. Suomalaisia tiedenaisia eilen ja tänään (2000); A. Tynni-Haavio, Olen vielä kaukana. Martti Haavio – P. Mustapää 20-luvun maisemassa (1978).


 

BILDKÄLLA. Enäjärvi-Haavio, Elsa. SKS/Litteraturarkivet.