KARL XIII


(1748–1818)


Sveriges konung


Karl XIII:s regeringstid, som i Finland bara varade några månader efter att Gustav IV Adolf landsförvisats, blev en kort övergångstid också i Sverige. Karls eftermäle är inte det bästa. Han är främst ihågkommen för förföljelserna av politiska motståndare i egenskap av ledare för förmyndarregeringen efter mordet på Gustav III. Vid sitt eget trontillträde 1809 var han redan gammal och sjuklig, och hamnade snart i skuggan av marskalk Bernadotte som utsetts till hans tronarvinge.

 

Hertig Karl var kung Adolf Fredriks och drottning Lovisa Ulrikas näst äldsta barn. Hans uppväxt i kungafamiljen dominerades av moderns härsklystnad och hennes dyrkan av den äldste sonen, kronprins Gustav. Karl stod fadern närmare. Spänningarna inom den kungliga familjen kom att sätta sin prägel på Karls ungdom och på hans personlighet. Han omgav sig med en liten grupp jämnåriga, adliga vänner, hos vilka han sökte den uppskattning som inte annars kommit honom till del. Tidigt intresserade han sig för mystik och frimureri.


 

Under de häftiga partistriderna under frihetstidens sista år företogs försök att utnyttja prinsarna och spela ut dem mot varandra. Medan kronprinsen stod i kontakt med hattarna, försökte mössorna vinna över Karl på sin sida. Detta lyckades dock inte skapa osämja bröderna emellan. Efter Adolf Fredriks död 1771 deltog Karl i Gustavs strävanden att utjämna motsättningarna i riksdagen.


 

Sommaren 1772 invigdes Karl i sin brors, den unge Gustav III:s, revolutionsplan för att återinföra en stark kungamakt. Han skulle resa till södra Sverige under förevändning att möta änkedrottningen Lovisa Ulrika, som besökt sitt hemland Preussen. Som kungens bror skulle han övertala de officerare som ännu var tveksamma att ställa sig på kungens sida. Då statskuppen trots allt genomfördes av kungen själv i Stockholm utan hjälp av trupperna från de södra eller östra delarna av riket, fick Karl i uppdrag att avkräva trohetsed av de södra länens ämbetsmän och officerare. I belöning för detta tilldelades han titeln hertig av Södermanland.


 

Gustav III:s och drottning Sofia Magdalenas äktenskap var länge barnlöst, vilket väckte oro med tanke på tronföljden. Gustav beslöt mot broderns vilja att Karl skulle gifta sig med sin kusin, den femtonåriga Hedvig Elisabeth Charlotta av Holstein-Gottorp. Bröllopet firades i Stockholm i juli 1774. Hertiginnans dagböcker, som först på 1900-talet översattes till svenska och trycktes, är en viktig källa angående det gustavianska hovlivet och den samtida politiken. Hertiginnan var en vaken och intelligent kvinna, men äktenskapet överskuggades av hertig Karls många kvinnoaffärer. Det förblev också barnlöst; en son som föddes 1798 avled efter en vecka. Tronföljdsfrågan löstes sedan drottningen nedkommit med en son 1778.


 

Efter sitt giftermål fortsatte hertig Karl att förhålla sig lojal till brodern, utan att själv spela någon större politisk roll. Inom frimurarväsendet arbetade han aktivt för att skaffa sig en ledande europeisk position. Av någon anledning underblåste han inför modern Lovisa Ulrika ryktena om att kungen i själva verket inte var kronprins Gustav Adolfs far. Men inte heller detta åstadkom någon direkt brytning mellan bröderna. Före sin avfärd till kurorten Spa 1780 upprättade Gustav ett testamente i vilket han utnämnde Karl till regent vid hans eget eventuella frånfälle.


 

Hertig Karl hade redan i vaggan utnämnts till storamiral, och i denna egenskap fick han tillfälle att föra befäl över stora flottan i Gustavs krig mot Ryssland 1788–1790. Hans första handlingar visade på osäkerhet, och först efter stränga order från kungen sökte han stridskontakt med den ryska flottan. Trots att slaget vid Hogland blev oavgjort förklarade svenskarna sig som segrare, och hertig Karl fick bära hjälteglorian. Här, liksom senare under kriget, visade han prov på tapperhet. Då Gustav III lämnade Finland, efter att officerskonspirationen mot honom i det s.k. Anjalaförbundet uppdagats, anförtrodde han det högsta befälet åt hertig Karl. Karl förefaller själv ha haft förbindelser till Anjalamännen men bröt dem snart, sedan deras separata fredssträvanden misslyckats. Under riksdagen 1789 fick hertig Karl ståthållarämbetet i Stockholm, och han hjälpte sin bror att genomdriva förenings- och säkerhetsakten, som ytterligare stärkte monarkens ställning i förhållande till ständerna. I det fortsatta kriget var han fortfarande chef för högsjöflottan, utan att personligen göra några insatser av betydelse.


 

Det har spekulerats om att Karl var medveten om mordplanerna på Gustav III. Kungen gjorde på dödsbädden 1792 ett tillägg till sitt testamente, vilket skulle ha fråntagit hertig Karl möjligheten att bli regent. Detta visade den döende kungens starka misstro mot brodern. Hertig Karl agerade ovanligt snabbt och förklarade tilllägget upphävt på grund av ett formellt fel. Snart förvisade han Gustav III:s närmaste män. Av kungamördarna avrättades endast Jacob Johan Anckarström. De andras domar mildrades till landsförvisning, fängelse eller tjänsteavsättning. Enligt hertig Karl skedde detta för att Gustav III själv på sin dödsbädd bett om nåd för de åtalade.


 

Till sin rådgivare upphöjde hertigen Gustaf Adolf Reuterholm, en av broderns kritiker som han blivit bekant med i egenskap av frimurare. Till en början visade hertig Karls förmyndarregering lyhördhet för oppositionens synpunkter och förståelse för frihetliga strävanden. Den nya tryckfrihetsförordningen hälsades med jubel. Även det ansträngda ekonomiska läget i riket förbättrades genom några goda skördar. Hertig Karl fortsatte inte Gustav III:s kulturella strävanden. Svenska Akademien tvingades upphöra med sin verksamhet 1795. En bidragande orsak var förmodligen att Reuterholm inte blivit invald.


 

Hertig Karl och Reuterholm slog snart in på en mera reaktionär inrikespolitik. Denna karakteriserades av förföljelse av politiska motståndare och en paranoid fruktan för de s.k. gustavianerna, den döde kungens förtrogna. Mest känd blev processen mot Gustaf Mauritz Armfelt och hans tidigare älskarinna Magdalena Rudenschöld. Armfelt hade mot sin vilja förvisats som minister till de mindre italienska hoven. Han började brevväxla med Katarina II av Ryssland, med avsikt att få Reuterholm avsatt. Dennes agenter fick emellertid tag på breven och en spektakulär rättsprocess följde. De dödsdomar som fälldes omvandlades emellertid till livstids fängelse och Armfelt själv flydde till Ryssland.


 

Gustav III:s utrikespolitik övergavs omedelbart efter hans död. Alla planer på ett ”korståg” mot den revolutionära franska republiken inställdes, i stället ingicks ett subsidieavtal 1795. Redan följande år konstaterades att den nya alliansen blivit en besvikelse, och blickarna vändes igen mot Ryssland. Man planerade att förmäla kronprins Gustav Adolf med Katarina II:s sondotter Alexandra. Äktenskapet skulle ha inneburit en förmånlig allians och stora subsidier. Det blev dock ingenting av förmälningen; den officiella orsaken var att Alexandra insisterade på att till sin konfession kvarstå hos den rysk-ortodoxa kyrkan. Sverige förblev utrikespolitiskt isolerat.


 

Gustav Adolf myndigförklarades den 1 november 1796 och hertig Karl lade ned sitt regentskap. Reuterholm hade avskedats redan tidigare som följd av äktenskapsförhandlingarnas resultatlöshet och förföljelsen av gustavianerna. Hertig Karl drog sig nu tillbaka.


 

Följande gång han återinträdde i offentligheten var vintern 1808–1809, i slutskedet av det olyckliga finska kriget. Han verkar ha känt till det planerade myteriet mot kungen men gjorde inget för att hindra det. Då Georg Adlersparres myteri lyckades gick hertig Karl slutligen med på att bli riksföreståndare, efter att han fått en försäkran om att den avsatte kungen inte skulle skadas. Efter att ständerna förklarat att Gustav IV Adolf och hans bröstarvingar förlorat rätten till den svenska kronan och efter att de godkänt en ny regeringsform för riket utropades hertig Karl den 6 juni 1809 till kung under namnet Karl XIII. Formellt regerade han även över Finland fram till freden i Fredrikshamn den 17 september 1809.


 

När Karl XIII så äntligen tillträdde tronen var han försvagad av ålder och dålig hälsa. Några månader efter sitt trontillträde drabbades den över sextioårige monarken av ett svårt slaganfall. Hans fortsatta regeringstid kom att präglas av obeslutsamhet. Den fläckades också av mordet på Axel von Fersen d.y. den 20 juni 1810. Till tronarvinge åt den barnlöse kung Karl hade man valt den omtyckte danske prinsen Karl August. Denne avled emellertid helt oväntat och det uppstod ett rykte om att han hade blivit förgiftad av gustavianerna. Riksmarskalk von Fersen följde båren i det högtidliga begravningståget genom Stockholm när han attackerades och bokstavligen slets i stycken av en därtill uppviglad folkmassa. Kungen hade gett trupperna order om att inte ingripa och han försökte även hindra en grundlig undersökning av händelserna.


 

Samma år valdes Napoleons marskalk Jean-Baptiste Bernadotte till ny tronarvinge, ett val som Karl ogillade men ändå accepterade. Kort efter sin ankomst till Sverige tog den franske marskalken under namnet Karl Johan i praktiken över rikets styrelse från den allt mer senile Karl XIII.


 

Ilkka Mäntylä


 

Karl, ordförande för förmyndarregeringen i Sverige 1792−1796, konung Karl XIII av Sverige 1809−1818, konung av Norge 1814−1818, född 7.10.1748 i Stockholm, död 5.2.1818 i Stockholm. Föräldrar konung Adolf Fredrik av Sverige och Lovisa Ulrika, dotter till konungen av Preussen Friedrich Wilhelm I. Gift 1774 med Hedvig Elisabeth Charlotta dotter till furstbiskopen av Lübeck, hertigen av Holstein-Gottorp-Oldenburg Friedrich August och Ulrike Friederike Wilhelmine, dotter till Maximilian, lantgreve av Hessen-Kassel.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Clason, Sveriges historia till våra dagar II. Karl XIII och Karl XIV Johan. Stockholm (1923); Hedvig Elisabeth Charlottas Dagbok I−VI. Stockholm (1902−1927); G. Iverus, Hertig Karl av Södermanland. Gustav III:s broder I. Uppsala (1925); A. Söderhjelm, Gustaf III:s syskon (1945).


 

BILDKÄLLA. Karl XIII. M.J. Crusenstolpe, Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige. Stockholm (1880).