KALLIO, Kyösti


(1873–1940)


Republikens president, statsminister, lantbrukare


Kyösti Kallio var en politiker som gick den långa vägen, och hans politiska kungstanke var att självständigheten skulle stärkas genom utjämning av ekonomiska och sociala skillnader i samhället. Betydelsen av Kallios livsverk framstår speciellt under perioderna av fredlig utveckling då hans seghet och målmedvetna försonlighet kom bäst till sin rätt. Som president under vinterkriget visade han moraliska ryggrad och ingav folket mod och försvarsvilja; det politiska beslutsfattandet stod han till stor del vid sidan av då hälsan sviktade.


 

Kyösti Kallio gick en naturlig väg till politiken. Hans far var en av de ledande kommunalmännen i Ylivieska, och sonen blev från barnsben bekant med den lokala självstyrelsen i praktiken. Som högre utbildad husbonde på ett storhemman tilldelades han på sin nya hemort Nivala från 1895 allmänna uppdrag, tog villigt och skickligt itu med dem och fick snart ortens viktigaste förtroendeuppdrag. Han verkade i så gott som alla ärenden i bondesamhället: i näringslivet, speciellt i andelsverksamheten, i kommunens och församlingens förvaltning samt i bildningsverksamheten, där ungdomsföreningen var viktigast.


 

Redan under sin tid som lyceist i Uleåborg hade Kallio omfattat en konstitutionell-finsksinnad åskådning, som ungdomsförenings- och andelsverksamheten stärkte och breddade. I ungdomsföreningsarbetet blev Kallio bekant med författaren Santeri Alkio, som senare blev hans viktigaste samarbetspartner i politiken. Under den s.k. första förtrycksperioden, när det ryska greppet om Finland hårdnade, aktiverade sig Kallio i den ungfinska rörelsen. Han blev vald till Piippola domsagas representant i bondeståndet i de två sista ståndslantdagarna 1904–1906.


 

Kallio var jordbrukare. Som son på en relativt stor gård satte han sig in i och trivdes med lantbruksarbete: Han utförde själv kroppsarbete tills åldern gjorde sig påmind. Hans rika fostermor Anttuuna Kangas försök att utbilda honom till affärsman eller tjänsteman stupade på hans svaga skolframgångar och ovillighet, men med desto större iver och bättre resultat tog han över styret på ett stort jordbrukshemman. Heikkilä-Mehtälä var den största bondgården i norra Finland. År 1939, när Kallio drog sig tillbaka från husbondesysslan, fanns där cirka 250 hektar åker som han till största delen hade odlat upp på myrmarker. Att höja jordbrukets och landsbygdens levnadsvillkor var också den bärande tanken både som ett värde i sig och som medel i Kallios politikerkarriär.


 

Bondelivet fick Kallio att byta parti. Den allmänna rösträtten som kom med riksdagsreformen innebar en omvälvning i partiförhållandena i Finland. När Agrarförbundet bildades hösten 1906 invaldes Kallio i dess styrelse. Men i riksdagsvalet året därpå var han kandidat både för Agrarförbundet och för Ungfinska partiet. Han valde dock Agrarförbundet som sin grupp med motiveringen att ungfinnarna var ointresserade av landsbygdsfrågorna.


 

Kallio blev vid sidan om Santeri Alkio den viktigaste ledaren i Agrarförbundet: ordförande 1908–1916, den första ministern 1917 och statsminister 1922. Både under sin ordförandeperiod och senare påverkade Kallio till stor del Agrarförbundets program och utformandet av politiken i praktiken. Han betonade saklighet och måttfullhet, och han ställde sig avvisande till de drag av hat mot överheten och kulturfientlighet som är vanliga i ett ungt parti samt till ensidigt agrart klasstänkande.


 

Kyösti Kallio spelade en central roll i de olika skeendena på Finlands väg till självständighet. Han var chef för jordbruksexpeditionen såväl i Oskari Tokois som i P. E. Svinhufvuds och J. K. Paasikivis senater, från mars 1917 till augusti 1918. Hans verksamhet präglades av måttfullhet och försonlighet både före och efter inbördeskriget. Han lärde sig att sakerna hade två sidor när han medlade i strejkerna bland jordbruksarbetarna i herrgårdsområdena i södra Finland våren 1917, och när livsmedelsbristen hårdnade medan han hade hand om administrationen av ransoneringen.


 

Under inbördeskriget, då Kallio var tvungen att gömma sig i det röda Helsingfors i fruktan för sitt liv, fördömde han strängt de rödas våld men behöll fattningen och började genast efter krigsslutet kräva stopp för godtyckliga hämndaktioner. Hans tal i Nivala kyrka 5 maj 1918 väckte stor uppmärksamhet, när han som känd vit politiker var den första som krävde att Finland genast skulle börja byggas upp till ett land ”där det inte finns röda och vita, utan bara finländare som älskar sitt fosterland, medborgare i republiken Finland vilka alla känner sig som medlemmar i samhället och trivs här”.


 

Den legala maktens restaurering förde också Kallio tillbaka till regeringsarbetet, som dominerades av striden om statsskicket. Som agrar var Kallio republikan, men en moderat och kompromissökande sådan. Då Paasikivis senat orubbligt höll fast vid sin monarkistlinje utträdde han ur senaten 17 augusti 1918. Under hösten uppträdde Kallio som försvarare av republiken på medborgarmöten på olika håll i landet.


 

I valet 1919, där frågan om statsskicket var huvudtemat, blev Agrarförbundet det största borgerliga partiet. Kyösti Kallio var den mest erfarna politikern i partiet, och när Alkio tröttnade och drog sig tillbaka från riksdagen 1922 blev hans ställning starkare. Det bidrog delvis till att Agrarförbundet villigt deltog i regeringarna. Kallio blev en av de viktigaste makthavarna i ”den första republiken”, statsminister fyra gånger och den mest långvariga talmannen i riksdagen.


 

Kallio koncentrerade sig speciellt på jordägoförhållanden, torparfrigörelsen och genomdrivandet av kolonisationen. Han hade satt sig in i arrendeodlingens problem i sitt partis utskott innan sin ministerperiod, och hade ständigt i lantdagen framlagt motioner som syftade till att ändra arrendebruken till självständiga gårdar. När Kallio gav sitt samtycke till att ingå i socialdemokraten Tokois senat satte han som villkor att arrendefrågan skulle ordnas. Lagförslaget om torparfrigörelsen hann inte bli färdigt förrän strax inför inbördeskriget utbrott; senator Kallio framlade det i riksdagen 21 januari 1918. Lagen om en inlösning av arrendeområdena godkändes slutgiltigt 15 oktober 1918. Därefter började Kallio påskynda annan kolonisation. Kolonisationslagen från 1922, som kallas Lex Kallio, är en av de mest kända lagarna i det självständiga Finlands historia, och den stiftades efter en lång och hetsig strid med högern.


 

Med sin jordpolitik hade Kallio som mål både att öka produktionen och speciellt att stärka stabiliteten i samhället. Med samma mål i sikte arbetade han ihärdigt för finskheten, landets försvar och jordbruket samt landsbygdens infrastruktur: vägarna, järnvägarna, elektrifieringen.


 

Kallio var centerpolitiker, en försonlig kompromissare. Den producentagrarism som stärktes i Agrarförbundet på 1920-talet var främmande för honom, och J. E. Sunila, som var ledare för denna, var hans svåra och tidvis framgångsrika konkurrent, speciellt då Kallios förhållande till agraren president Lauri Relander var dåligt. Sin egen inriktning i partiet beskrev Kallio som samhällelig. I slutet av 1920-talet övervägde Kallio att lämna politiken och bli landshövding, ett alternativ som även förespråkades av presidenten.


 

Kyösti Kallio var alltid en aktiv motståndare till kommunismen, som han ansåg vara farlig och till och med brottslig. Hans första regering (1922–1924) krossade Finlands kommunistiska partis (FKP) organisation med den s.k. Kallios nedskärning 1923. Också därefter förespråkade han kväsande av kommunismen med hjälp av lagstiftning. Kommunisterna, som styrdes från Moskva, trappade upp sin verksamhet och organiserade en omfattande strejk när den stora krisen bröt ut 1929. Kallios tredje regering (1929–1930) förberedde en kommunistfientlig lagstiftning, men en medborgarreaktion från höger överraskade den. Lapporörelsen uppstod, och i början förhöll sig Kallio förstående till den, men när han hade fördömt rörelsens våldsamma metoder blev han tillsammans med sin regering föremål för dess upphetsade påhopp.


 

Kallio hade blivit erbjuden en plats i ledningen för Lapporörelsen – rentav som diktator – men som övertygad demokrat avböjde han. Rörelsen kom då att uppfatta Kallio som en av sina värsta motståndare, och han hotades med både ”skjutsning” och mord. På grund av trycket från högern, som stöddes av president Relander, tvingades Kallios regering att avgå 2 juli 1930, och P. E. Svinhufvud bildade ny regering.


 

Kallio blev visserligen på nytt invald i riksdagen i urtima val, och han var 1931 också Agrarförbundets presidentkandidat, men i pressen mellan den växande högerradikalismen och de krisrörelser som följde i depressionens spår var hans politiska framtid hotad. En belastning för stödet av Kallio var den krisrörelse som uppstod i hans hemtrakter i Kalajoki älvdal, där mängden tvångsauktioner varit exceptionell. Denna rörelse ledde till oroligheter (upproret i Nivala 1932) och till partisplittring inom Agrarförbundet. Också som person utsattes Kallio för stark press. I riksdagsvalet 1933 var det nära att han inte blev invald.


 

Upphävandet av förbudslagen 1932 var också tungt för Kallio. Han var under hela sitt liv en övertygad nykterist och stödde förbudslagen och var efter Alkio också ordförande i Förbudslagsförbundet. Nu var han som talman i riksdagen tvungen att klubba beslutet.


 

Kallios ställning som ledare för Agrarförbundet stärktes på nytt i mitten av 1930-talet. Kampen mot högerradikalismen hade närmat centern till socialdemokraterna, vilket Kallio upplevde som positivt. Också det stundande presidentvalet kopplades till samarbetsdiskussionerna. Efter riksdagsvalet 1936 kom Agrarförbundet och Finlands socialdemokratiska parti överens om regeringssamarbete enligt svensk modell. President Svinhufvud vägrade dock att utse en ”rödmylleregering”, och Kallio bildade återigen en centerregering. Han var statsminister i den när han valdes till president.


 

Kallio hade redan 1925 försiktigt begrundat sina möjligheter i presidentvalet. Hans kandidatur 1931 blev en besvikelse. Tveksamt gav han sitt samtycke till att kandidera på nytt, och resultatet i elektorsvalet blev inte heller speciellt bra (56 elektorer, 16,6 procent). Det räckte i alla fall eftersom SDP ville försäkra sig om att Svinhufvud inte blev omvald. Kallio blev vald i den andra omgången med 177 röster; Svinhufvud fick 104 och K. J. Ståhlberg 19 röster. De avgörande rösterna i valet ansågs komma från Svenska folkpartiets elektorer, ”bergsråd”, som vägrade rösta på Ståhlberg i den första omgången fastän de visste att Kallio annars skulle bli vald. Det var allmänt känt att Kallios äktfinskhet hade mildrats.


 

Som president kunde Kallio förverkliga de mål som han hade ställt upp under sin långa politiska karriär, framför allt att harmonisera samhället. Han hade blivit vald i skuggan av två stora nationella kompromisser, rödmyllan och språksämjan. Kallio utnämnde framstegspartisten A. K. Cajander att leda majoritetsregeringen med Agrarpartiet och Socialdemokraterna, vilken han målmedvetet stödde men höll sig i bakgrunden. Regeringen löste den långvariga tvisten om universitetets språk (lex Hannula) och medlade i kvardröjande motsättningar efter det röda upproret. Med utjämning av motsättningar motiverade Kallio också sitt godkännande av försöket att upplösa den högerextrema Fosterländska folkrörelsen (IKL), som Kallios politiska skyddsling, inrikesminister Urho Kekkonen, fick ta itu med.


 

Kallio gjorde presidentens parlamentariska roll till sin och avhöll sig från personligt maktutövande. Därför har han oriktigt betraktats som en svag president. Men här var det inte fråga om svaghet, utan om Kallios uppfattning av presidentens uppgifter. Med Kallios ledning återvände Finland till ”vardagsparlamentarismen”, som Jaakko Nousiainen så träffande uttrycker det.


 

På de resor han företog runtomkring i landet talade Kallio om sin strävan efter en samhällelig harmoni. Ofta reste han tillsammans med sin hustru, Kaisa Kallio, och de blev ett omtyckt och uppskattat presidentpar. Högerns avoga inställning, som till en början tog sig uttryck i smärre demonstrationer, mildrades småningom. Uppskattningen av Kallio stärktes också av att han var en religiöst sinnad renlevnadsman.


 

Presidentens bristande språkkunskaper bidrog till att han ogärna reste utomlands. De enda undantagen var två resor till Sverige 1938 respektive 1939. År 1937 ägde det enda utländska statsbesöket rum i Finland, då Estlands president Konstantin Päts besökte landet.


 

Kallios sviktande hälsa kastade en skugga över hans ämbetsperiod. På våren och sommaren 1938 var han sjuk eller konvalescent i två och en halv månad, och i januari 1939 drabbades han av en hjärtinfarkt från vilken han inte blev återställd förrän i början av hösten. Sjukdomen hindrade honom från att sätta sig in i de förhandlingar som inleddes våren 1938 på initiativ av Sovjetunionen. När presidenten återgick i tjänst i september 1939 fanns redan förebud om det stundande kriget.


 

Kyösti Kallios inställning var sansad också i utrikespolitiken. Han hade motsatt sig Gustaf Mannerheims planerade expedition till S:t Petersburg 1919 och hade förhållit sig återhållsam till frändefolkskrigen i östra Karelen. Han hade en negativ inställning till Hitlers Tyskland liksom till Sovjetunionen, och han ansåg att Finland skulle söka skydd mot hotet från Sovjetunionen närmast från Nationernas förbund. Som president gav han sitt stöd till sin förtroendeman, utrikesminister Rudolf Holsti, och understödde ett närmande till de nordiska länderna samtidigt som Finland sökte ett större förtroende för sin neutralitet från Sovjetunionen.


 

Finland misslyckades i det sistnämnda, och stämningen blev alltmer spänd och gick över i krigshot. När förhandlingarna i Moskva redan hade börjat sökte Kallio förgäves stöd från Sverige och de andra nordiska länderna vid det mötet för stats­överhuvudena i Norden den 18–19 oktober 1939 i Stockholm. Samtidigt gav han sitt stöd för en effektivare upprustning. När Mannerheim hamnade i en tvist med regeringen – i första hand med statsminister A. K. Cajander och finansminister Väinö Tanner, men också gällande försvarsminister Juho Niukkanens befogenheter – och hotade att avgå från ledningen i försvarsrådet sommaren 1939, förhindrade Kallio detta genom sitt personliga ingripande och sin auktoritet. Kallio och Mannerheim uppskattade varandra.


 

I de förhandlingar som fördes före vinterkriget representerade Kallio en mer orubblig linje än både Paasikivi och Mannerheim. Presidenten fruktade att den inre enighet som med möda hade byggts upp skulle brytas ned om Finland gick med på de landavträdelser Sovjetunionen hade krävt. Han kunde inte heller tro att Josef Stalin skulle nöja sig med dessa krav. Kallio ansåg att det var en större risk om landet anfölls i ett senare skede, då det var splittrat, än med detsamma, då man stod på enad front; trots att man inte hade något militärt bistånd att vänta.


 

Under vinterkriget ägnade sig Kallio åt att stärka försvarsviljan. Enigheten och försvarsviljan kom att förkroppsligas av president Kallio, både i hemlandet och utomlands. När världens uppmärksamhet riktades mot Finland blev landets bondepresident en känd och uppskattad gestalt i pressen; böcker om honom utkom också på många språk. Presidentens offentliga framträdanden hade en stor effekt på landets försvarsvilja. ”Vår nations enighet, som jag har arbetat för, är storartad”, skrev Kallio till sin författarvän Maila Talvio när kriget närmade sig sitt slut, och han betonade att det var just detta som hade varit hans huvuduppgift i försvarsstriden. Kallios måg Paavo Pihlajamaa stupade i vinterkriget.


 

Under vinterkriget deltog Kallio föga och trevande i ledningen av politiken. Delvis berodde det på att ”den inre kretsen”, Risto Ryti, Tanner och Paasikivi, till en början strävade efter att hålla presidenten utanför fredssonderingarna. Kallio stod den orubbliga linjen närmare än den eftergivna, men var tvungen att foga sig i det oundvikliga. Till slut samtyckte han till fredsslutet sedan han blivit försäkrad om att alternativet var ett storkrig på finländskt område, då tyskarna skulle hindra en förstärkning från västmakternas sida att komma in i landet.


 

När fullmakten som gav fredsförhandlarna i Moskva befogenhet att godkänna fredsvillkoren undertecknades uttalade den ångestfulle presidenten de sedermera berömda orden: ”Må min hand som har blivit tvingad att underteckna ett sådant papper förtvina.” Ett halvt år senare blev handen förlamad.


 

Efter vinterkriget koncentrerade Kyösti Kallio sig på att ingjuta nytt mod i folket, som trycktes av krigets offer och de tunga fredsvillkoren. Han höll ett radiotal genast efter fredsslutet, där han betonade det viktigaste, folket självt, och att dess nationalkänsla och heder hade bevarats ”förklarad och mer målmedveten om sina kommande uppgifter”. Man skulle mobilisera krafter för återuppbyggnaden. Presidenten betonade speciellt att de evakuerades förhållanden skulle ordnas rättvist. Hans stöd hade också stor betydelse för hur snabbt de evakuerades bosättning och kompensationer organiserades. Han föregick själv med gott exempel genom att avträda jordbruksmark.


 

Kallio tog ringa del i utrikespolitiken, som försvårades. Han nöjde sig med att fastställa regeringens beslut. I dessa gick Finland med på ryssarnas krav, bland annat om trupptransporter till basen i Hangö och Tanners avsked från statsrådet. Den stora vändningen i den finska utrikespolitiken i augusti 1940, transiteringsavtalet med Tyskland, skedde utan Kallios medverkan, i varje fall utan hans aktiva medverkan. Hans hälsa svek honom slutgiltigt i ett svårt slaganfall den 27 augusti, och han hämtade sig inte mer än för att ta ett värdigt avsked.


 

Kallio begärde avsked 27 november 1940. När den enhälliga riksdagen hade valt Ryti till Kallios efterträdare gjorde han sig redo att resa till Nivala för att hämta sig från sin sjukdom och vila ut från sitt värv. Men hans hjärta hade försvagats och tålde inte de rörande avskedsfestligheterna. Bondepresidenten fick den mest gripande döden i Finlands historia: i sin adjutant Aladár Paasonens armar framför hederskompaniet medan Björneborgarnas marsch spelades.


 

Kyösti Kallios eftermäle har växlat. Han har setts samtidigt som en ovanligt uppskattad, legendarisk bondepresident och som en underskattad utanförstående, svag president vars oförmåga att förstå utrikespolitiken delvis medverkade till att Finland hamnade i vinterkriget. Den nyaste forskningen har gjort mer rättvisa både åt hans parlamentariska ståndpunkt som president och hans orubblighet inför vinterkriget.


 

Kyösti Kallio är utan tvivel den mest centrala politikern under de första årtiondena av självständighetstiden. Hans livsverk betonas mindre i de dramatiska vändpunkterna 1917–1918, under de första åren på 1930-talet och 1939–1940 än under perioder av lugnare utveckling, då hans seghet och målmedvetna försonlighet bäst kom till sin rätt.


 

Kari Hokkanen


 

Gustaf Kalliokangas, senare Kyösti Kallio, som ung även Kustu, Kustaa, född 10.4.1873 i Ylivieska, död 19.12.1940 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Mikko Kallio (tidigare Kalliokangas) och Pieta Knuutila. Gift 1902 med Katariina (Kaisa) Nivala.


 

PRODUKTION. Silmäyksiä kyytilaitoksen ja maantielain lainsäädännölliseen kehitykseen (1916); Puheita (1942).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kyösti Kallios arkiv, Riksarkivet. L. Haataja, Presidenttikirja (2005); J. Mylly, Tasavallan presidentit. Murrosten ja kasvun vuodet 1931–1940. Svinhufvud, Kallio (1994); K. Hokkanen, Kyösti Kallio I−II (1986); A. Kataja, Itsenäisen Suomen presidentit (1992); J. Nousiainen, Presidentskapet i Finland 1919–2009 (2009); Suomen suurin talonpoika. Kyösti Kallion muistojulkaisu (1941); K. Saalasti, Anna hänelle nöyrä mieli. Kaisa ja Kyösti Kallion elämäntieltä (1972); O. Terning, Bonden som blev president. Skildring av Kyösti Kallios liv och gärning. Stockholm (1941); S. Virkkunen, Kallio. Talonpoikaispresidentti (1983).


 

BILDKÄLLA. Kallio, Kyösti. Postkort. Foto: Vilho Setälä. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.