PAASIKIVI, Juho Kusti


(1870–1956)


Republikens president


J. K. Paasikivi medverkade på olika sätt till de centrala politiska och ekonomiska besluten i Finland under mer än femtio års tid. Kulmen på hans karriär blev president­perioden 1946–1956, då han bar ansvar för genomförandet av den efterkrigstida ut­rikes­politik han själv utformat, Paasikivi­linjen.


 

Juho Kusti Paasikivi (ursprungligen Johan Gustaf Hellstén) blev tidigt föräldralös. Hans mor dog när han var fyra år gammal, fadern tio år senare. Förmyndare för den medellösa pojken från Lahtis blev då hans ålderstigna moster. I dessa förhållanden utvecklades Paasikivi till en självständig och rent av envis ung man. Han blev elev i Tavastehus normallyceum 1882. Paasikivi, som ända sedan barndomen hade väckt uppmärksamhet för sin omättliga läslust, erövrade snabbt positionen som klassens primus.


 

Sedan han avlagt studentexamen med utmärkta betyg 1890 började han studera historia och ryska språket. Efter filosofie kandidatexamen 1892 sadlade han om till den ekonomiskt mer lovande juridiken och avlade juris utriusque kandidatexamen 1897. Samma år gifte han sig med studenten Anna Forsman. Vid sidan av talrika kortvariga tjänster fortsatte Paasikivi de juridiska studierna och gjorde studiebesök i Stockholm och Leipzig. Han disputerade 1901 för juris utriusque doktorsgraden och utnämndes följande år till adjunkt (biträdande professor) i förvaltningsrätt vid universitetet i Helsingfors. Efter ett år gick han över till tjänsten som överdirektör för Statskontoret, ett ämbete han innehade i tio års tid.


 

J. K. Paasikivi hade redan under skol- och studietiden tillägnat sig en hegeliansk-snellmansk syn på språkets och nationalitetens centrala betydelse i historien. Av den anledningen sökte han sig vid sekelskiftet till Finska partiet (de s.k. gammalfinnarna), som hade grupperat sig kring tidningen Uusi Suometar. Professorn i allmän historia J. R. Danielson, som representerade en socialreformistisk linje och en undfallenhetslinje (i förhållande till de ryska integrationssträvandena), kom att utöva ett avgörande inflytande på utvecklingen av den unge Paasikivis politiska uppfattningar. Av honom lärde sig Paasikivi att det krävdes en gemensam insats av alla befolkningsgrupper, oberoende av språklig eller social bakgrund, för att försvara Finlands autonomi mot Rysslands allt starkare enhetssträvanden. Språkfrågan blev sålunda, avvikande från G. Z. Yrjö-Koskinen, bara en del av en samhällelig rättvisefråga för Paasikivi. För att bevara och befästa storfurstendömets politiska särställning och samhällsfred krävdes ett socialt reformprogram. Paasikivi hade en framträdande roll i utformandet av detta program redan före storstrejken 1905. Han verkade på olika poster inom Sällskapet Pellervo och kämpade som tidningsskribent för en reform av den statliga och kommunala rösträtten.


 

Efter storstrejken fick Paasikivi ett betydande inflytande i landets politik. Som medlem av lantdagens reformkommitté 1905–1906 hade han en central roll i utformningen av de principer som den nya enkammarlantdagen byggde på. Paasikivi blev vald till lantdagsman på Finska partiets lista 1907, och i parlamentet gjorde han sig omedelbart känd som en förmåga bland de främsta i den egna gruppen. Som lantdagsman koncentrerade sig Paasikivi enligt sin socialpolitiska orientering särskilt på torparnas och den jordlösa befolkningens problem samt på statsfinanserna. År 1907 var han ordförande för jordbruksutskottet, en position det blåste mycket om. Där svarade han för utformningen av principerna i 1909 års förordning om jordlega samt för genomdrivandet av förordningen.


 

Paasikivi hade även goda förbindelser med vänsterflygeln inom det s.k. ungfinska partiet. När Leo Mechelins konstitutionella senat avgick 1908 beredde Paasikivi tillsammans med K. J. Ståhlberg förhandlingarna om en samlingssenat, som leddes av Edvard Hjelt. Paasikivi blev chef för senatens finansexpedition (finansminister).


 

Paasikivis tid som senator blev kort. Samlingssenaten föll våren 1909 på frågor om Rysslandspolitiken. Den återstående gammalfinska senaten, som Paasikivi hörde till, avgick samma höst till följd av oenighet med Rysslands regering i procedurfrågor. Paasikivi drog gränser för både gruppens och sin egen undfallenhetspolitik när han motiverade avgången med att inte ens Finska partiet kunde förbinda sig att verkställa vilka krav som helst från Rysslands sida. Regeringsmakten gick efter detta över till den s.k. amiralssenaten som bestod av ryska tjänstemän.


 

Som undfallenhetspolitiker ansåg Paasikivi ändå att Statskontoret samvetsgrant måste betala de årliga raterna av de s.k. soldatmiljonerna som den förryskade senaten påbjudit som ersättning för att finländare befriats från värnplikten inom armén 1905. Då lantdagen 1913 antog ett betänkande som deklarerade att betalningarna var olagliga, bestämde sig Paasikivi för att lämna ämbetsmannakarriären och politiken. År 1914 lämnade han tjänsten som överdirektör för Statskontoret. Han lämnade även lantdagen vid dess avslutning 1913, och han avgick dessutom från Finska partiets centralstyrelse.


 

Då dörrarna till Finlands Bank förblev stängda för Paasikivi, lämnade han – stick i stäv med sin egen generations ideal – tjänstgöringen hos staten för att gå över till ett privat företag. De följande tjugo åren var han chefdirektör för banken Kansallis-Osake-Pankki (KOP).


 

Efter första världskrigets utbrott delade Paasikivi till att börja med det egna partiets lojalitet med det ryska kejsardömet. Efter erfarenheterna från ofärdsåren var det dock inte längre en fråga om moralisk eller juridisk lojalitet, utan han ansåg att finländarna borde ha långt utvecklade handlingsmodeller också för andra alternativ. Sedan Tyskland gett prov på styrka i offensiven våren 1915 började Paasikivi på allvar räkna med möjligheten att kejsar Wilhelms arméer helt skulle kunna krossa Ryssland.


 

Kejsarmaktens kollaps våren 1917 förde liberaler till makten i Ryssland. I den nya situationen blev Paasikivi Finska partiets representant i en grundlagskommitté som leddes av K. J. Ståhlberg. Kommittén arbetade på en regeringsform för landet och därtill hörande andra stadganden. På grund av Ståhlbergs bristande språkkunskaper ledde Paasikivi förhandlingarna i frågan med Rysslands provisoriska regering. Paasi­kivi, jämte Danielson-Kalmari och andra finländska lojalister, arbetade således med att befästa Finlands autonoma ställning inom Ryssland ända tills oktoberrevolutionen stod för dörren.


 

Först då bolsjevikerna kom till makten skakade Paasikivi av sig de sista resterna av lojalitet. Enligt hans uppfattning var Finlands självständighet ”en gåva från himlen” som uppstått till följd av händelser i omvärlden. Paasikivi uppskattade inte de finska aktivisternas insatser, och han kunde inte finna tillräckligt starka ord för att fördöma det socialistiska upproret. Paasikivi ansåg att det inte räckte med att uppnå självständighet. Eftersom Sovjetryssland hade erkänt upprorsregeringen och inte tog tillbaka erkännandet, måste den nyvunna självständigheten säkras i fortsättningen. Enligt hans axiomatiska förhandsuppfattning skulle Ryssland – oberoende av om det styrdes av röda eller vita – förr eller senare försöka återta sina förlorade gränsländer. Efter en resa i de skandinaviska länderna vintern 1917–1918 konstaterade Paasikivi att det var skäl att begrava alla förhoppningar om en svensk intervention till förmån för Finlands självständighet.


 

Västmakterna låg geopolitiskt och strategiskt alltför långt borta för att kunna utöva något avgörande inflytande i Östersjöns periferi. Därmed var det endast Tyskland, som hittills hade klarat sig bra i kriget, som kunde erbjuda Finland konkret skydd mot Ryssland. Till planen hörde även tanken på att inlemma Östkarelen i Finland. Våren 1918 var Paasikivi en av de ledande gestalterna bakom orienteringen mot Tyskland. När P. E. Svinhufvud blev riksföreståndare i maj 1918 såg han till att Paasikivi blev hans efterträdare som vice ordförande i senatens ekonomiedepartement (statsminister). Vid den tiden förekom inga större meningsskiljaktigheter mellan Paasikivi och Svinhufvud. Tillsammans planerade de att säkra kejsar Wilhelms stöd genom att välja den tyske prinsen Friedrich Karl till regent i Finland. Dessutom måste Berlin erbjudas en militärallians. Enligt Paasikivi skulle en monarki med en kung av ätten Hohenzollern inte behöva betyda något större beroende av Tyskland, i varje fall inte mer än vad andra nationer i den moderna världen över huvud taget var beroende av varandra.

 

Sensommaren 1918 började Paasikivi tvivla på en gynnsam utgång för Tyskland i världskriget, men han trodde ännu inte att ett totalt sammanbrott för kejsardömet var möjligt. Då detta ändå inträffade i november 1918, rasade grunden för den politik Paasikivi fört med stöd av Svinhufvud, och hans regering tvingades avgå. Före avgången fattade senaten ännu ett antal ekonomiska och inrikespolitiska beslut; viktigast bland dem var den s.k. torparlagen i oktober 1918. Den grundade sig väsentligen på de riktlinjer som jordlego­kommittén gått in för under Paasikivis ledning 1912–1914.


 

Tysklands kollaps fick återigen Ryssland att framstå som den största och mest betydelsefulla världsmakten i J. K. Paasikivis tankevärld. För att neutralisera hotet från öster ansåg han att det var viktigt att bygga upp goda relationer med de vita i Ryssland, som förutspåddes vinna det inbördeskrig som fortfarande pågick i landet. I det sammanhanget stödde han liksom Gustaf Mannerheim tanken på att delta i erövringen av S:t Petersburg, med Östkarelen som belöning för Finland. Paasikivi krävde dock tillsammans med statsminister Lauri Ingman precisa specialvillkor för att offensiven skulle bli av. Planen förföll när villkoren inte uppfylldes.


 

Sedan krigslyckan i Rysslands inbördeskrig vänt till förmån för bolsjevikerna, började tanken om ett fredsfördrag med Lenins regering vinna terräng i Helsingfors. Bolsjevikerna ansågs dock alltjämt vara så pass svaga att finländarna på egen hand skulle kunna driva igenom stora ekonomiska och territoriella krav. Dessa formulerades våren 1920 av en kommitté som leddes av Paasikivi och var sammansatt av representanter för alla riksdagspartier.


 

Vid fredsförhandlingarna i Dorpat måste delegationen, som var sammansatt av medlemmar från kommittén, i praktiken försöka uppnå de mål som formulerats i Helsingfors. Till skillnad från andra borgerliga politiker undvek Paasikivi att envist klamra sig fast vid målen, som närmast var ideologiskt betingade. Enligt honom skulle man noga ge akt på det allmänna läget och fortgående bedöma vad som var realistiskt utifrån det. Paasikivi tyckte att kompromissen man nått med ryssarna var mer än tillfredsställande. Bolsjevikrysslands tanke på en världsrevolution var enligt Paasikivi och Ingman ändå ett kontinuerligt hot, så ur den synvinkeln vann man endast tid med uppgörelsen i Dorpat.


 

Sedan den brittiska flottan dragit sig tillbaka från Östersjön 1921 och Finland inte hade kunnat finna militära garantier på något håll, ansåg Paasikivi det viktigt att upprätthålla åtminstone hyfsade förbindelser med Sovjetunionen. Nationernas förbund och dess principer var ett moraliskt stöd, men någon konkret hjälp kunde man för närvarande inte förvänta sig från det hållet. Därför betonade Paasikivi på 1920- och 1930-talen ständigt försvarsmaktens betydelse.


 

Ekonomiskt var dessa tider utmanande. Som chefdirektör för KOP måste Paasikivi lotsa sin penninginstitution genom de svåra åren under första världskriget och depressionen på 1930-talet. Under hans tid växte omsättningen, och filialkontoren ökade snabbt i antal. KOP började utvecklas till landets största affärsbank. I verksamheten tillämpade chefdirektören pragmatiskt den klassiska liberalismens teser. Ekonomin skulle vara i balans och besparingar måste fås till stånd som garanti för både tillväxt och välfärd. Som representant för en storbank var Paasikivi en central gestalt i olika kommittéer hos såväl näringslivet som statsmakten.


 

På grund av sina hårda tag som chef råkade Paasikivi i konflikt med resten av bankens ledning. Kristidsrörelsernas skarpa kritik mot den ekonomiska politiken i landet riktade sig även mot KOP och dess chefdirektör. Krisen jämte hustruns sjukdom och död 1931 spände Paasikivis nerver till bristningsgränsen och resulterade till slut i försvagad samarbetsförmåga mellan medlemmarna i direktionen och Paasikivis avgång från chefdirektörsposten 1934.


 

I det självständiga Finland stödde Paasi­kivi en stark regeringsmakt och ansåg att vänstern skulle hållas utanför regeringen. Om socialdemokratin av Väinö Tanners märke bytte han åsikt först mot slutet av 1930-talet. Paasikivi såg till att börja med försiktigt positivt på Lapporörelsen, men vände sig sedan mot högerradikalismen. Som ordförande för Nationella samlingspartiet 1934–1936 markerade han klart gränsen gentemot Fosterländska folkrörel­sen (IKL) och såg till att partiet med konservativa förtecken fortsatt höll sig till den nordiska demokratin.


 

Sedan Finlands utrikespolitik 1935 fått en nordisk inriktning, blev beskickningen i Stockholm en viktig post. Ett mål på lång sikt, som gynnades av ett projekt för befästning av Åland, var en försvarsallians mellan Finland och Sverige. Paasikivi, som nyligen gått i pension och gift sig med Alli Valve, övertalades att anta posten som sändebud i Stockholm 1936.


 

Som diplomat utgick Paasikivi från att det i Sverige inte fick förekomma några som helst tvivel om beständigheten och uppriktigheten i Finlands nordiska inriktning. Av detta följde klara krav på Finlands inrikespolitik. Förutom socialdemokraternas insats behövdes det ett borgerligt samarbete, som skulle inkludera även Svenska folkpartiet. En moderat inställning i språkfrågan var nödvändig, annars skulle man inte få de svenskspråkiga med i den gemensamma fronten. Finskhetens sak skulle enligt Paasikivi drivas genom praktiskt arbete och kulturprestationer, inte genom speciallagstiftning.


 

När Sovjetunionen i början av oktober 1939 föreslog förhandlingar om ”konkreta politiska frågor” utsåg Finlands regering Paasikivi till förhandlare, eftersom han ansågs vara en expert på östrelationerna. I oktober–november företog han hela tre resor till Moskva; Väinö Tanner var med på de två senare. Paasikivi omfattade från början de strikta instruktioner han fått med sig på färden – han hade själv varit med om att formulera dem. Han accepterade också anlitande av utländsk hjälp, oberoende av vilken riktning den kom ifrån.


 

Under förhandlingarnas gång blev Paasi­kivi dock övertygad om att Josef Stalin var fast besluten att driva igenom sina grundläggande krav och att Finland stod ensamt utrikespolitiskt. I det perspektivet fann Paasi­kivi det nödvändigt att söka en kompromiss baserad på tillräckligt långtgående eftergifter för att förhindra ett krig som skulle innebära en fullständig förödelse. Detta trots att han insåg att en kompromisspolitik skulle medföra ett skifte från nordisk neutralitet till inlemmande i Sovjetunionens intressesfär. I Helsingfors var marskalk Mannerheim på samma linje som Paasikivi, men regeringen, som i dessa frågor leddes av utrikesminister Eljas Erkko, motsatte sig en kompromiss. Då Paasikivis och Mannerheims övertalningsförsök blev resultatlösa avbröts förhandlingarna i mitten av november.


 

Då vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 blev Paasikivi minister utan portfölj i Risto Rytis nya regering, där han närmast hade rollen som utrikespolitisk rådgivare till Ryti och Tanner. Kärngruppen i regeringen kom således att bestå av triumviratet Ryti, Tanner och Paasikivi. I januari 1940 fick man kontakt med Moskva genom förmedling av Hella Wuolijoki och Aleksandra Kollontaj, en öppning som Paasikivi ivrigt tog fasta på. Till skillnad från Ryti och Tanner insåg han redan då att ett fredsfördrag skulle kräva att Finland upplät en militärbas åt Sovjetunionen vid västra Finska viken. Ännu under fredsförhandlingarna i Moskva övervägde Paasikivi och hans kollegor i fredsdelegationen som leddes av Ryti att ta emot den hjälp som erbjudits från väst. Slutligen bestämde delegationen sig ändå för att godta fredsvillkoren och underteckna fredsavtalet den 13 mars 1940.


 

Efter fredsslutet accepterade Paasikivi det svåra och krävande uppdraget som Finlands representant i Moskva. Som sändebud utgick han från att de frågor som var direkt knutna till fredsfördraget så snabbt som möjligt måste avföras från dagordningen. Goda och vänskapliga förbindelser måste skapas mellan Finland och Sovjetunionen, men underdånighet skulle und­vikas. Till att börja med handlade Paasikivis diskussioner med utrikesminister Molotov främst om tolkningar av fredsfördraget, men sedan Sovjetunionen våren 1940 ockuperat de baltiska länderna fick Finland på kort tid ta emot fyra svåra politiska krav. Kraven gällde nickeln i Petsamo, en demilitarisering av Åland, transittrafiken till det sovjetiska arrendeområdet på Hangö udd samt Tanners avgång ur regeringen. Paasikivis politik gick ut på att vinna tid genom eftergifter.


 

Då Paasikivi i augusti 1940 besökte Finland var han från första början medveten om den ändring i Finlands ställning som uppkommit genom Hermann Görings representant Joseph Veltjens Finlandsresa. Närmare uppgifter om Hitlers ”paraply” fick han dock först när han återvände till Finland i juni 1941, för Finlands regering hade på grund av rädsla för läckor hållit Paasikivi – och andra sändebud – oinforme­rade om närmandet till Tyskland. Orsaken till Paasikivis avgång som sände­bud var sålunda oenighet om riskerna med och ändamålsenligheten i regeringens hårda linje i Petsamofrågan, en oenighet som bottnade i bristande information.


 

Sedan Paasikivi efter återkomsten till Finland blivit upplyst om det politiska läget omfattade han regeringens Tysklandsvänliga linje. Sommaren 1941 gick han officiellt i pension, och som äldre statsman var han huvudsakligen sysselsatt med att skriva sina memoarer. Han stod dock i regelbunden kontakt med president Ryti. Genom diskussionerna de förde var han, i egenskap av en sorts yttre medlem av den inre cirkeln, mycket väl insatt i den politiska utvecklingen och lägesrapporterna från rikets ledning, som han godtog.


 

Hösten 1942 förde med sig en klar vändning i Paasikivis bedömning av andra världskrigets slutresultat. Vid flera diskussioner under sitt Danmarksbesök i augusti–september blev han övertygad om övertaget i de allierades rustningspotential jämfört med axelmakterna. Inom kort skulle detta komma att märkas också i den operativa krigföringen. Under 1943 stod det klart för Paasikivi att Tyskland gick mot ett oundvikligt nederlag, om inte Hitler slöt separatfred med Stalin, möjligtvis på Finlands bekostnad. Med dessa tankar blev Paasikivi på sätt och vis en bakgrundsgestalt i freds­oppositionen, fastän han inte tog aktiv del i dess verksamhet och under fortsättningskriget noga undvek att visa sig offentligt tillsammans med fredsaktivister.


 

Paasikivi hade en central roll i den förhandlingsprocess i flera steg som pågick våren 1944 i såväl Stockholm och Moskva som i hemlandet. Han var då beredd att öppet rekommendera sin regering att slå in på vägen till fred. Men olika lägesbedömningar ledde till att de tidigare så förtroliga förbindelserna mellan Paasikivi och Ryti svalnade efter Moskvaresan. På grund av några meningsskiljaktigheter som uppkommit med presidenten lämnades Paasi­kivi åsido när regeringen skulle förnyas sommaren 1944. Som nybliven president var Mannerheim missnöjd med en tidningsintervju som Paasikivi gett och lämnade honom utanför den fredsdelegation som reste till Moskva i början av september 1944.


 

Under hösten 1944 blev det uppenbart att tillfredsställande relationer med segrarmakten Sovjetunionen inte kunde skapas utan Paasikivis medverkan. Han hade ett gott namn i Moskva och hade inte ådragit sig en stämpel som förespråkare för krigspolitiken. Under dessa omständigheter såg sig president Mannerheim i november 1944 tvungen att ge Paasikivi uppdraget som regeringsbildare. För första gången blev en kommunist, Yrjö Leino, medlem av regeringen. Statsminister Paasikivis tal i Mässhallen på självständighetsdagen 1944 blev ett slags programförklaring, där han framhöll en absolut uppfyllelse av vapenstilleståndsvillkoren som regeringens främsta uppgift. Detta var ändå inte tillräckligt. Det låg i landets intresse att på längre sikt skapa goda och förtroliga förbindelser med Sovjetunionen.


 

Stormakten i öster hade ett legitimt säkerhetsintresse i Finlands riktning, det medgav Paasikivi. Moskvas Finlandspolitik bestämdes av detta intresse, som innebar att Finlands territorium inte fick användas som en anfallsväg mot Sovjetunionen. Detta blev grunden för Paasikivilinjens utrikespolitiska doktrin. Utrikespolitiken gick alltid före inrikespolitiken. I enlighet med sitt koncept var han i den ömtåliga situationen efter kriget villig att offentligt rekommendera ett val av ”nya ansikten” i riksdagen, oberoende av vad hans eget samvete sade. På många punkter i vapenstilleståndsavtalet måste Paasikivi och hans regering böja sig för den allierade kontrollkommissionens tolkning av artiklarna. Detta märktes särskilt i krigsskadeståndsfrågan och krigsansvarighetsrättegången, där domarna fälldes efter påtryckning från Paasikivi i enlighet med Sovjetunionens krav.


 

Valresultatet i mars 1945, som godkändes av segrarmakterna, bidrog till att stabilisera situationen och gjorde det möjligt för Paasi­kivi att bilda en ny regering baserad på samarbete mellan tre stora partier, Finlands socialdemokratiska parti (SPD), Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och Agrarförbundet. Under Mannerheims presidentperiod fick statsministern ta över ansvaret för många uppgifter som hörde till statsöverhuvudets maktutövning; till en början delvis då Mannerheim vistades i hemlandet och slutligen helt och hållet då presidenten av hälsoskäl vistades utomlands. Efter marskalkens avgång i mars 1946 blev Paasikivi av riksdagen vald till president, som nära nog självskriven efterträdare till marskalken.


 

Paasikivi såg som statsöverhuvudets främsta plikt en på realpolitisk bedömning grundad ledning av landets utrikespolitik mot slutgiltig fred och därav följande större handlingsfrihet. Vid behov ingrep han med hård hand även i ekonomiska och inrikespolitiska frågor om han ansåg att de kunde leda till en stabilisering av de interna förhållandena. Detta kom fram under fredskonferensen i Paris 1946, då kommunisterna hetsade till den s.k. fredskrisen, samt våren 1948, då han beredde sig för att vid behov använda militära medel för att stoppa oroligheterna. Fred med segrarmakterna undertecknades slutligen i februari 1947 i Paris. För Finlands del betydde det att vapenstilleståndsavtalet i väsentliga drag förblev i kraft. Efter fullbordad ratificeringsprocess lämnade kontrollkommissionen landet i september 1947.


 

Då Stalin i februari 1948 föreslog ett avtal om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd (VSB-pakten) accepterade Paasikivi tanken, men han ville hålla fast vid att avtalet skulle baseras på finländsk beredning. För att vinna betänketid deltog Paasikivi inte personligen i förhandlingarna i Moskva, utan höll i trådarna i Helsingfors. Fördraget undertecknades för en period på 10 år i Moskva den 6 april 1948. Följden blev att Finlands ställning i det delade Europa inte definierades enbart genom Parisfreden. VSB-fördraget fick till och med en viktigare roll än fredsfördraget. Tillsammans stabiliserade dessa två avtal i hög grad Finlands internationella position ända fram till slutet av det kalla kriget.


 

Paasikivi hade 1946 valts till president för återstoden av Mannerheims mandatperiod, fram till 1950. Mot hans önskan förrättades valet 1950 på normalt sätt, och Paasikivi valdes med 171 röster att fortsätta som statsöverhuvud. Under Paasikivis andra presidentperiod började tyngdpunkten allt mer väga över mot inrikespolitiken, som präglades av en maktkamp mellan SDP och Agrarförbundet, allteftersom Urho Kekkonen byggde upp sin ställning inför presidentvalet 1956.


 

Efter Stalins död gav ”tövädret” i Sovjet­unionen Paasikivi ökat utrikespolitiskt svängrum. Mot slutet av hans presidentperiod blev Finland 1955 medlem av både Nordiska rådet och Förenta nationerna. Kulmen på Paasikivis långa karriär blev resan till Moskva hösten 1955, där man kom överens om att Porkalaområdet skulle återbördas till Finland. Paasikivi hade velat driva igenom några justeringar av VSB-pakten som höll på att gå ut, men aktade sig för att äventyra återbördandet av Porkala. Avtalet förnyades följaktligen utan ändringar, och så skedde sedan flera gånger ända fram till Sovjetunionens sammanbrott 1991. Vid slutet av Paasikivis andra presidentperiod hade Finland sluppit de flesta restriktioner och undantag som orsakats av kriget; krigsskadeståndet hade betalats, bostäder anskaffats för den evakuerade befolkningen och ransoneringen stegvis avvecklats.


 

Paasikivi ställde inte officiellt upp i presidentvalet 1956, men gick med på att dras fram som ”svart häst” och fick 84 elektorsröster i den andra omgången. Röstetalet räckte dock inte till, så Paasikivi lämnade sin tjänst 1 mars 1956, vid 85 års ålder. Han avled ett drygt halvår senare.


 

Tuomo Polvinen


 

Johan Gustaf Hellstén, från 1887 Juho Kusti Paasi­kivi, född 27.11.1870 i Koskis, Tavastehus län, död 14.12.1956 i Helsingfors. Föräldrar handlanden August Hellstén och Karolina Wilhelmina Selin. Gift med (1) Anna Matilda Forsman 1897, (2) Allina (Alli) Valve 1934.


 

PRODUKTION. Lainkäytön kehittymisestä veronkanto- ja finanssikontrolliasioissa vanhemman ruotsalais-suomalaisen oikeuden mukaan. Kompetenssikysymys (1901); Paasikiven linja I−II (1956); J. K. Paasikivis linje under ofärdsåren 1898−1914 (1960); J. K. Paasikivis minnen I–II (1958−1959); J. K. Paasi­kivis dagböcker 1944−1956 I–III (1986–1988); J. K. Paasikivis dagböcker 1941−1944 (1991). Se även M. Julkunen, J. K. Paasikivi. Näkemyksiä valtiomiehestä hänen kirjastonsa valossa (1971).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. K. Paasikivis arkiv, Riksarkivet; J. K. Paasikivis bibliotek, Åbo universitets bibliotek. ”Ei pienillä ole mitään turvaa”. J. K. Paasi­kiven päiväkirjat 1934–1939. Red. K. Rumpunen (2004); K. Ikonen, J. K. Paasikivi. Linjanrakentajan tie 1870−1941 (1986); M. Jakobson, Paasikivi Tukholmassa (1978); T. Heikkilä, Paasikiven sihtee­rin salaiset muistelmat 1932−1944 (1997); J. Neva­kivi et al., Paasikiven hirmuiset vuodet. Suomi 1944−48 (1986); V. V. Pohlebkin, J. K. Paasikivi ja Neuvostoliitto (1980); T. Polvinen, H. Heikkilä & H. Immonen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö I−II (1989−1992); T. Polvinen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö III (1995); T. Polvinen, H. Heikkilä & H. Immonen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö IV (1999); T. Polvinen & H. Immonen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö V (2003); ”Olen tullut jo kovin kiukkuiseksi”. J. K. Paasikiven päiväkirjoja 1914−1934. Red. K. Rumpunen (2000).

 

BILDKÄLLA. Paasikivi, Juho Kusti. Foto: Ateljé Rembrandt. Utrikesministeriets arkiv.