HETEMÄKI, Päiviö


(1913–1980)


Minister, förbundsdirektör


Päiviö Hetemäki var en av de viktigaste högerpolitikerna i Finland efter andra världskriget; själv definierade han sig som liberal konservativ. Han hörde till en generation som avancerade via krigets stränga skola och som förenades över partigränserna av gemensamma krigserfarenheter. Som riksdagsman, minister, medlem av direktionen för Finlands Bank och i synnerhet som verkställande direktör för Arbetsgivarnas i Finland centralförbund befann sig Hetemäki i centrum för den politiska och ekonomiska makten i över trettio års tid.

 

Päiviö Hetemäki föddes i Jyväskylä i en jordbrukarfamilj från Saarijärvi och tillbringade sin barndom och ungdom på föräldrarnas gård och i sin skolstad Jyväskylä. Efter studentexamen inledde han studier i juridik vid Helsingfors universitet, avlade högre rättsexamen 1938 och fick vicehäradshövdings titel 1941.


 

Hetemäki deltog i vinterkriget som fänrik; i fortsättningskriget avancerade han till kapten, och han befordrades till major 1954. Under slagen på Karelska näset sommaren 1944 kommenderade han en bataljon, och för hans del tog kriget slut på hösten, då han sårades under landstigningen i Torneå. Efter kriget var han en kort tid jurist och kamrer vid Skolstyrelsen, men dessa uppdrag lämnade han då han drogs in i politiken.


 

Päiviö Hetemäki invaldes i riksdagen för Samlingspartiet i valdistriktet i sin hembygd 1945. Vintern 1946 beredde han en interpellation, då oppositionen för första gången konfrontera de tre stora partiernas regering för den kommunistdominerade Statspolisens verksamhet. Statsminister Mauno Pekkala inledde regeringens svar på följande sätt: ”Undertecknarna av interpellationen är till största delen välbekanta medborgare, utom den första undertecknaren, Päiviö Hetemäki, som jag inte har äran att känna.” Den gången fick regeringen riksdagens förtroende, men Hetemäki hade utmärkt sig bland riksdagsmännen. Vid nästa val var han bekant, även för Pekkala.


 

Som inflytelserik inom Samlingspartiet väckte Hetemäki även intresse i industrikretsar. År 1947 kallades han till sekreterare i Industrins centralutskott.


 

År 1951 blev Hetemäki ombudsman för Träförädlingsindustriernas centralförbund och tre år senare utsågs han till biträdande direktör för Träförädlingsindustriernas i Finland arbetsgivareförbund. År 1960 blev han verkställande direktör för denna den mest inflytelserika medlemsföreningen i Arbetsgivarnas i Finland centralförbund (AFC). Då posten som verkställande direktör för AFC blev ledig redan följande år framstod Päiviö Hetemäki som självskriven.


 

Hetemäki hade vid denna tid också hunnit få erfarenhet som minister; i november 1953 blev han försvarsminister i den av hans vän Sakari Tuomioja ledda ”halvpolitiska” tjänstemannaregeringen, som ledde landets affärer i ett halvt års tid, och i augusti 1958 utsågs han till finansminister i K.-A. Fagerholms regering, som dock ändades efter drygt fyra månader av den kris i förhållandet till Sovjetunionen som fått gå under namnet ”nattfrosten”. Han anförtroddes finansministerns portfölj i ytterligare två tjänstemannaregeringar, ledda av Teuvo Aura. Av dessa skötte den första ärendena i två månader 1970 och den senare i fyra månader från hösten 1971 till februari 1972.


 

Hetemäki hörde i början av 1950-­talet till dem som strävade efter att hindra Urho Kekkonens väg till presidentmakten. Vid presidentvalet 1950 var han som elektor med om att stödja omvalet av J. K. Paasikivi och vid det följande presidentvalet understödde han som elektor valet av Sakari Tuomioja till president. En förändring i relationerna mellan Hetemäki och Kekkonen skedde efter nattfrosten, då industrimännen i sin bedömning av läget ansåg att de borde eftersträva ett gott samarbete med republikens nya president, trots att de hade haft andra uppfattningar om linjedragningarna i den ekonomiska politiken än Kekkonen då denne var statsminister i början av 1950-talet.


 

I ett tal våren 1960 gav Hetemäki presidenten erkänsla för hans utrikespolitik. Detta överraskade Kekkonen och ledde till samarbete mellan de två. Samma vår stödde Hetemäki Kekkonens ansträngningar att bredda underlaget för V. J. Sukselainens minoritetsregering, men Samlingspartiet fällde projektet. Uppbragt över detta avgick Hetemäki från posten som ordförande för sin riksdagsgrupp och vägrade i fortsättningen att ställa upp som kandidat i val.


 

Fastän Hetemäki samarbetade med Kekkonen, förde han ännu inför presidentvalet 1962 fram Sakari Tuomioja som Samlingspartiets kandidat. Trots hans varningar gick partiet med i Honkaförbundet. När Kekkonen och Olavi Honka stod mot varandra arbetade Hetemäki för ett omval av Kekkonen utan att dock ställa upp som elektorskandidat i Kekkonens valförbund. Före presidentvalet 1968 försökte Hetemäki åstadkomma ett stort valförbund för omval av Kekkonen, men till hans besvikelse ställde Samlingspartiet upp bankdirektör Matti Virkkunen som sin kandidat.


 

När Päiviö Hetemäki i början av 1962 tillträdde som verkställande direktör för AFC, omfattade centralförbundet 2 000 företag som hade 300 000 löntagare i sin tjänst. Situationen på arbetsmarknaden färgades av partitvisten inom Socialdemokraterna, som splittrade både partiet och Finlands fackföreningars centralförbund (FFC). Hetemäki arbetade för en försoning, eftersom han eftersträvade en fackföreningsrörelse som förmådde ingå avtal och bära ansvaret för tillämpningen av de undertecknade avtalen. För att förhindra en ytterligare splittring ordnade han banklån åt Finlands Metallarbetarförbund och åt FFC, som under hans frontkamrat Niilo Hämäläinens ledning småningom försonat sig med AFC. Lånen behövde de för att klara den ekonomiska kris som uppkommit till följd av uppförandet av Metallhuset i Hagnäs. Hetemäki förstod vad som hade följt om Metallarbetarförbundet med sin knappa socialdemokratiska majoritet hade gått i konkurs.


 

Päiviö Hetemäkis viktigaste insats som ledande aktör på avtalsområdet var att 1968 driva igenom den första inkomstpolitiska helhetslösningen, det s.k. Liinamaa ­I-avtalet. Den finska markens värde hade sedan mitten av 1950-talet sjunkit med ca fem procent årligen, produktionens tillväxttakt hade sjunkit och vintern 1968 var antalet arbetslösa nästan 100 000. För att få fart på exporten devalverades marken hösten 1967 för sjunde gången sedan krigsslutet, och detta ledde på två fronter till en stabilisering. Regeringen inbjöd intresseorganisationerna till förhandlingar och utsåg riksförlikningsmannen Keijo Liinamaa till inkomstpolitisk förhandlare. Avgörande var dock de samtal som fördes mellan Hetemäki och FFC:s nya ordförande Niilo Hämäläinen på tåget, när de återvände från en resa till Sovjetunionen som de deltagit i som representanter för arbetsmarknadsorganisationerna. De eftersträvade bägge en stabilisering och skisserade upp huvudlinjerna i avtalet och förhandlingsstrategin.


 

Keijo Liinamaa satte ihop avtalspaketet, medan Hetemäki och Hämäläinen övertalade sina respektive organisationer och andra förhandlingspartner att godkänna förslagen även till mindre tilltalande delar. Indexvillkoren upphävdes och löneförhöjningarna lyckades man i stort sett hålla inom gränserna för produktivitetsökningen. Tjänstemännen fick strejkrätt och man började förhandla och komma överens om tjänstemännens löner på samma sätt som om andra löner, medan sambandet mellan jordbrukarnas inkomster och lönerna inom konkurrenssektorn bröts. I det s.k. socialpaketet höjde man pensionerna och förbättrade arbetslöshetsskyddet. Det var inte lätt för fackföreningsrörelsen att godta blygsamma löneökningar och att ge avkall på tidigare utlovade höjningar, varför detta utöver socialpaketet också kompenserades med ett avtal om medlemsavgifter. Arbetsgivarna började dra medlemsavgifterna till fackföreningarna direkt från lönen, varför dessa nästan framstod som avgifter av skattenatur. Betalningarna kunde dras av i beskattningen.


 

Hetemäki drev igenom avtalet om medlemsavgifterna i arbetsgivarorganisationerna; för honom var det ett redskap för arbetsfred och för konsolidering av fackföreningsrörelsen. Avtalet ökade fackföreningsrörelsens styrka. Dess ekonomi förbättrades och nya medlemmar strömmade till. FFC enades kort efter den första inkomstpolitiska helhetslösningen och dess medlemsantal steg till närmare en miljon. Avtalet om medlemsavgifterna väckte genast kritik bland arbetsgivarorganisationerna, och kritiken bara ökade under årens lopp, då arbetsron tvärtemot Hetemäkis förhoppningar försvagades och avtalsmoralen föreföll att kollapsa. Hetemäki själv var också besviken, och nästan tio år efter att man slutit avtalet frågade han sig om han varit alltför blåögd då han tänkte sig att fackföreningarna skulle bli starkare, samtidigt som han konstaterade att de fått större ansvar och därigenom bättre förutsättningar att bedriva avtalspolitik.


 

Som helhet betraktat var Liinamaa I-­avtalet en framgång, för vilken Kekkonen gav sitt fulla erkännande åt Liinamaa och Hetemäki. Handelsbalansen uppvisade redan 1968 ett överskott för första gången på tio år, arbetslöshetssiffrorna visade på en nedgång och löntagarnas realinkomster ökade.


 

Som verkställande direktör för AFC förhandlade Hetemäki fram ytterligare två helhetslösningar. Liinamaa II ingicks 1970 och var ännu ett stabiliseringsavtal, men efter det växte kraftmätningslusten på arbetsmarknaden. Förhandlingarna om ett nytt helhetsavtal framskred med svårighet hösten 1970 och i december körde de fast. Inom förhandlarnas inre krets, som utöver Hetemäki och Niilo Hämäläinen också omfattade Pappersarbetarförbundets ordförande Veikko Ahtola och Metallarbetarförbundets ordförande Sulo Penttilä, kom man överens om att Hetemäki skulle redogöra för situationen för republikens president och att man skulle försöka få presidenten till medlare. Uppenbarligen hade Hetemäki redan tidigare diskuterat saken med Kekkonen och redogjort för bakgrunden: den sovjetiske ambassadören Aleksej Beljakov stödde de s.k. taistoit­kommunisternas förberedelser för en storstrejk, och socialdemokraterna trodde sig inte kunna behärska situationen ifall en storstrejk verkligen utbröt. De uppgifter Hetemäki lämnade till presidenten bidrog till att Sovjetunionen kallade hem sin ambassadör.


 

Det s.k. UKK-avtalet ingicks mot slutet av 1970 utifrån Kekkonens medlingsförslag, men det var inte ett stabiliseringsavtal utan en helhetslösning med vars hjälp man utöver arbetsfred också köpte samhällsfred. Metallarbetarförbundet godkände inte avtalet, och dess avtal om arbetsvillkoren föregicks av en sju veckors tung strejk. Avtalet inom byggnadsindustrin föregicks för sin del av punktstrejker och arbetsgivarna svarade med att tillgripa den sällan använda lockouten.


 

De tunga stabiliseringsförhandlingarna tärde på Hetemäkis hälsa och han uttryckte en önskan om att övergå till uppgifter där han inte behövde förhandla dygnet runt. Han accepterade ett erbjudande från statsminister Ahti Karjalainen om medlemskap i direktionen för Finlands Bank, och i april 1971 överlät han vd-posten på AFC till vice­häradshövding Timo Laatunen.


 

Hetemäki ledde AFC under en tid, då arbetsmarknadsorganisationernas makt var som störst. Det politiska fältet var splittrat och regeringarna svaga minoritetsregeringar. I samhället fanns outnyttjad makt och organisationerna grep tillfället. De ställde många gånger riksdagen och regeringen inför fullbordat faktum.


 

Päiviö Hetemäki såg till arbetsgivarnas intressen men än mer till de nationella intressena. Hans huvudmål var att ena samhället, och ett medel för detta var att stärka demokratin genom trepartsförhandlingar. Till detta hörde också en förbättring av löntagarnas bastrygghet och en höjning av levnadsstandarden. Under hans tid som verkställande direktör övergick man till 40 timmars arbetsvecka, skapade ett sjukförsäkringssystem och fortsatte utbyggnaden av tjänstepensionssystemet. Hetemäki kunde ingalunda ensam åstadkomma detta, men han övertalade arbetsgivarna att gå med på reformerna och påverkade deras innehåll under förhandlingarna.


 

Hetemäki fortsatte att höra till Urho Kekkonens inre krets och fungerade som Samlingspartiets och industrins kontaktman till presidenten. Han övertalade Samlingspartiet 1973 att godta en förlängning av presidentens mandat med hjälp av en undantagslag genom att kombinera förlängningen för Kekkonen med det ännu inte undertecknade frihandelsavtalet med EEC. Han förmedlade till presidenten industrins oro över fördröjningen av frihandelsavtalet och påskyndade undertecknandet. Han stödde också omvalet av Kekkonen 1978.


 

Hetemäki hade redan på 1950-talet skapat goda kontakter till sovjetdiplomaterna i Helsingfors och han utnyttjade sina kontakter för att sköta Samlingspartiets östförbindelser. Nyvänsterns och framför allt den kommunistiska s.k. taistoitflygelns uppgång bekymrade honom, och för den skull började han sätta upp ett gemensamt organ för näringslivets organisationer med uppgift att påverka samhällsdebatten. Trots att planen inte fick ett oreserverat understöd inom näringslivet kunde Hetemäki driva igenom den, och 1974 grundade sju organisationer inom näringslivet Näringslivets delegation (EVA). Hetemäki blev dess förste ordförande och verkställande direktör blev ambassadör Max Jakobson.


 

Päiviö Hetemäki gick i pension efter sju år vid banken, men pensionärstiden blev inte lång, då han dog bruten av en svår sjukdom i maj 1980.


 

Markku Mansner


 

Olli Päiviö Hetemäki, född 8.7.1913 i Jyväskylä, död 12.5.1980 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Kustaa Adiel Hetemäki och Impi Siviä Oikari. Gift 1945 med hushållslärarinnan Elli Leila Syvähuoko.


 

PRODUKTION. Työmarkkinajärjestöt ja julkinen valta. Tulopolitiikka (1976); Entä nyt Suomi? (tills. med E. Tuomainen, 1979).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Koivisto, Isänmaan edun nimessä. Päiviö Hetemäki kokoomuksen vaikuttajana 1945–1956. (Licentiatavhandling, politisk historia, Helsingfors universitet, 1992); J. Koivisto, Päiviö Hetemäki. Sovinnontekijä (2006); M. Mansner, Suomalaista yhteiskuntaa rakentamassa. Suomen Työnantajain Keskusliitto 1956–1982, (1990, Resumé, Från generalstrejken till den inkomstpolitiska eran. Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund, 1956–1982); Päiviö Hetemäki. Itse asiassa kuultuna (1979); Tosi suomalainen. Päiviö Hetemäki 60 vuotta 8.7.1973 (1973); J. Tarkka, Isänmaan unilukkari. Päiviö Hetemäen yhteiskunnallinen elämäntyö (2006).


 

BILDKÄLLA. Hetemäki, Päiviö. 1953. Uusi Suomis bildarkiv.