Rolf Lagerborg var professor i filosofi vid Åbo Akademi. Han blev känd framför allt som kulturradikal och som provokativ debattör kring frågor om religion, nationalism och kvinnans sexuella frigörelse. Lagerborg var en stridbar skriftställare i moral- och samhällsdebatten. Han förmedlade också nya impulser inom psykologin till Finland.
Rolf Lagerborg tillbringade sina första levnadsår i S:t Petersburg men sändes som 11-åring till Helsingfors för att gå i Nya svenska läroverket. År 1895 blev han filosofie kandidat vid universitetet i Helsingfors med romersk litteratur, estetik och nyare litteratur som huvudämne. Därefter ägnade han sig främst åt filosofisk psykologi och moralfilosofi. Lagerborg var en färgstark och omstridd person och en outtröttlig skribent. Hans produktion omfattar en vid skala av arbeten från vetenskapliga avhandlingar till essäistik och debattskrifter, person- och släkthistoria. Upplysningsfilosofens intellektuella liberalism ingick hos Lagerborg en organisk förening med aristokratens förakt för konventioner. Hans persona har likheter med den jämnårige engelske filosofen Bertrand Russells.
Under studietiden tog Lagerborg intryck av den tidigt bortgångne filosofen Hjalmar Neiglick och av litteraturforskaren C. G. Estlander men framför allt av filosofen och socialantropologen Edvard Westermarck, vars elev han var. Lagerborg var i likhet med Westermarck en förkämpe för en naturalistisk människosyn.
I den tidiga skriften Reform av etiken argumenterade Lagerborg för att man inom moralfilosofin borde särskilja det vetenskapliga studiet av moralens fenomen från strävan att konstruera ett moraliskt uppbyggligt tankesystem (normativ etik). Tankarna fördes vidare i Moralens väsen. Lagerborgs synsätt skilde sig från Westermarcks genom att han i högre grad betonade moralens samhälleliga ursprung. Moralen formas hos den enskilda genom belöningar och straff. Den enskildes moralomdömen är uttryck för den i samhället rådande allmänviljan. Lagerborg närmade sig här den franske sociologen Émile Durkheims tänkande – som han möjligen först senare stiftade bekantskap med, även om han kan ha känt till Durkheim genom Neiglicks förmedling. I ett senare arbete, Moral i vardande, framhöll Lagerborg emellertid att den enskilde också kan förhålla sig kritisk till den rådande moralen genom att ta hänsyn till de krav som kan komma att ställas av det framtida samhället. Här råder det en spänning mellan den naturalistiska ansatsen och Lagerborgs personligt grundade önskan att bedriva kritik av samtidsfenomenen.
I Das Gefühlsproblem utvecklade han en syn på medvetandets fenomen som föregrep behaviorismen: begreppet själ saknar egentlig innebörd. Våra föreställningsbilder och tankar är att betrakta som hjärnreflexer. I fråga om emotionerna anknöt Lagerborgs tankar till William James och Carl Langes teorier.
Lagerborg underkastade också religionen ett historiskt och psykologiskt studium. Hos den enskilda bottnar troslivet, ansåg han, i känslor av lust och olust. Han betonade framför allt de religiösa känslornas koppling till erotiska känslor. Kärleken var också i övrigt ett återkommande tema i Lagerborgs produktion. I boken Kärleksruset hävdade han att förälskelsen bokstavligen är besläktad med ett alkoholrus. I en annan skrift behandlade han den platoniska kärleken, och i en studie kring Emanuel Swedenborg ville han visa att dennes mystiska upplevelser bottnade i undermedvetna rädslor och i störningar i hans sexuella känsloliv. I dessa arbeten syns de intryck Lagerborg tagit av Freud och psykoanalysen.
Medan religionen som psykologiskt fenomen var föremål för Lagerborgs vetenskapliga intresse, förde han också en skarp polemik mot kyrka och teologi. Ett viktigt forum för denna kritik var veckotidskriften Euterpe, som kring sekelskiftet utgavs av Lagerborg och hans vänner. Han slog också ett slag för trosfriheten genom att vägra gifta sig kyrkligt. Eftersom civila vigslar inte förekom lät han sig 1903 av domstol dömas till äktenskap med sin trolovade, Elna Selin. Lagerborg deltog 1905 i grundandet av föreningen Prometheus, vars huvudsyfte var att verka för att frigöra kyrkan från staten. Initiativet togs främst av Gunnar Castrén, som också tillhört kretsen kring Euterpe. Westermarck blev föreningens förste ordförande. Det uppstod emellertid spänningar inom föreningen, eftersom vissa medlemmar ansåg Lagerborg alltför radikal. Lagerborgs antiklerikalism riktade sig uppenbarligen främst mot kyrkan som maktstruktur och mot teologin som tankebyggnad. Däremot hade han förståelse för religionen som känslouttryck. Hans mor var religiös. På gamla dagar bevistade han ofta gudstjänster i Borgå domkyrka.
Lagerborg engagerade sig också för en friare syn på kvinnans sexualitet. Han skrev en pjäs kring temat, Öfver bräddarna (1902), som dock inte blev uppförd men publicerades av ett litet förlag i Stockholm. Euterpe kämpade för ett friare andligt klimat, tog avstånd från nationalismen och ville bidra till en kulturell orientering mot Europa; för egen del var Lagerborg framför allt franskvänlig. År 1905 lades tidskriften ned, varefter Lagerborg övergick till att regelbundet skriva i aktivisternas Framtid. Detta sammanhängde med ett ökat engagemang för tidens politiska frågor. Bl.a. kritiserade han Svenska folkpartiet för dess bristande solidaritet: ”Den svenska raspolitiken ger ej efter för socialismens klasspolitik, – är kanske icke denna svenska politik också den till god del en skylt för klass- eller kastförmåner? Det svenska folkpartiet byggdes från grunden på särintressen, det syftar i första rummet till att bevaka ‘rättigheter och privilegier’…”
Lagerborg mötte många hinder på sin akademiska bana. Då han 1899 lämnade in ett dissertationsmanuskript, Reform av etiken, blev han av historisk-filologiska sektionens dekanus Fridolf Gustafsson uppmanad att återta det. Gustafsson, som var latinist, hade stötts av företalet, där Lagerborg skrev: ”Och denna skrift är helt omedelbar, barn av det omedvetna i långt högre grad än lärda krior pläga vara: koncipierad i hotellrum och järnvägskupé ... nedskriven emedan den måste skrivas ... på mindre än sex veckor.” Detta var i själva verket en överdrift: arbetet hade tagit ett år i anspråk, och det hade berett honom en hel del bekymmer. Han hade under året tidvis legat på sanatorium på grund av astma och överansträngning. Redan i februari 1900 hade Lagerborg emellertid utarbetat ett helt nytt manuskript, Moralens väsen. Disputationen skedde i april, men först fem månader senare inlämnade opponenten, Zachris Castrén, sitt utlåtande, i vilket han föreslog underkännande. Lagerborg skrev och lät trycka ett bemötande, som emellertid upplevdes som provokativt, varigenom han förlorade den sympati han eventuellt hade kunnat räkna med bland sektionens medlemmar, som enhälligt underkände avhandlingen. Lagerborg framlade emellertid en lätt omarbetad fransk version av arbetet vid Sorbonne, under titeln La Morale publique, och den godkändes 1903 med det högsta vitsordet très honorable. I examensnämnden satt Frankrikes ledande sociologer Durkheim och Lucien Lévy-Bruhl.
År 1906 publicerade Lagerborg den psykologiska avhandlingen Das Gefühlsproblem i avsikt att speciminera för docentur. Än en gång gick hans strävan om intet: docenturen avslogs i konsistorium, denna gång på tillskyndan av teologerna. Man hänvisade till vetenskapliga brister i avhandlingen, men en utbredd uppfattning var att Lagerborgs kritiker hade påverkats av hans kyrkofientliga verksamhet.
Under Lapporörelsens tid engagerade sig Lagerborg för svenskans ställning i Finland. Vid ett besök i Stockholm 1931 gav han en intervju för bl.a. tidningen Aftonbladet, där han uttalade sig i nedsättande ordalag om den finsknationalistiska rörelsen och det andliga klimatet i Finland. Intervjun gav upphov till hätska reaktioner i hemlandet. Bl.a. antog ett studentmöte i Helsingfors en resolution författad av Lauri Puntila, sedermera professor i politisk historia vid Helsingfors universitet, där det hävdades att Lagerborg förnedrat fosterlandet och att följaktligen ”hans verksamhet som lärare vid statsuniversitetet icke är möjlig”. Lagerborg, vars fru låg på sin dödsbädd, blev utsatt för visselkonserter och okynnessamtal.
Episoden skulle också få följder för Lagerborgs akademiska karriär. Samma år hade man nämligen vid universitetet tagit initiativ till att inbjuda Lagerborg till en personlig professur. Men innan utnämningen blivit klar inträffade intermezzot med intervjun i Aftonbladet. Den ovannämnda resolutionen tillställdes president Svinhufvud, som vägrade stadfästa utnämningen – med hänvisning till brist på medel, trots att medel för professuren hade beviljats av riksdagen. Lagerborg hade emellertid vid det laget hunnit få en säkrad ställning. År 1929 hade han erhållit en personlig professur vid Åbo Akademi, där Westermarck innehade professorsstolen, och vid Westermarcks avgång 1933 efterträdde han denne i professuren, från vilken han gick i pension nio år senare.
Lagerborg tillbringade sina sista år i Diktarhemmet i Borgå.
Lars Hertzberg
Rolf Heribert Hjalmar Lagerborg, född 26.4.1874 i Helsingfors, död 26.10.1959 i Borgå. Föräldrar postdirektören Carl Hjalmar Lagerborg och Gertrud Maria von Kothen. Gift 1903 med Elna Antoinette Selin.
PRODUKTION. Humorn hos Horatius (1895); Reform av etiken (1899); Moralens väsen (1900); Öfver bräddarna. Skådespel i tre akter. Stockholm (1902); La morale publique. Paris (1903); La nature de la morale. Paris (1903); Das Gefühlsproblem. Leipzig (1905); Den platoniska kärleken. Stockholm (1915); Invita Minerva. Studier i ohöljt (1918); Ur en Värmlandssläkts öden (1919); Fallet Swedenborg i belysning av nyare undersökningar (1924); Om konst och konstnärer (1924); Kärleksruset. En bok om förälskelse och begärelse (1925); Se glad ut! (1927); Vad vi kunna veta om själen. Från spiritismen till behaviorismen (1928); Xantippa och annat om man och hustru (1928); Fransk livssyn (1931); Om sanningen och religionen i fromhetslivet (1934); Moral i vardande (1937); Arvet som förpliktar. Friherre Carl Axel von Kothen (1938); I egna ögon − och andras (1942); Reaktionspsykologi (1943); Ord och inga visor − andras och egna. Från ett folkvälde på villovägar (1945); ”Dess trohet trotsar döden”. Till Sveriges historia i Finland inför rikets sönderfall (1950); Edvard Westermarck och verken från hans verkstad under hans tolv sista år 1927−39 (1951); Friherre Casimir von Kothen (1953); Marika Stiernstedt och Finland (1954); Om svartsjuka. En sannsaga från 1918 yppad av Vaurien (1955); Jakob Billström (1957); Farväl till en Värmlandssläkts öden (1959). Se även bibliografi i The philosophical twentieth century in Finland. Red. J. Manninen och I. Niiniluoto (2007); T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828 I−II (1925); S. Sola & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828. Tillägg till utgången av 1938 I−II (1940).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Aho, Sieluun piirretty viiva (1993); Framtid nr 4/1910; J. Ihanus, Vietit vai henki. Psykoanalyysin varhaisvaiheet Suomessa (1994); M. Jalava, Minä ja maailmanhenki. Moderni subjekti kristillis-idealistisessa kansallisajattelussa ja Rolf Lagerborgin kulttuuriradikalismissa n. 1800-1914 (2005); S. Lagerborg Bagge, Familjen Lagerborg. En släktkrönika (2001); K. Sarje, ”Rakkaus on ydin” − Rolf Lagerborgin rakkauden filosofia. Rakkauden filosofia (1984); E. Stenius, Rolf Lagerborg. Societas Scientiarum Fennica Årsbok XLII 1963−1964; Suomalaisen sosiologian historia (1992).
BILDKÄLLA. Lagerborg, Rolf. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.