Anders Roos d.ä. var vid sekelskiftet 1800 Finlands mest framgångsrika köpman och skeppsredare. Han var en intelligent och hänsynslös affärsman som samlade sin omfattande förmögenhet genom att sända fartyg med virkes- och tjärlaster till krigförande stater, i synnerhet under de franska revolutionskrigen. Frakt på osäkra hav innebar ett risktagan-de eftersom redaren kunde förlora fartyget med dess last till kapare från de krigförande länderna. Den risk som Roos tog lönade sig emellertid: vid ingången av år 1800 var han inte bara Gamlakarlebys utan hela Finlands förmögnaste borgare.
Gamlakarlebys genom tiderna mest betydande skeppsredare Anders Roos d.ä. flyttade till staden från Jakobstad 1779. Tack vare ett lyckat giftermål fick han Gamlakarlebys dåvarande största handelshus Rahms affärstransaktioner till sitt förfogande, och därtill hade han ärvt en betydande förmögenhet i Jakobstad. Anders var sannolikt äldste son till den rike Jakobstadsköpmannen Erik Roos, och han övertog sin fars affärer när han hade uppnått myndig ålder. Erik Roos hade grundat det Rooska handelsväldet i Jakobstad, något man kan sluta sig till eftersom hans far Johan dog nästan medellös 1727. Till de andra köpmännens förtret idkade Anders Roos en tid handelsverksamhet både i Jakobstad och i Gamlakarleby, men senare kom hans bror Johan Roos att sköta släktens affärsverksamhet i Jakobstad.
Den handel som Anders Roos bedrev baserade sig på sjöfart och till stöd för denna också tjärhandel, sågverksamhet och försäljning av virke. Roos insåg tidigt att det inte lönade sig att använda fartygen endast för att exportera egna tjär- och virkeslaster till någon europeisk hamn och sedan återvända raka vägen hem med salt. Det var mycket förmånligare att låta fartygen frakta produkter mellan t.ex. Medelhavet och Storbritannien, ofta t.o.m. under flera år. Just fraktinkomsterna höjdes mångdubbelt efter att revolutionskrigen hade brutit ut i mitten av 1790-talet. Roos samlade en stor förmögenhet på att sända sina fartyg med virkes- och tjärlaster till de krigförande staterna.
I slutet av 1700-talet byggde Roos upp sin handelsflotta i snabb takt. År 1807 hade han redan sju fregatter och en brigg i sin ägo. Fartygens kapacitet uppgick tillsammans till ca 890 läster eller ca 35 procent av Gamlakarlebys hela fartygsbestånd. Anders Roos d.ä. och hans son Anders Roos d.y. ägde största delen av sina fartyg ensamma, medan andra finländska redare föredrog samägande. Ensamma eller tillsammans med andra borgare ägde far och son under 1700- och 1800-talen minst 37 segelfartyg, vilkas sammanlagda kapacitet var ca 4300 läster.
Enligt den förmögenhetsbeskattning som genomfördes 1800–1803 var Anders Roos inte bara Gamlakarlebys utan hela Finlands rikaste köpman. Men det förekom vissa oklarheter i hans beskattning; han hade själv först uppgett en alltför stor förmögenhet och skulle därför beskattas på en summa av inte mindre än 250000 riksgäldssedlar. Skatten sänktes dock till 200000 riksgäldssedlar vilket motsvarade en förmögenhet på 138 016 riksdaler banko. Roos förmögenhet var nästan dubbelt så stor som Abraham Falanders, Vasabon och storredaren som var Finlands näst rikaste köpman, och drygt dubbelt så stor som Jakobstadsredaren Adolph Lindskogs förmögenhet, vilken var landets tredje största. De österbottniska skeppsredarna utgjorde då Finlands verkliga köpmannaadel; Helsingfors- och t.o.m. Åboredarnas förmögenheter låg långt efter Roos, Falanders och Lindskogs.
Anders Roos satsade alla sina krafter på att utvidga sitt affärsimperium, och han vägrade att åta sig något av alla de förtroendeuppdrag som staden erbjöd honom. Inte förrän kort före hans död lyckades man övertala honom att bli rådman i staden. Vid sidan av sin affärsverksamhet bedrev Roos jordbruk och hästuppfödning på sin lantegendom utanför Gamlakarleby. Han arrangerade t.o.m. sina barns äktenskap så att de skulle vara till största möjliga nytta för handelshusets affärsverksamhet. Visserligen var arrangerade äktenskap vanliga inom handelskretsarna i Sverige och Finland vid den tiden – Roos hade ju själv blivit köpman i Gamlakarleby uttryckligen genom äktenskap. Anders Roos bedrev ett nära samarbete med Jakobstadsredaren Peter Malm d.ä., och hans dotter Brita var gift med Malms son Peter Malm d.y., senare Finlands mest betydande skeppsredare. Anders Roos d.y. var för sin del gift med Jakobstadsbon och storredaren Adolph Lindskogs dotter Maria Sofia. Av Anders Roos d.ä:s nio döttrar gifte sig några med betydande skeppsredare från Gamlakarleby eller andra orter, och den äldsta dottern Margaretha var gift med professorn och diktaren Frans Michael Franzén.
Det var inte bara de överlägsna köpmannatalangerna som gjorde Roos ryktbar i sin hemstad; han blev också beryktad som en evinnerlig bråkmakare som drog även de minsta gräl och meningsskiljaktigheter till rådstugan. Roos ville inte betala sin del av stadens allmänna pålagor och processade i åratal om beskattningens rättvisa. Han utnyttjade hänsynslöst de tillfällen som affärerna erbjöd och samarbetade sällan med de övriga köpmännen, vilket tidigare hade varit sed. Storredaren var något av en uppkomling, och han misstänktes för att beröva stadens gamla handelssläkter inkomster. År 1797 förbjöd sålunda rådmännen Roos att bygga fartyg med en kapacitet på över 300 läster. Rådmännen förhöll sig också kyliga till Roos flaggskepp, fregatten Hercules på 297 läster, som vid den tiden var ett av Finlands största fartyg och Gamlakarlebys genom tiderna tredje största segelfartyg. Roos ansökte om tillstånd att bygga två ca hundra lästers fartyg eftersom han hade förlorat fregatterna Aqvilon och Argon genom skeppsbrott.
Roos hade svårigheter också vid grundandet av Raumakari såg i Himango på 1790-talet. Lochteåborna motsatte sig projektet eftersom det skulle ha inkräktat på deras skattefria rättighet att bränna tjära ur oskiftad skog. Raumakari såg grundades trots allt 1797. Den var en tvåramig, finbladig anläggning av en typ som inte tidigare hade funnits i trakten. Lahnakoski såg grundades 1782, och Roos deltog från första början i projektet.
Varken fartygshaverier eller rådmännens avvisande hållning inverkade i det långa loppet på Anders Roos handelsmakt. Roos namn var välkänt i Europas viktigaste hamnstäder, och bl.a. det genuesiska handelshuset Steurenberg & Casanova skötte Roos affärsverksamhet i Medelhavsområdet. När de andra finländska handelshusen hade skuldsatt sig svårt till stockholmska köpmän lånade Roos dem betydande summor.
Anders Roos dog 1810. På basis av bouppteckningen hade värdet av hans egendom vuxit med en femtedel på tio år, om man beaktar prisfluktuationerna. Dock beaktades inte hela egendomen i förmögenhetsbeskattningen. Hans nettoförmögenhet var enligt bouppteckningen ca 215000 riksdaler, för vilket man på den tiden skulle ha fått ungefär 90 trähus i Gamlakarleby. Roos förmögenhet motsvarade de största svenska handelshusens huvudmäns upptecknade förmögenheter. Han ägde delar av skattehemman i Karleby socken, Lochteå och Himango, hälften av Gamlakarleby tobaksfabrik, delar av Gamlakarleby och Kalajoki beckbruk, en del av Lahnakoski såg och en fjärdedel av Raumo såg i Himango. Därtill hade han en betydande mängd virke vid sina sågar samt i lager på Halkokari. Vid sin död hade Roos salt i lagren till ett värde av nästan 30000 riksdaler. Han hade fordringar på över 80000 riksdaler på flera Stockholmsköpmän och från placeringar i svenska statens och Göteborgs diskontokontors obligationer samt från andra värdepapper. Dessutom hade han fordringar på trehundra bönder.
Jari Ojala
Anders Roos, född 27.10.1750 i Jakobstad, död 26.6. 1810 i Gamlakarleby. Föräldrar handlanden, skeppsredaren Erik Roos och Margaretha Aulin. Gift 1778 med Maria Elisabeth Rahm.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Rådstugurättens och magistratens i Gamlakarleby arkiv samt stadens bouppteckningar, Vasa landskapsarkiv. H. Björkman, Gamlakarleby stad och dess borgarskap i förgångna tider II (1916); E. Jutikkala, Varallisuussuhteet Suomessa Ruotsinajan päättyessä. Historiallinen aikakauskirja 1949; S. Möller, Gamlakarleby stads historia III (1973); G. Nikander, Gamlakarleby stads historia II (1944); O. Nikula, Malmska handelshuset i Jacobstad (1948); J. Ojala, Tuhannen purjelaivan kaupunki. Kokkolan purjemerenkulun historia (1996).
BILDKÄLLA. Roos, Anders d.ä. Silhuett. Foto: E. Laakso. Finlands nationalmuseum. Museiverket.