OKKONEN, Onni


(1886–1962)


Konstkritiker, professor, ledamot av Finlands Akademi


Onni Okkonen skrev om världskonsten för en bred publik och försökte samtidigt hitta en kulturell position och identitet för ett självständigt Finland. Okkonen var en av de mest inflytelserika inom konstlivet i Finland på 1920- och 1930-talen både som opinionsbildande konstkritiker och som beslutsfattare i konst- och kulturorganisationer. Han hörde till den nationalistiska kulturelit som sporrad av höga ideal såg främjandet av den finskspråkiga kulturen som en livsuppgift.

 

Okkonen, som var född i en jordbrukar- och köpmannafamilj i Gränskarelen, studerade estetik, finska och litteratur vid universitetet i Helsingfors. Efter sin kandidatexamen 1908 kunde han tack vare ett stipendium resa omkring i Europa. Sporrad av sina upplevelser beslöt han att rikta in sig på forskning inom bildkonsten. Till detta uppmuntrades han även av forskarna i renässanshistoria Henry Biaudet samt Kalle och Liisi Karttunen, vilka han hade blivit bekant med i Italien.


 

Redan Okkonens laudaturarbete om Goethes ungdomsdiktning förebådade en kritikerbana. Där studerar Okkonen skillnaderna mellan subjektiv och objektiv konstkritik; enligt hans mening består den egentliga kritiken i att framlägga en värdering. Som en protest mot den visionslösa konstkritiken publicerade han 1909 en satirisk novell om en fiktiv konstkritiker kallad Pekka Pehmonen (”Pelle Snäll”), som riktar sig mot inställsamma och kompromissvilliga kritiker. Vid denna tid inledde Okkonen sin bana som konstkritiker i pressen. Den fortsatte han ända till mitten av 1940-talet. Från 1916 var Okkonen ordinarie konstkritiker vid Uusi Suometar, sedermera Uusi Suomi.


 

Liksom sina lärofäder J. J. Tikkanen och Yrjö Hirn riktade Okkonen in sig på italiensk konst och på allmänna konstteoretiska frågor. Som 24-åring publicerade han sin doktorsavhandling på tyska om den italienske 1400-talskonstnären Melozzo da Forlì. I den konstteoretiska undersökningen Taiteen alku (Konstens ursprung) som kom ut 1916 behandlas de italienska 1400-talsmålningarna som tidlösa estetiska objekt att uppleva här och nu. Han utnämndes 1916 till docent i konsthistoria och konstteori vid universitetet i Helsingfors.


 

År 1927 utnämndes Okkonen till professor i konsthistoria. Som avhandlingen förebådat styrde han in på en annan linje än sin föregångare J. J. Tikkanen, som hade hållit sig till systematik och empiri och stått främmande för estetiska frågeställningar. Okkonen kritiserade inte Tikkanens positivism, men i novellen ”Albert Viskari” (1909) ironiserar han över den typ av forskare som begränsar sig till fakta. Faktaforskaren var förtvinad, hade förslösat sin talang och sjunkit ned till obetydlighet. Okkonens utgångspunkt låg i estetiken och tysk Kunstwissenschaft, som vid sidan av det stilhistoriska sättet att närma sig konst­en ville utnyttja den moderna estetikens teorier om psykologiska lagbundenheter som styr konstskapandet och konstnjutningen. Den förhärskande riktningen inom estetiken, Einfühlung-teorin, betonade den emotionella upplevelse som ett konstverk ger betraktaren.


 

Hirn hade i The Origins of Art (1900) förklarat konstens väsen och uppkomst med hjälp av en känsloöverföringsteori, och det samma gjorde Okkonen i Taiteen alku. Där anslöt han sig till den diskussion om konstens ursprung som hade uppkommit i slutet av 1800-talet. I bakgrunden fanns den naturvetenskapliga evolutionsteorin och aktuella studier av primitiva folk, medan Okkonens närmaste utgångspunkt var Hirns The Origins of Art. Teoretiskt gick Okkonen i Taiteen alku motströms visavi sin egen tids konst och de nyaste konstteorierna. De moraliska betoningarna i den nyhumanism som omhuldade arvet efter Schiller och Goethe var starka hos Okkonen: högtstående konst var förfinad och förädlande.


 

De skönhetskriterier som Okkonen förde fram härstammade från den klassicistiska konstteorin; han försökte visa att evolutionen inom konsten gick i riktning mot fasta former och harmoniska proportioner. Redan i Taiteen alku framträder ett karaktäristiskt drag i Okkonens tänkande: han drog gärna paralleller mellan olika fenomen, även sådana som verkade avlägsna från varandra. Ibland fick kulturernas enhet mystiska drag: Gallen-Kallelas band till den italienska renässansen hade ”hemliga logiska motiv”.


 

Okkonens tänkande präglades på 1910-talet av evolutionismen. Han såg den abstrakta konsten och expressionismen som försök att återvända till primitivare utvecklingsstadier, vilket innebar att ge efter för människans outvecklade känslor och instinkter. Den abstrakta konsten uppfyllde inte kravet på livfullhet, vilket bara föreställande konst kunde. Expressionismen igen förföll till fulhet och formförvrängning. Som konstkritiker kämpade Okkonen för att utrota den ”orena” expressionismen ur den finska konsten. Ett av föremålen för hans uppmärksamhet var Finlands kändaste expressionist, Novembergruppens ledare Tyko Sallinen, som han visserligen såg som en stark konstnärstyp, men vars inflytande han likväl betraktade som ett hot mot hela den finska konsten.


 

Okkonen var ett barn av 1800-talets hegeliansk-snellmanska nationsideologi. Han ansåg att den finländska identiteten grundade sig på det finska språket och landets natur. För Okkonen uppenbarade sig folksjälen i mytologin och folkdiktningen, och han drömde om en finsk konst grundad på Kalevaladiktningen. Finland hade en egen mytologi och kunde därför jämföras med antikens Grekland. Konsten var en spegel där nationen kunde se sitt eget andliga och fysiska tillstånd, och konstnärerna hade ett stort ansvar för nationens identitet och existensberättigande.


 

I Okkonens tänkande spelade staten en central roll som upprätthållare av den nationella konsten. Staten skulle bära ansvar för den estetiska nivån på livsmiljön och sörja för att folkets skönhetslängtan blev tillfredsställd. Okkonen betonade från slutet av 1920-talet konstindustrins betydelse och såg konstgrafiken och fotokonsten som en möjlighet att föra konsten närmare de mindre bemedlade samhällsskikten.


 

En konstnär vars karriär Okkonen kanske hade mest betydelse för var bildhuggaren Wäinö Aaltonen. Okkonen lyfte redan på 1910-talet fram Aaltonen som en motpol till Sallinen och såg honom som den finska konstens framtidshopp. År 1930 krävde Okkonen att utsmyckningen av det nya riksdagshuset utan tävlan skulle anförtros Aaltonen och Gallen-Kallela, ”sin tids verkliga ledare” och ”en konstnär som utmärkt sig i fosterlandets tjänst”. Detta verkade vara droppen som kom bägaren att rinna över. Arton framträdande konstnärer, bland dem den före detta Novembergruppen, undertecknade ett genmäle där Okkonen beskylldes för subjektivism och för att i åratal ha spridit oförnuft. Betecknande för Okkonens övertygelse var att kritiken enligt honom visade hur höga hans ideal var. Som anhängare av en romantiskt färgad geniuppfattning ansåg Okkonen att exceptionella individer förtjänade exceptionell behandling.


 

Fastän Okkonen betraktade internationell växelverkan som nödvändig, gjorde sin insats för att få utländska utställningar till Finland och skrev om finsk konst för en internationell publik, varnade han finländarna för att ta intryck av den nyaste konsten. Förutom att den erbjöd olämpliga stilideal fruktade han att konsten skulle förlora sin nationella identitet och få rykte om sig att bygga på imitation. Denna fara såg Okkonen inte i tidlösa och universella förebilder som ”de stora mästarna”, d.v.s. konstnärerna i det antika Grekland, renässansens Italien och 1600-talets Holland. I sin motskrift till Olavi Paavolainens bok Nykyaikaa etsimässä såg Okkonen 1929 kritiskt på urbanismen, och uppmanade finländarna att behålla Väinämöinen, d.v.s. sitt andliga arv, sin landsbygdsnatur och sin skog, som ledstjärna. Okkonens optimistiska tro på att ”en ny epok” skulle randas och att ”en ny klassisk syntes” skulle uppstå bröts emellertid i och med den ekonomiska depressionen. Finland hade inte blivit en kulturell stormakt, inte ett Renässansfinland eller ett nytt Hellas, och Okkonens uppmaning att skapa en konst med Kalevalamotiv gav inte önskat resultat.


 

Gallen-Kallela förblev enligt Okkonens synsätt i detta avseende ett ensamt geni. Även Helene Schjerfbeck upphöjdes av Okkonen till mästarklass. Han var ingen anhängare av tendenskonst: konsten skulle övertyga genom vackra former, raffinemang och livsbejakelse. Hans konstsyn förblev likväl inte oförändrad: under 1960-talets början fick han uppleva den omvälvning som den nya abstrakta riktningen, informalismen, förde med sig i den finländska konsten, och han betraktade den med ett visst mått av intresse och sympati.


 

Efter 1910-talet handlade Okkonens forskning huvudsakligen om betydande finska konstnärers livsverk. De första åren av 1920-talet tillbringade han emellertid i Italien, där han samlade material till sin bok om italienska konststäder (Italian taidekaupunkeja). Han skrev också monografier om Rembrandt och Rafael. Av de finländska konstnärerna skrev Okkonen förutom om Aaltonen även om Juho Rissanen och Gallen-Kallela.


 

Den populärvetenskapliga ton som Okkonen anslagit från början kännetecknade hela hans senare produktion, som omfattade sju stora allmänna verk om världskonsten. Han skrev sin finska konsthistoria, Suomen taiteen historia I‒II (1945), under kriget, vilket märks i den starka betoningen av den nationella särarten. Den bild av den finska konsten som Okkonen skapade i sin konstkritik och i sin konsthistoria etsade sig fast hos flera läsargenerationer. Han utnämndes 1948 till ledamot av Finlands Akademi.


 

Okkonen var en vältalig och drömmande föreläsare som helst talade om konstens stora principfrågor. Han använde nästan all sin tid till sitt skrivande, men ägnade sig också åt att måla. Efter andra världskriget upplevdes hans av nationalitetstänkande präglade forskningsmetod som föråldrad. Det mest bestående i hans livsgärning är hans banbrytande roll i Finland som popularisator av konsten.


 

Rakel Kallio


 

Onni Okkonen, född 20.8.1886 i Korpiselkä, död 18.5.1962 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren, handelsmannen Robert Alexander Okkonen och Anna Nurro (född Postila). Gift 1915 med tandläkaren Helmi Maria Kargus.


 

PRODUKTION. Aili Koskia. Novelleja (1909); Melozzo da Forli und seine Schule. Eine kunsthistorische Studie (1910); Hyperborean poika. Runoja (1911); Renessanssin maalaus (1912); Taiteen alku (1916); Raida ja Jagmort. Kertova runoelma Perman häviön ajoilta (1919); Rembrandt. Tutkielma (1919); Jälleennäkeminen. Runoja (1921); Italian taidekaupunkeja (1925); Väinö Aaltonen 1915−1925 (1925); Juho Rissanen. Elämäkertaa ja taidetta (1927); L’art finlandais aux XIXe et XXe siècles (1932); Rafael. Hänen elämänsä ja taiteensa (1933); Antiikin taide (1936; 2 rev. uppl. 1960); Keskiajan taide. Suuret kristilliset tyylikaudet (1941); Die finnische Kunst. Berlin (1944); Finsk konst. 200 bilder (1944); Wäinö Aaltosen taidetta (1944); Suomen taiteen historia I–II (1945); Suomen taidegrafiikka (tills. med J. Puokka (1945); Wäinö Aaltonen (1945); Finnish Art (1946); Renessanssin taide (1947); A. Gallén-Kallela. Elämä ja taide (1949); Taiteen uudestisyntyminen (1952); Egyptin taide (1953); Keski-Euroopan taide 1400-1500-luvuilla (1956); Rembrandt. Elämäkertaa ja taidetta (1957); Kiinan taide (1958); Suomalaisen muinaisrunon maailmankuva (1968). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Onni Okkonens arkiv och bibliotek, Joensuu konstmuseum; Okkonens arkiv, Centralarkivet för bildkonst, Helsingfors. R. Kallio, Kaipuu puhtauteen. Onni Okkosen taidekäsityksen tarkastelua (1993); R. Koskimies, Onni Okkonen. Muistopuhe. Suomalainen tiedeakatemia. Esitelmät ja pöytäkirjat (1964); S. Saarikivi, Onni Okkonen suomalaisen taiteen tulkitsijana. Kalevalaseuran vuosikirja 43 (1963).


 

BILDKÄLLA. Okkonen, Onni. Museiverket.