TUOMIOJA, Sakari


(1911–1964)


Statsminister, chefdirektör, ambassadör


Sakari Tuomioja kallades redan som exceptionellt ung till ansvarsfulla uppgifter såsom budgetchef, finansminister och chefdirektör för Finlands Bank. Som nära vän och arbetskamrat till Urho Kekkonen var hans inflytande på den ekonomiska politiken i Finland störst i början av 1950-talet. Vänskapsbanden bröts i samband med de händelser som föregick bildandet av Tuomiojas regering. Tuomioja övergick till diplomatbanan, där han erhöll uppgifter inom Förenta nationerna, slutligen som medlare i krisen på Cypern. Tuomiojas objektivitet och medlartalanger uppskattades på många håll.

 

Sakari Tuomioja föddes i ett hem präglat av den s.k. ungfinska ståndpunkten och växte upp i en familj där K. J. Ståhlberg var en hedrad gäst och förebild. Hans far W. W. Tuomioja hörde till Nationella framstegspartiets förgrundsmän och verkade på 1920-talet bl.a. som riksdagsman, parti­ordförande och Eljas Erkkos företrädare på posten som huvudredaktör för Helsingin Sanomat.


 

Sakari Tuomioja hörde till grundarna av Kansanvaltainen ylioppilasyhdistys, en demokratisk studentförening som på 1930-talet representerade en liten minoritet som inom studentkåren segt stred emot Akademiska Karelen-Sällskapets (AKS) övermakt. Tuomioja fick första gången publicitet när han lämnade in ett framgångsrikt klagomål om det blåsvarta uppviglingsarbetet i sin gamla skola Finska normallyceum i Helsingfors.


 

Som nybliven jurist drogs Tuomioja med i kampen mot Fosterländska folkrörelsen (IKL), när han ombads komma med i den av inrikesminister Urho Kekkonen tillsatta arbetsgrupp som 1938 samlade in material för ministerns projekt att upplösa IKL. Detta ledde till nära vänskap och samarbete mellan Tuomioja och Kekkonen, och som tredje part anslöt sig Tuomiojas skol- och studiekamrat Teuvo Aura.


 

Tuomioja, som under studieåren verkat som stenograf i riksdagen, fick sin första tjänst där som finansutskottets sekreterare. Av hälsoskäl befriades han från värnplikt och blev 1940 budgetchef vid finansministeriet. På denna post var han ministrarna Mauno Pekkalas och Väinö Tanners viktigaste tjänstemannamedarbetare.


 

Tuomioja gifte sig 1939 med den kända dramatikern och salongskommunisten Hella Wuolijokis dotter Vappu. Tuomioja var inte delaktig i Wuolijokis försök att mäkla fred och inte heller i hennes desant­äventyr under fortsättningskriget, men hörde redan tidigt till den s.k. fredsoppositionen.


 

Efter vapenstilleståndet avancerade den 33-årige Tuomioja både som ekonomisk expert och som en av de få framstegspartister som tillhört fredsoppositionen till finansminister i J. K. Paasikivis nya regering. När Risto Ryti efter kriget kommit som chef till Finlands Bank men tvingades lämna sin tjänst sedan han dömts i krigsansvarighets­rättegången, utnämndes Tuomioja till ny chefdirektör för centralbanken.


 

Tuomioja var inte ekonom utan stödde sig närmast på den vedertagna klassiska ekonomiska vetenskapen. Men framför allt var han även i den ekonomiska politiken en pragmatiker som sökte fungerande lösningar på problemen efter kriget med krigsskadeersättningarna och återuppbyggnaden. Teoretiserande hjälpte inte under sådana förhållanden, utan beslut måste fattas snabbt med beaktande av de rådande realiteterna i samhället. Till dessa hörde fackföreningsrörelsen och andra intresse­organisationer vars inflytande hade stärkts i Finland efter kriget.


 

Under dessa omständigheter kom Tuomi­ojas styrka till sin rätt. Resultatrika var också chefdirektörens goda och fungerande samarbetsrelationer med de politiska beslutsfattarna och de centrala organisationsbossarna. Senare har man kunnat kritisera den spiral av inflation och devalveringar som landet hamnade in i, men den hindrade åtminstone inte Finlands snabba utveckling till en modern industristat.


 

Problemet var att det snabba beslutsfattande som krävdes under de rådande förhållandena inte alltid beaktade de lagstadgade formaliteterna. Regleringsekonomin skapade möjligheter till missbruk och Tuomi­ojas toleranta och delegerande ledarstil som förlitade sig på de underlydan­de gav ytterligare spelrum för detta. Bland annat några rapporter av missbruk av import­licenser förorsakade Tuomioja senare bekymmer, även om han inte själv gjorde sig skyldig till något missbruk eller­ drog någon nytta av andras. Tuomiojas mål var hela tiden att normalisera de ekonomiska förhållandena. Länge kom man bäst ihåg Tuomiojas regering 1953–1954 för att den avvecklade de sista resterna av den krigstida regleringen och för att bland annat kafferansoneringen upphävdes.


 

Tuomioja var en mycket politisk chefdirektör för Finlands Bank och satt ofta i landets regering. Han var för första gången på förslag till statsminister 1947 och sonderade redan möjligheterna att bilda en ny regering, men den pågående regeringskrisen fick sitt slut genom att Mauno Pekkalas regering återtog sin avskedsansökan. När Kekkonen 1950 bildade sin första regering kallade han Tuomioja från Framstegspartiet till handels- och industriminister, och när han följande år samlade sin andra regering blev Tuomioja utrikesminister. Han lämnade dock regeringen innan den sprack året därpå, då bankfullmäktige krävde att han skulle koncentrera sig på att leda Finlands Bank.


 

Tuomiojas forna parti hade under tiden försvunnit från den politiska kartan, då man 1950 beslöt upplösa det och majoriteten av partimedlemmarna anslöt sig till det nyligen grundade Finska folkpartiet. Alla framstegsvänliga godtog inte detta beslut som fattats på ett kuppartat sätt. De oppositionella, som representerat en mera vänstersinnad riktning inom partiet, grundade ett eget parti, De frisinna­des förbund. Även Tuomioja anslöt sig till De frisinnade, som valde Teuvo Aura till sin ordförande.


 

Triumviratet Tuomioja, Kekkonen och Aura hade mest inflytande och verkade effektivast i början av 1950-talet. Det splittrades dock på ett uppseendeväckande sätt 1953. De ekonomiska svårigheterna beskrevs av exportindustrin som en kostnadskris och man krävde åtgärder av regeringen. Tuomioja uteslöt devalvering som en lösning och uppgjorde tillsammans med Aura ett strikt program för att sänka kostnadsnivån. Statsminister Kekkonen förhöll sig till en början skeptiskt, men övertygad av Aura och Tuomioja började han driva saken med den för honom typiska målmedvetenheten. När socialdemokraterna inte svalde detta K-program upplöstes Kekko­nens rödmylleregering och efterträddes av en centerpartistisk minoritetsregering ledd av denne.


 

Under tiden hade Tuomioja och Aura börjat tvivla på sitt eget program, som även arbetsgivarna, uppskrämda av motståndet inom Finlands socialdemokratiska parti och fackföreningsrörelsen, ansåg som orealistiskt. Intensiva underhandlingar fördes parterna emellan. I augusti 1953 begav sig Kekkonen på semester till Österrike och bad Tuomioja under tiden göra upp ett nytt ekonomiskt program för regeringen som kunde samla tillräckligt stöd.


 

Tolkningarna varierar om vad det var som ledde till brytningen mellan Kekkonen och Tuomioja. Kekkonen fick bud i Österrike om att Tuomioja och Aura skulle ha inlett förhandlingar om att bilda en helt ny regering från vilken Kekkonen skulle ha uteslutits. Tuomioja och Aura bestred uppgifterna, men brytningen var ett faktum.


 

Trots att det knappast var Tuomiojas avsikt att åsidosätta Kekkonen motsvarade följderna ändå Kekkonens talrika motståndares målsättning. Kekkonen avgick och en ny regering ledd av Tuomioja utnämndes. Dessutom förrättades urtima riksdagsval. På många håll, såsom bland socialdemokraterna samt hos Agrarförbundets partisekreterare Arvo Korsimo, hade det också förekommit avundsjuka och misstro beträffande det unika vänskapsbandet mellan Tuomioja och Kekkonen och man utnyttjade tillfället till att åstadkomma en brytning.


 

Tuomiojas regering var kanske inte en sådan tjänstemannaregering som Kekko­nen skulle ha accepterat. Det blev en ”halv­politisk” borgerlig regering: utöver Finska folkpartiet och Svenska folkpartiet, deltog Natio­nella samlingspartiet för första gången sedan kriget på ett märkbart sätt vid sidan av ett par proformamedlemmar av Agrarförbundet.


 

Efter marsvalet 1954 utsågs en ny rödmylleregering och Tuomioja återvände till Finlands Bank. Han sökte sig dock aktivt till nya uppgifter. Återuppbyggnadsperioden var nästan över och Tuomioja ville möta nya utmaningar. Avgångsplanerna påskyndades av brytningen med Kekkonen, av Tuomiojas försvagade möjligheter att påverka och av hans försämrade ställning då även Paasikivi börjat förhålla sig reserverad till honom, mycket till följd av Rainer von Fieandts inflytande. Fieandt strävade aktivt efter att bli Tuomiojas efter­trädare i banken.


 

Tuomioja utsågs mot slutet av 1954 till ambassadör i London. Inrikespolitiken lämnade han dock inte: Samlingspartiet lyckades locka honom att ställa upp som en gemensam kandidat för sig och De frisinnades förbund vid presidentvalet 1956. Tuomioja förhöll sig motvillig till sin ­kandi­datur och hans kampanj inskränkte sig till två talturnéer i Finland, medan han i övrigt skötte sina uppgifter som ambassa­dör.


 

Tuomiojas valförbund fick fler elektorer än förväntat med tanke på stödet för de partier som stod bakom honom, men några möjligheter att stoppa Kekkonen hade han inte. Det är osäkert om Tuomioja ens i sitt innersta önskade detta, trots att bakgrundskrafternas övertramp på bägge sidor ytterligare fördjupade konflikten mellan Tuomioja och Kekkonen.


 

Tuomioja trivdes i London och längtade inte tillbaka till politiken i Finland. När Förenta nationernas (FN) general­sek­reterare Dag Hammarskjöld 1957 erbjöd honom att efterträda Gunnar Myrdal som generalsekreterare för FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE), tog Tuomi­oja med glädje emot anbudet. Uppdraget i Genève var dock frustrerande, eftersom Myrdals långtgående visioner om ett ekonomiskt samarbete inom ramen för ECE, som skulle överskrida gränslinjen mellan öst och väst, hade torkat in på grund av det kalla krigets realiteter.


 

När treårsperioden i ECE avslutats återvände Tuomioja till utrikesministeriet, tills han följande år utnämndes till ambassadör i Stockholm. Kontakterna med FN-världen som han knutit i Genève och det förtroende som Hammarskjöld hyste för honom ledde till att generalsekreteraren i ett par repriser använde honom som sitt specialsändebud i Laos.


 

Sitt svåraste uppdrag fick Tuomioja våren 1964, när Hammarskjölds efterträdare U Thant kallade honom till FN-medlare i den kris som uppkommit på grund av fientligheterna mellan den grekiska och den turkiska befolkningen i det nyligen självständiga Cypern. Tuomiojas uppdrag blev dock oavslutat då han efter fem månaders arbete i augusti fick en hjärnblödning. Han avled den 9 september 1964 i Helsingfors efter att ha förlorat tal- och rörelse­förmågan. Tuomioja gick bort endast 53 år gammal.


 

Sakari Tuomioja hade under sina sista år inte längre någon önskan att återvända till politiken i Finland. Han skulle säkert inte ha ställt upp på nytt som konkurrent till Kekkonen. De avbrutna relationerna dem emellan hade återställts i början av 1960-talet även om det inte längre fanns någon väg tillbaka till den tidigare nära vänskapen.


 

Erkki Tuomioja


 

Sakari Severi Tuomioja, född 29.8.1911 i Tammerfors, död 9.9.1964 i Helsingfors. Föräldrar huvudredaktören för Helsingin Sanomat, riksdagsledamoten, vicehäradshövdingen Walto Wihtori Tuomi­oja och Laina Sofia Boman. Gift 1939 med Vappu Illike Wuolijoki.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Sakari Tuomiojas arkiv, Riksarkivet. E. Tuomioja, Sakari Tuomioja. Suomalainen sovittelija (1986, 2 uppl. 2007).


 

BILDKÄLLA. Tuomioja, Sakari. 1964. Hufvudstadsbladets arkiv.