Tuomo Polvinen har forskat i de stora frågorna kring Finlands 1900-talshistoria. Till hans prestationer hör också en femdelad biografi över president Paasikivi. Han har varit riksarkivarie och professor i allmän historia vid universiteten i Helsingfors och Tammerfors. Polvinen är som historiker framför allt arkivforskare.
Tuomo Polvinen härstammar från en tjänstemannafamilj i Helsingfors. Litet längre tillbaka i tiden sträcker hans släktrötter sig också till S:t Petersburg och de berömda finländska guldsmederna där. Om släktbakgrunden spelar in må vara osagt, men Polvinen är osedvanligt berest och väl förtrogen med de många internationella arkiv vilka innehåller material som rör Finland. Han kan också aktivt kommunicera på ryska, svenska, tyska och engelska, det vill säga på de språk som talas i de för Finlands politiska historia centrala länderna. Polvinen har studerat vid universiteten i Moskva och Leningrad (S:t Petersburg), verkat som assistent vid universitetet i Marburg i Tyskland och gjort talrika forskningsresor, bl.a. till Förenta staterna. Som historiker är Polvinen framför allt arkivforskare, inte så mycket akademisk lärare och i ännu mindre mån byråkrat.
Finländsk historieforskning befinner sig på en jämförelsevis hög nivå, inte minst när det gäller att dra paralleller mellan det förflutna och aktuella politiska frågor. Polvinen har sedan 1960-talet utforskat frågor av stort nationellt intresse, såsom de s.k. ofärdsåren efter sekelskiftet 1900, Finlands väg till självständighet och landets öden under andra världskriget. Hans bidrag till dessa ödesfrågor kan med fog ses som högst auktoritativa.
Polvinens doktorsavhandling från 1962 behandlar de finländska järnvägarnas betydelse för den ryska militära och politiska planläggningen, ett ovanligt smalt tema i Polvinens produktion, men författaren granskar det ur en vid synvinkel. Han utnyttjade inte enbart arkiven i Moskva och Leningrad, vilket på den tid han verkade där var nytt och unikt, utan också svenskt, tyskt och franskt material.
Temat för avhandlingen var vid publiceringen inte längre någon politiskt aktuell fråga, medan Polvinens följande forskningstema, Finlands roll i stormaktspolitiken under fortsättningskriget, var desto mer omstritt. I synnerhet de finsk-tyska relationernas karaktär och även Sovjetunionens politik gentemot Finland samt västmakternas inställning till och inverkan på de finländska lösningarna var heta politiska frågor såväl i Finland som utomlands. Storbritannien hade redan under kriget i sin propaganda entydigt betraktat Finland som angripare, liksom givetvis också Sovjetunionen. Fredsavtalet i Paris innehöll vissa antaganden om det finska krigets karaktär, och Sovjetunionen och kommunisterna i Finland höll fast vid sina egna tolkningar. I den internationella forskningen förbigicks ofta Finlands roll, tills Leonard Lundins Finland in the Second World War från 1957 presenterade en bild av Finland som angripare.
Professor Arvi Korhonen ansåg att Lundin ignorerade vissa detaljer i historieskrivningen och avvisade Lundins tolkning. Korhonen blev sedermera känd som upphovsman till den s.k. drivvedsteorin, enligt vilken Finland drogs med i fortsättningskriget som en följd av yttre krafters spel. Denna teori har sedermera torpederats från olika håll under flera decennier. Finlands deltagande i fortsättningskriget är emellertid ett mönsterexempel på en historiskt mångfasetterad situation, som är omöjlig att förstå genom ett eller två slagord. Polvinens gedigna arbete om Finland i stormaktspolitiken 1941–1944 (1964), som han senare utvidgade, satte frågan i ett riktigare sammanhang ur både Finlands och de viktigaste stormakternas perspektiv.
Polvinens följande arbete om den ryska revolutionen och Finland (I–II, 1967–1971) var ett motsvarande kraftprov. Där satte han erkännandet av Finland i det av Lenin ledda folkkommissariernas råd i sitt rätta sammanhang och redde ut den synnerligen invecklade politiska härva som hängde ihop med planerna på att erövra S:t Petersburg 1919. I verket kunde han för Rysslands del stödja sig på källskrifter och emigrantmaterial, samt på den omfattande forskning om den ryska revolutionen som bedrivits i väst men som tidigare varit tämligen okänd i Finland. Arkiven i Sovjetunionen var däremot inte öppna för dem som var intresserade av bolsjevismens fundamentala frågor.
Detta verk, vari den av Lenin ledda regeringens erkännande av Finlands självständighet betraktades som en ändamålsenlig revolutionsfrämjande politik, ville man inte godta vare sig i Sovjetunionen eller på kommunistiskt håll och inte heller i presidentens slott hemma i Finland. Urho Kekkonen angrep offentligt Polvinens tolkning. Polvinen gick dock inte med på att retirera från sina teser, och trots att detta förorsakade missnöje på högsta håll i Finland, fördärvades – tämligen oväntat – inte hans relationer till ryska kolleger.
Vid sidan av Osmo Jussila hör Polvinen till banbrytarna inom Rysslandsforskningen i det självständiga Finland, och han känner synnerligen väl till både landets språk och dess kultur. Polvinens insikter har uppskattats högt av hans kolleger i Ryssland, som också uppskattade Polvinens jovialiska person och utomordentliga sällskapstalanger när han 1974–1983 var den finländske ordföranden för samarbetet mellan finländska och ryska historiker inom den finsk-sovjetiska vetenskaplig-tekniska samarbetskommittén. Trots att man vid de vartannat år anordnade symposierna inte kunde behandla politiskt heta frågor – eller kanske just därför – blev den vetenskapliga behållningen beaktansvärd.
Polvinens följande ämnesområde omfattade de s.k. första ofärdsåren. Biografin över generalguvernören i Finland Nikolaj Bobrikov utkom 1984, och har sedermera översatts till svenska, engelska och ryska. Bobrikov uppväckte inte längre passioner i Finland, vilket delvis torde bero på förändringen i det historievetenskapliga paradigmet på 1960-talet, då man frångick det gamla självständighetsperspektivet och granskade nationellt centrala händelser ur ett större perspektiv.
Biografin i fem delar över J. K. Paasikivi, som Polvinen jämte medarbetare skrev 1989–2002, var en stor arbetsprestation. Paasikivis politiska karriär från de första ofärdsåren till 1950-talet var osedvanligt mångfasetterad och händelserik. De dramatiska politiska förändringarna som inträffade vid flera olika tillfällen under Paasikivis karriär gjorde temat utmanande och krävande, men också viktigt för förståelsen av den nationella historien. Biografin över Paasikivi, som till omfattning och grundlighet kan jämföras med Stig Jägerskiölds biografi över Gustaf Mannerheim och Juhani Suomis över Urho Kekkonen, utgör samtidigt en fundamental insats inom den politiska historien och kulturhistorien. Polvinens bok ställer inte huvudpersonen på piedestal och framställer honom inte heller som representant för någon oföränderlig, mytisk visdom, vilket kanske förutsattes under den så kallade Paasikivi-Kekkonenlinjens år. Biografin blev dock inte någon bildstormande sensation; för den stora allmänheten hade myten om Paasikivi rämnat redan efter publiceringen av hans dagböcker i mitten av 1980-talet.
Tuomo Polvinen har utfört en betydelsefull del av sitt livsverk i arkivväsendets tjänst: som arkivtjänsteman i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet samt slutligen som riksarkivarie på 1970-talet. Han har också varit akademisk lärare; på 1960- och 1970-talen innehade han en lärostol i allmän historia vid universiteten i både Tammerfors och Helsingfors. Den upprepade gånger beviljade tjänsten som forskningsprofessor vid Finlands Akademi möjliggjorde dock på 1980- och 1990-talen ett helhjärtat engagemang i forskningen.
Timo Vihavainen
Tuomo Ilmari Polvinen, född 2.12.1931 i Helsingfors, död 22.1.2022 i Helsingfors. Föräldrar diplomingenjören Eino Ilmari Polvinen och barnträdgårdsföreståndaren Ilona Vihersalo. Gift 1965 med legationsrådet Eeva-Liisa Rommi.
PRODUKTION. Die finnischen Eisenbahnen in den militärischen und politischen Plänen Russlands vor dem ersten Weltkrieg (1962); Suomi suurvaltojen politiikassa 1941−44 (1964; Finland i stormaktspolitiken 1941–44, 1969); Venäjän vallankumous ja Suomi 1917‒1920 I‒II (1967, 1971); Suomi kansainvälisessä politiikassa 1941−1947 I−III (1979‒1981); Valtakunta ja rajamaa (1984; Riket och gränsmarken, 1988); J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö I‒V (1989‒2003).
BILDKÄLLA. Polvinen, Tuomo. Uusi Suomis bildarkiv.