Johan Otto Söderhjelm intog som industrijurist framträdande poster i ledningen för ett antal större företag och var i tjugo år ombudsman för Finska träförädlingsindustriernas centralförbund. Den dynamiske Söderhjelm engagerade sig också i politiken, först som studentledare och 1933 som rikspolitiker. Han deltog tre perioder i riksdagen och var justitieminister i hela sex regeringar. Åren 1940, 1944 och 1948 ingick Söderhjelm i de förhandlingsdelegationer som slöt fördrag med Sovjetunionen i Moskva. För det tredje axlade han ledande förtroendeposter inom ett antal svenskspråkiga idrotts- och kulturorganisationer.
Släkten Söderhielm hade 1697 introducerats på Sveriges riddarhus. En gren blev efter 1809 kvar i Finland, men kom inte att immatrikuleras på härvarande riddarhus. Som yngste son till professorn och sedermera även diplomaten Jarl Werner Söderhjelm, en av sin tids främsta kulturpersonligheter, växte Johan Otto upp i en utpräglat akademisk miljö. Av faderns åtta yngre systrar var flera lärda kvinnor, inte minst Alma Söderhjelm, vars yrkesbana kröntes med en professur i allmän historia vid Åbo Akademi. Nämnas kan även fastern Sanny, som var gift med historikern Bernhard Estlander. Johan Ottos äldre bror Henning Söderhjelm gjorde sig ett namn som författare, innan han 1923 inledde en journalistkarriär i Göteborg.
Fadern utmärkte sig politiskt som ungfinne, J. O. Söderhjelms orientering blev däremot utpräglat svensksinnad. Han tog studenten vid Läroverket för gossar och flickor i Helsingfors 1916, deltog på vita sidan i kriget 1918 och avlade 1922 juris kandidatexamen. Samma år ingick Söderhjelm äktenskap med Anna Birgitta Ehrensvärd och fick tre barn med henne. Efter hustruns bortgång 1956 gifte Söderhjelm om sig två gånger; först med Helvi Maria Salmio och efter hennes död 1970 med Wivi-Ann Lindberg. År 1928 disputerade han för juris utriusque doktorsgraden på en avhandling om de åländska öarnas demilitariserade status mellan 1856 och 1921.
Efter flera år som advokat i Helsingfors utnämndes Söderhjelm 1929 till riksdagens justitieombudsman. Han lämnade frivilligt tjänsten redan följande år och gick istället över till företagsvärlden. Åren 1934–1940 och 1945–1958 var Söderhjelm verkställande direktör för Petsamon nikkeli Oy, där han på nära håll kunde följa med hur nickelutvinning i Petsamo under krigsåren utvecklades till en stormaktspolitisk fråga. Åren 1934–1957 var Söderhjelm direktionsordförande i företaget och förde i den egenskapen ordet vid förhandlingarna med de sovjetiska, tyska och brittiska intressenterna. Vid samma tid, närmare bestämt hösten 1940, blev Söderhjelm utnämnd till ombudsman för Finska Träförädlingsindustriernas Centralförbund, en post som under hans föregångare Axel Solitanders tid hade utvecklats till en strategisk post inom exportindustrin. Söderhjelm innehade befattningen fram till 1960.
Söderhjelm var även en partipolitisk gestalt. Åren 1932–1933 var han ordförande för den inofficiella Helsingfors svenska studentkår, som hade uppstått som en reaktion mot de radikalt äktfinska stämningar som rådde inom universitetets officiella studentkår. Söderhjelms uppseendeväckande östsvenska uttalanden som kårordförande gjorde honom känd som en svensknationell profil, vilket tillsammans med hans starkt kritiska inställning till Lapporörelsen bidrog till att han 1933 blev invald i riksdagen från Svenska folkpartiets lista i Vasa läns norra valkrets. Han föll ur riksdagen i valet 1939, men gjorde come back som suppleant sommaren 1944. Åren 1945–1950 representerade han Nylands krets i riksdagen och 1962–1966 Helsingfors.
När Svenska folkpartiet i oktober 1939 togs med i Cajanders s.k. rödmylleregering för att bredda dess parlamentariska stöd utnämndes Söderhjelm till justitieminister. Han behöll samma post i Rytis samlingsregering, som tillträdde vid vinterkrigets utbrott, och deltog som medlem i ministärens utrikesutskott i utformandet av regeringens krigspolitik. Söderhjelm tillhörde tillsammans med agrarerna Juho Niukkanen och Uuno Hannula redan i ett tidigt skede av kriget den regeringsfalang som mest energiskt talade för att västmakternas krigsstyrkor skulle inkallas till Finlands hjälp. Hans hållning förblev densamma nästan fram till det bittra fredsslutet i mars 1940.
Efter de skickligt förda förhandlingarna om Petsamo-koncessionen, som efter diverse förhalningar våren 1941 resulterade i att Sovjetunionens krav kunde avvärjas våren 1941, fortsatte Söderhjelm sitt värv som ombudsman för träförädlingsindustrin och inflytelserik industriledare. Det låg i den exportinriktade skogsindustrins intressen att förbindelserna med västmakterna kunde återknytas och då han sommaren 1944 på nytt blev riksdagsledamot anslöt han sig genast till den grupp fredsoppositionella parlamentariker, såsom Ralf Törngren, Urho Kekkonen och K. A. Fagerholm, som önskade påskynda en separatfred med Sovjetunionen.
Följande större politiska uppdrag fick han 1947 då han utsågs till att medverka i de finsk-sovjetiska förhandlingarna om överföringen av tysk egendom i Finland i sovjetisk ägo. Förhandlingarna komplicerades av att den sovjetiska parten försökte genomdriva ett arrangemang, som gick ut på att man i utbyte mot den tyska egendomen skulle överta andelar i finländska industribolag. Förslaget parerades dock och höjde Söderhjelms anseende som en skicklig förhandlare.
Söderhjelms avgjort mest kända förhandlingsuppdrag inföll dock i april 1948, då han medverkade i den förhandlingsdelegation som under statsminister Mauno Pekkalas ledning i Moskva undertecknade det för landets östrelationer så centrala Vänskaps- och biståndsfördraget med Sovjetunionen i Moskva. Formellt stod Söderhjelm tillsammans med riksdagens talman Urho Kekkonen för den juridiska expertisen, men i praktiken kom de också aktivt att bidra till utformningen av förhandlingstaktiken. Härav följde att duon mitt under förhandlingarna av president Paasikivi kallades hem till Helsingfors, för att diskutera ordalydelsen i fördraget. Bekantskapen med Kekkonen bidrog till att Söderhjelm under dennes två första presidentperioder utnämndes till justitieminister i fyra regeringar.
Sina viktigaste förtroendeuppdrag erhöll Söderhjelm inom idrottsrörelsen. Nämnas kan ordförandeskapet i Svenska Finlands Centralidrottsförbund (1945–1948), Finlands Seglarförbund (1951–1970), olika poster inom Finlands Olympiska kommitté mellan 1923 och 1973 samt ordförandeskapet i Olympiska seglingskommittén 1948–1952.
Henrik Meinander
Jan Otto Söderhjelm, född 3.9.1898 i Helsingfors, död 28.2.1985 i Helsingfors. Föräldrar ministern, professor Jarl Werner Söderhjelm och Sigrid Vilhelmina Lönnblad. Gift med (1) friherrinnan Anna Birgitta Ehrensvärd 1922, (2) Helvi Maria Salmio 1958, (3) Else Wivi-Ann Lindberg 1971.
PRODUKTION. Démilitarisation et neutralisation des Iles d’Aland en 1856 et 1921 (1928); Tre resor till Moskva (1970).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Klinge, Studenter och idéer. Studentkåren vid Helsingfors universitet 1828−1960 IV. 1917−1960 (1979); J. K. Paasikivis dagböcker 1944−1956 I−II (1985, 1986); T. Polvinen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elmäntyö III 1939−1944 (1995); H. Schauman & P. Lilius, Svenska folkpartiet 1920−1939. Från Lappo till vinterkriget (1992); J. Suomi, Urho Kekkonen 1944−1950. Vonkamies (1988); E. Vuorisjärvi, Petsamon nikkeli kansainvälisessä politiikassa 1939−1944 (1989).
BILDKÄLLA. Söderhjelm, Johan Otto. 1954. Uusi Suomis bildarkiv.