DUCANDER, Carl


(1858–1943)


Ridlärare, cirkusdirektör


Carl Ducander var en hästkarl i ordets sanna bemärkelse; en uppskattad ridlärare och framgångsrik cirkusdirektör. Under sina år i Helsingfors kom han att få stor betydelse för ridsporten och främjade den även i sitt testamente.

 

Impulsen att flytta över till Finland tycks för Carl Nils Ducander ha stått i samband med att hans yngre bror John – ”blonda Ducander” – fått anställning vid Åbo spårvägar, som då ännu rullade med hästkraft. Carl hade tjänat vid Svea dragonregemente och blev 1890 stallmästare vid ridskolan i Åbo. Bröderna sörjde helt säkert för att stadsborna klev upp i sadeln, men rätt snart erbjöds bättre arbetsvillkor i Helsingfors, där Broholmens manege var knutpunkt för de ridintresserade. I december 1890 tog Carl Ducander hand om huvudstadens ridinstitut och det visade sig bli ett framgångsrikt företag. Elever ställde upp i långa rader och de följande åren var mycket gynnsamma för den spirande ridsporten. Initiativet att få bröderna Ducander till Helsingfors torde ha tagits av A. R. Frenckell, Hufvudstadsbladets ägare och huvudredaktör i flera decennier. Frenckell red själv och stödde med hela sitt inflytande hästsportens framsteg.


 

De i början gynnsamma konjunkturerna vände snart nedåt till följd av cykel­åkandets snabba expansion. I Helsingfors fanns redan sommaren 1896 inemot 2 000 cyklar och antalet växte stadigt. Men då hade bröderna Ducander redan påbörjat ett nytt projekt som krävde betydande resurser och stor företagsamhet: Finlands första cirkussällskap. Redan som ridlärare hade bröderna övat in skolritt liksom även några cirkusnummer. Färdigheterna var prövade och början gjordes med elevernas amatörcirkusföreställningar våren 1895, då Carl själv stod för frihetsdressyrnummer. I augusti följande år var man klar att sätta i gång professionellt med ett tält rymmande 2 000 personer. Med egen elektrisk generator kunde manegen effektivt belysas. Man hade anskaffat vackra rashästar och engagerat goda artister.


 

Premiären ägde rum i Terijoki, den populära badorten, där bröderna Ducander redan tidigare hyrt ridhästar och stått till tjänst med hästdroskor. Arrangörerna hade etablerade kontakter med publiken, vilket garanterade åtminstone måttlig framgång. Efter några dagar var man i Viborg, varefter turen kom till Åbo, Tammerfors och Vasa. De besvärliga transporterna ombesörjdes av statsjärnvägarna. Sex godsvagnar krävdes för förflyttningarna. Truppen förfogade över 30 rashästar och artisternas antal växte till 70 personer. De engagerade var delvis kända i sig själva eller hörde åtminstone till remarkabla cirkussläkter. Mottagandet var ganska positivt och flertalet föreställningar blev slutsålda. Ekonomin verkade tryggad och framtidsutsikterna lovande.


 

Det var välbetänkt att till en början framträda i Finlands större landsorts­städer, före eldprovet i november på hemmaplan i huvudstaden. Broholmsmanegen var den självfallna platsen medan tältet sattes upp i grannskapet för amatörryttare och cyklister. Efter en månad tycktes intresset dock svalna och nya krafttag krävdes. Man tillgrep den sedvanliga utvägen att anordna brottningstävlingar i manegen i anslutning till det normala programmet. För succén svarade den polske mästerbrottaren Ladislaus Pytlasinski, som även undervisade lovande ynglingar och därmed lade grundstenen för flera finländska brottares karriärer. I början av februari 1896 kunde man med truppen resa över till Reval och pröva krafterna i konkurrens med internationella, väl etablerade cirkusföretag. Redan i Finland hade bröderna Ducander haft planer på att resa till Stockholm eller Petersburg, men Baltikum erbjöd förmodligen ett mindre riskabelt alternativ.


 

Målet var i alla fall Ryssland. Men sällskapets framträdande har inte kunnat spåras. Efter några år anlände truppen under John Ducanders ledning till Köpenhamn. Artisterna uppgav då själva att de senast besökt Odessa och Konstantinopel. Faktum är hur som helst att Circus Ducander 6 augusti 1899 avslutade säsongen i Danmark med konkurs, ett inte ovanligt öde i en genre som i så hög grad var beroende av rörelsekapital. Under ett tiotal år framöver kan John Ducander skönjas verksam med cirkus i södra Sverige och Danmark, då med nya artister och samarbetspartner.


 

Carl Ducander hade vid det här laget separerat från sin yngre bror, men ingalunda från cirkusbestyren. I Helsingfors anordnades regelbundet föreställningar under minst ett par månader och formellt svarade fru Elin Ducander för de praktiska arrangemangen jämte utskänkningen. Carl ägnade sig antagligen främst åt ridinstitutet och undervisningen där. Manegens förfall och bristfällig brandsäkerhet ledde dock till totalförbud för cirkus­föreställningar från slutet av oktober 1907. Därefter fanns inte rimliga förutsättningar för gästspel – enbart tält kunde nyttjas för föreställningarna – och även ridinstitutet blev hemlöst.


 

Under några år vistades Carl Ducander utomlands och i offentligheten framträder han hösten 1909 som ledare för Nouveau Cirque i Petersburg, ett företag som med lägre profil konkurrerade med Cinisellis privilegierade och traditionsbundna (konservativa) familjesällskap i egen byggnad. Ducanders engagemang blev kortvarigt och ett år senare ändrades namnet till Cirque Moderne med fabrikanten Marschan i ledningen.


 

I Helsingfors uppfördes Hippodrombyggnaden 1910 vid nuvarande Mannerheimvägen med nya och ändamålsenliga utrymmen för både ridsport och cirkus. Carl Ducander deltog inte direkt i finansiering och planering, men inom kort stod han i spetsen för både ridinstitutet och de cirkusgästspel som regelbundet under några månader inledde höstsäsongen. Det var ett krävande uppdrag, som förutsatte goda relationer till cirkusfamiljer och artister, förmåga att marknadsföra programmen och även sinne för goda förhållanden för hästarna. Med cigarr i mungipan stod direktör Ducander för sakkunskapen, och han förblev en trygg gestalt för cirkusnöjenas fortlöpande bestånd jämte goda kvalitet ända fram till 1926.


 

Också den organiserade ridsporten stod i fokus. Carl Ducander var med om att 1911 instifta Finska fältrittklubben. Föreningen fick av honom 1930 motta en betydande donation bestående av hästar och inventarier, värderad till mer än 100 000 finska mark. Undervisningen fortsatte, läraren satt i sadeln och kommenderade med ljudlig stämma sina adepter, mestadels kvinnliga. Ture Janson skrev 1926 om institutets uppskattade ledare: ”Alltjämt tvingar han sin springare i ädel spansk trav och alltjämt sammanhålla hans sporrar de mest konstfulla galopper. Det är inte fråga om annat än att direktör Carl Ducander varit rätte mannen på rätta platsen. För honom var det en äresak att ge sitt ridinstitut ett förstklassigt skick, en uppgift som krävt möda och uppoffrande intresse.” Som expert sörjde han också för importen av flera hundra rashästar. Man kunde kalla Ducander för den finländska cirkuskonstens fader; han var också en idog och sakkunnig gynnare av den finländska ridsporten.


 

Sven Hirn


 

Carl Nils Ducander, född 22.4.1858 i Kristianstad, död 5.7.1943 i Helsingfors. Gift 1895 med Elin Maria Lindholm.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Hirn, Sirkus kiertää Suomea 1800−1914 (1982); T. Janson, Boken om Helsingfors (1926); E. Taivalsaari, Sirkuselämää (2006).


 

BILDKÄLLA. Ducander, Carl Nils. Teckning: Eric Vasström, 1912. Fyren 37/1912.