Carl Björkman hade en central roll i Ålandsrörelsen, vars målsättning var att lösgöra Åland från Finland, som blivit självständigt 1917, och ansluta öarna till Sverige. Han hade under denna tid en dubbelroll, eftersom han samtidigt var ordförande i det inofficiella åländska landstinget 1918–1922. År 1920 blev han häktad för förberedelse till högförräderi och satt då fängslad i en dryg månad. Efter en rättsprocess med två fällande domar benådades han av republikens president i oktober 1921.
Carl Björkman var född och uppvuxen på det finländska fastlandet; ingen av släktgrenarna hade någon koppling till Åland. Fadern var jurist och utnämndes till hovrättsråd 1888. Sonen ämnade anträda samma bana och avlade rättsexamen vid universitetet 1901. Samma år gifte han sig med Agnes Dahlin. Om somrarna vistades familjen på släktens säteri Kahiluoto i kustsocknen Tövsala norr om Åbo. (Huset donerades till Fölisöns friluftsmuseum i Helsingfors 1926.) Under somrarna i Tövsala odlade Björkman sitt livslånga intresse för båtar, både med segel och med motor.
Somrarna i Tövsala hade präglat Björkman i så hög grad att han 1903 sökte och erhöll tjänsten som länsman i Föglö i den åländska skärgården. Därmed kom han till det örike han skulle ägna hela sitt liv åt, vilket är anmärkningsvärt med tanke på avsaknaden av tidigare band till det åländska samhället. Inom den finländska autonomin innebar skötsel av ett offentligt ämbete en balansgång mellan lokala intressen och lojalitet med den ryska administrationen. Björkman var å ena sidan statlig ämbetsman, å andra sidan starkt kritisk till förryskningen. Han gjorde en tydlig markering när han hösten 1905 under generalstrejken blev vice ordförande för den åländska strejkkommittén. Det politiska engagemanget under strejken ledde till att Björkman blev etablerad i det åländska samhällets ledande skikt. År 1909 övertog han en advokatbyrå i Mariehamn och drev denna vid sidan av tjänsten på Föglö. År 1912 lämnade han på grund av politiskt missnöje tjänsten som länsman.
Tidigt under första världskriget började Björkman engagera sig för Tyskland, med baktanken att Finland behövde tysk hjälp för att frigöra sig från Ryssland. Björkman deltog i de flesta samtal som berörde Ålands framtid. Från Sverige kom signalen att stämningarna på Åland borde ges konkreta uttryck, vilket förverkligades genom kommunalstämman i augusti 1917, enligt vilken en deputation skulle sändas till Sverige för att meddela den åländska befolkningens vilja till ”sina öars förening med Sveriges rike”. Björkman tog aktivt ställning för artikeln ”Sanningen”, publicerad i tidningen Åland den 5 december 1917, i vilken varnades för anarkism, våld och förfinskning och bedyrades att Ålands befolkning ”med hela sin själ åtrår en förening med moderlandet”. En vecka senare valdes Björkman in i den kommitté som föreningen Ålands vänner utsåg med syftet att utreda ålänningarnas position i den förändrade politiska omgivningen. Det var Björkman som den 19 december 1917 refererade kommitténs slutsatser. Han redogjorde för tre alternativ: ett problemfritt liv inom Sverige, ett hotfullt liv inom ett socialt oroligt Finland samt, som sista alternativ, ett stabilt Finland där Åland vore ”för eviga tider neutraliserat och ställt under stormakternas garanti”. Det första alternativet fick överväldigande majoritet.
Från svensk sida efterlystes en folkadress, som skulle dokumentera bredden i det åländska kravet. Björkman stod i spetsen för organiserandet av en snabb insamling av underskrifter kring årsskiftet 1918. Anförd av Björkman mottogs en åländsk deputation på Stockholms slott den 3 februari 1918. Sveriges kung Gustaf V lovade att i samförstånd med Finland lösa frågan i enlighet med ålänningarnas vilja. Björkman övertygade den svenska regeringen om vikten av att sända skyddstrupper för att skydda ålänningarna under inbördeskriget. Han återvände till Åland med svenska trupper. Den 16 och 17 februari 1918 förhandlade Björkman med både ryska sändebud och representanter för den vita Nystadskåren. Även tyska trupper anlände, och den finska Vasaregeringen sände en tillförordnad landshövding, Hjalmar von Bonsdorff, till det nygrundade Ålands län.
På uppmaning av svenska regeringen grundade Björkman ett åländskt landsting, med syftet att etablera en legitim åländsk politisk organisation som motvikt till det finländska länet. Mitt i den processen hann Björkman även med att ansluta sig till den åländska kår som i april 1918 sändes till fastlandet för att delta på den vita sidan. Hans mellanspel i inbördeskriget kan tolkas som att hans hjärta även klappade för Finland; åtminstone var han mån om att förhindra att socialistiska idéer fick fotfäste i hemlandet.
Vid det åländska landstingets första möte den 8 juni 1918 valdes Björkman till ordförande. Under Björkmans ledning beslöt landstingets verkställande utskott i november 1918 att göra framställningar till första världskrigets allierade segrarmakter om att Ålandsfrågan måtte lösas i enlighet med principen om nationernas självbestämmanderätt.
Ingen lösning nåddes under fredskonferensen i Paris, och Ålandsfrågan överfördes därför till Nationernas förbund (NF). Björkman var under våren 1920 aktiv i Stockholm och försökte påverka den svenska regeringen och de allierades diplomater. Efter den finske statsministern Rafael Erichs besök i Mariehamn den 5 juni 1920 häktades Björkman och hans politiske vapenbroder Julius Sundblom. Den finska regeringen önskade statuera exempel gentemot separatister. Björkman och Sundblom frigavs emellertid efter en dryg månad, och de mottogs som martyrer i Mariehamn. I den efterföljande rättsprocessen ansåg Åbo hovrätt båda vara skyldiga till förberedelse till högförräderi. Björkman dömdes i denna instans till 18 månaders fängelse.
NF:s delegation anlände till Stockholm i början av november 1920, och Björkman ingick i den åländska grupp som reste till den svenska huvudstaden för att träffa delegaterna. Den 10 december anlände NF-delegationen till Mariehamn, där Björkman varit fullt sysselsatt med förberedelser för det viktiga besöket. Han blev dock besviken på delegationens slutsats, d.v.s. åländsk självstyrelse inom Finland. Det bör dock framhållas att NF:s utslag den 24 juni 1921 gav alla parter någonting. Sverige fick öarnas neutralisering, Finland suveräniteten, och Åland fick internationella garantier för en statsrättslig särställning.
I den fortsatta rättsprocessen mot Björkman löd Högsta domstolens utslag den 29 september 1921 ett år och sex månaders tukthus för förberedelse till högförräderi. Men han benådades strax därpå, den 16 oktober 1921, av republikens president. Björkman kunde återinträda som ordningsman i Mariehamn.
Björkman invaldes i det nya landstinget och utsågs även till att leda det nya verkställande organet, landskapsnämnden. Han blev således det självstyrande Ålands första lantråd, i praktiken ”regeringschef”. Han återvaldes för ett nytt treårsmandat 1925, och från 1928 valdes han för ett fortlöpande mandat. Arbetet som åländskt lantråd var utmanande: det gällde att stabilisera relationen till Helsingfors, men samtidigt bar landskapsnämnden även det direkta ansvaret för ålänningarnas vardagsliv.
År 1909 hade Björkman öppnat advokatbyrå i Mariehamn, och han var stadens ordningsman 1916–1928. Vid sidan av detta var Björkman även verksam som båtkonstruktör och etablerade tillsammans med Otto Tamelander ett varv i Mariehamn 1909. Åren 1905–1925 var han kommodor i Ålands segelsällskap.
Björkmans karriär som lantråd avslutades på det demilitariserade Åland med en svår försvarsfråga. Öarnas försvar hade i militära kretsar diskuterats sedan 1920-talet. Varken den svenska eller den finländska krigsmakten var tillfreds med att Åland saknade ett försvar. Sverige erbjöd sig att vid en kris bistå militärt, men den svenska regeringen önskade att ålänningarna i så fall även själva skulle bidra till försvaret av hembygden. Björkman förhöll sig inte negativ till förslaget, som emellertid kolliderade med inställningen hos talmannen och landstingets majoritet: Åland skulle förbli neutralt och obefäst. Efter en uppskruvad debatt uttalade landstinget sitt misstroende mot lantrådet, som efter lång och trogen tjänst tvingades avgå. Inte heller i den stunden glömde landstinget bort att betona den livsgärning som Carl Björkman hade utfört för det åländska samhället. Mot bakgrund av den åländska självstyrelsens positiva utveckling under 1900-talets andra hälft är det lätt att slå fast att Björkman lade en grundsten som legat orubbad sedan dess.
Tom Gullberg
Carl Björkman, född 15.2. 1873 i Åbo, död 5.9. 1948 i Mariehamn. Föräldrar hovrättsrådet Karl Werner Björkman och Aina Ithimaeus. Gift med (1) Agnes Dahlin 1901, (2) Ida Ekbom 1917.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S.-E. Abrahamsson, Stadens döttrar (2003). P.-M. Ahlbäck, Between ”Föglö” and ”Fölisön”. Carl Björkman’s Political/Performative Project of Autonomy c. 1880–1938 and the Location of the ”Finland-Swedish Nation”, Ethnologia Europaea 34/2004; M. Isaksson, Carl Björkman. Ålands första lantråd (1988).
BILDKÄLLA. Björkman, Carl. Ålands museum.