von BORN, Viktor Magnus


(1851–1917)


Godsägare, lantmarskalk


Viktor Magnus von Born var en ledande gestalt inom ridderskapet och adeln och hela ståndslantdagen, i vilken han deltog fr.o.m. lantdagen 1877–1878. Som ägare till ett av Finlands största gods, Sarvlaks i Pernå, som han med framgång skötte, var von Born mindre beroende av yttre bindningar än de flesta i sin samtid. Han tillhörde generalguvernör Bobrikovs mest konsekventa motståndare och var därför en av de första som landsförvisades 1903. Hans politiska bana kröntes kort därefter vid den sista ståndslantdagen 1905–1906, då han utsågs till lantmarskalk. Trots egna och oberoende vägval var han en av de tongivande inom det svenska lantdagspartiet. Under enkammarlantdagen 1910–1913 tillhörde han den svenska lantdagsgruppen utan att formellt vara medlem av Svenska folkpartiet.

 

Friherre Viktor Magnus von Born karakteriserades av sin samtid som en av Finlands få verkliga aristokrater. Beskrivningen ägde säkert sitt berättigande förutom i von Borns kraftfulla personlighet och i hans bakgrund, även i hans stora jordegendomar. Efter sin far, senatorn och friherren Johan August von Born, ärvde han 1878 Sarvlaks gård i Pernå, vars marker uppgick till ca 7 000 ha. För sin mor Fanny von Haartmans räkning skötte han dessutom Gammelbacka gård i Borgå. Fosterjorden och hembygden betydde för honom betydligt mer än bara det materiella; han utgav två historiker om de båda godsen. Tack vare sitt goda ekonomiska handlag förstod han emellertid också att framgångsrikt bruka dessa. Han var skattmästare och drivande kraft i Östra Nylands lantbruksgille under hela dess verksamhetstid 1884–1896. I Finska hushållningssällskapet var han ordförande 1907–1913.


 

De stora godsen garanterade von Born en oberoende ställning av ett slag som hör till undantagen i Finlands historia. Han sökte trots sina personliga förutsättningar och goda betyg i en juridisk examen från 1873 heller aldrig någon statlig tjänst. De offentliga uppdrag han i början av sin bana åtog sig som hovrättsauskultant, riddar­hussekreterare och utskottssekreterare vid Helsingfors stadsfullmäktige samt som stadsfullmäktig i Helsingfors 1878–1879, kan alla ses som en förberedelse för hans egentliga bana i lantdagen och i Pernå kommun.


 

Statsförvaltningen lämnade han åt andra att sköta, endast i några få statliga kommittéer av tillfällig karaktär deltog han själv, nämligen 1887 i kommittén för utvecklandet av handeln med spannmål, 1889 i kommittén för organisationen av den högre och lägre jordbruksundervisningen och 1906 som ordförande i kommittén för utvidgandet av religionsfriheten. Han var från 1888 till 1900 revisor i Finlands Bank som representant för adelsståndet.


 

För V. M. von Born stod en annan och på sitt sätt även ny väg öppen till det offentliga livet på nationell nivå, nämligen parlamentarikerns. Representationens medverkan i det politiska livet hade återinförts av Alexander II, och lantdagarnas periodicitet garanterades i lantdagsordningen 1869. I ridderskapet och adeln rådde dessutom självskrivenhetens princip, och som huvudman för sin ätt var von Born även i detta avseende i hög grad oberoende i sin politiska roll.


 

Sin parlamentariska bana inledde von Born vid 25 års ålder vid lantdagen 1877–1878. Den unge mannen deltog vältaligt i förhandlingarna i adelsståndet. Han väckte även uppmärksamhet genom att vid ett par tillfällen, i frågan om finska språkets rättig­heter och i frågan om lantdagens rätt att granska statsverkets tillstånd, reservera sig mot lantmarskalkens – hans fars –  förfarande då denne med hänvisning till grundlag och kejsarens rätt förbjöd frågornas vidare behandling. Mest känd blev han dock då han som förste talare i debatten om den allmänna värnplikten, den för tillfället viktigaste politiska frågan, kraftigt motsatte sig ett sådant system. Orsaken till von Borns motstånd var hans grundläggande övertygelse om individens frihet: ”rätt till lif och frihet, som existerar utan och oberoende af staten, dessa rättigheter äro absoluta, dem får staten icke kränka.”


 

Trots den starka individualismen och rättskänslan hos von Born var han aldrig någon liberal i egentlig bemärkelse. Själv kallade han sig konservativ och var det också i många sociala frågor och i synnerhet i dem som berörde jordägares rättigheter, beskattning m.m. Å andra sidan talade han för kvinnornas jämställdhet, religionsfriheten och framför allt för frågor som syftade till att stärka lantdagens rättsliga ställning i förhållande till regerings­makten. År 1885 var han med om att petitionera om en tryckfrihetslag. Sålunda var von Born självständig även som konservativ politiker.


 

I språkfrågan intog von Born till en början en utpräglat svensksinnad hållning, och i sin ungdom tillhörde han de s.k. vikingarna. Inför 1885 års lantdag utarbetade han ett programförslag för det svenska partiet, och några år senare utgav han – delvis i polemik mot de liberala småskrifterna av ”Nemo” (Lennart Gripenberg) – pamfletten Det svenska partiet. Pamfletten innehåller ett försvar för de rådande språkförhållandena och särskilt för det rådande representationssystemet inklusive självskrivenheten i adeln, men även valsättet till borgarståndet. Däremot kritiserade von Born vid tillfälle gärna det finsksinnade prästeståndet, som han ansåg vara en absurd historisk anomali inom ståndsrepresentationen.


 

V. M. von Born hade ordet i sin makt som talare och var även periodvis mycket aktiv som publicist. Tillsammans med Kasten Antell och Arvid Nyberg grundade han 1881 i Lovisa tidningen Östra Nyland, som blev ett viktigt landsortsorgan för det svenska partiet. Han medverkade dessutom aktivt i bl.a. tidningarna Vikingen och Nya Pressen samt i Finsk tidskrift.


 

Hans politiska anseende stärktes ytterligare av hans arbete i flera av lantdagens utskott. Särskilt gott samarbete hade han inom det egna ståndet med R. A. Wrede, Kasten Antell och Fredrik Stjernvall. Senare, då den statsrättsliga striden dominerade politiken, blev han även nära vän och arbetskamrat med Leo Mechelin. I sin syn på de inhemska språken hade han då även accepterat en fullständig jämlikhet. Trots sin framskjutna ställning i lantdagen och även inom den svenska lantdagsklubben, var von Born inte någon partiledare och ville inte heller framstå som sådan. Med sin självständiga personlighet var han inte lagd för sådant. Inte heller blev han efter representationsreformen 1906 någonsin medlem av Svenska folkpartiet, fastän han gick med på att uppträda på dess vallistor 1910 och fastän han tillhörde den svenska gruppen i enkammarlantdagen 1910–1913.


 

V. M. von Borns politiska ställning kan till stora delar uppfattas som oppositionell. Han var inte främmande för olika slag av protester, demonstrationer och obstruktionsåtgärder, om saken det krävde. Han opponerade sig både mot den fennomani som gynnades av regeringen och mot regeringen själv när den ryska centralismen började göra sig gällande visavi Finland. Ledd av en stor aktning för traditionens makt och framför allt av ett rättspatos som gränsade till det religiösa, blev von Born en av ledarna för det passiva motståndet i den s.k. rättskampen om Finlands statsrättsliga ställning.


 

V. M. von Born hade hört till den lilla grupp ur adeln och borgarståndet som 1891 vågat petitionera mot det s.k. postmanifestet, som hade lagt det finländska postväsendet under det ryska inrikesministeriet. Den verkligt stora konflikten mellan monarken och ständerna följde dock i och med Bobrikovs utnämning till generalguvernör i Finland 1898. Följande år utgick kallelse till urtima lantdag om värnpliktens förenhetligande i enlighet med rysk lag. Därpå följde det s.k. februarimanifestet om ordningen för stiftandet av s.k. rikslagar. V. M. von Born riktade sig från första stund mot dessa regeringens åtgärder och förberedde sig väl för det ödesdigra ständermötet. Bland annat gav han ut en politisk broschyr, I värnepliktsfrågan. I den tog han upp det han kallade för ”vår vapenlösa trygghet” (d.v.s. ”landets högtidligen erkända ’konstitutionellt monarkistiska’ statsskick”) som det inte vore rådigt för lantdagen att tillåta några som helst ändringar i. ”Våra grundlagars värde består just däri, att den gifver oss rätt att, utan att behöfva emottaga beskyllningen för motstånd mot öfverheten, afböja förslag dem vi anse lända till vårt folks fördärf”, skrev von Born. I själva saken ansåg von Born att den enda utvägen för att lösa konflikten var att upphäva den allmänna värnplikten och ställa upp värvade trupper, vilket mycket väl svarade mot hans egen ursprungliga åsikt om militärväsendet. Mycket klarsynt hade von Born i propositionen om den ändrade värnpliktslagen antecknat orden: ”Nemesis för 1878.”


 

Att inte ge vika, att inte hamna på ”det sluttande planet” och bli tvungen att steg för steg uppge landets rättigheter, så som de uppfattades, det blev grunden för det passiva motståndet mot den ryska regimen i Finland. V. M. von Born spred sitt budskap i åtskilliga artiklar – han skrev flitigt i den illegala tidskriften Fria Ord – flygskrifter, cirkulär m.m. Redan i febru­ari 1899 tog han initiativet till en ”kompensationsfond” för att hjälpa tjänstemän som avskedats för att de vägrat verkställa sådana administrativa påbud som tillkommit vid sidan av den normala finska lagstiftningsvägen. En brett upplagd insamling till ”stora fonden” för samma syfte verkställdes också; avgiften tänktes som en slags frivillig och progressiv inkomstskatt. Betecknande för von Borns idealism var att han även hyste planer på ett slags privata hovrätter i stället för de officiella, från vilka de ryska makthavarna avskedat patriotiska hovrättsjurister.


 

Värre än detta var ur regeringens synpunkt von Borns verksamhet som organisatör av värnpliktsstrejker. Bl.a. ville han förhindra att prästerna läste upp regeringens kungörelser från predikstolen eller lämnade uppgifter om de värnpliktiga ur kyrkböckerna. Han hade t.ex. självmant erbjudit sina juridiska tjänster till prästerna i flera församlingar och vänt sig till biskop Råbergh i Borgå för att motverka att domkapitlet skulle ingripa mot de präster som vägrat lyda regimens påbud. I egenskap av kommunal förtroendeman gjorde han allt han kunde för att hindra uppbåden från att lyckas och kom därmed särskilt i delo med guvernören i Nylands län, generalmajor M. Kaigorodov. Dessutom avsåg von Born att sprida motståndet till andra kommuner och samlade till ett gemensamt möte för Nylands landskommuner i Borgå i februari 1902, där även uppbåden dryftades. På så sätt skulle, med det kommunala självstyret som bas, motståndet mot regimen spridas från tjänstemannakåren till folkets breda lager. Redan 1893 hade von Born i en artikel i tidningen Östra Nyland kombinerat den kommunala självstyrelsen med laglighetskampen.


 

Så fort Bobrikov fått sina s.k. diktaturfullmakter vände han sig mot V. M. von Born. Den 22 april 1903 tidigt på morgonen väcktes godsägaren på Sarvlaks av att polisen förberedde en husrannsakan i hans hem, och kort därefter uppmanades von Born att lämna landet vid risk att i annat fall bli förd till en anvisad ort i Ryssland.


 

Som landsförvisad bosatte sig V. M. von Born med familj i en villa i Djursholm utanför Stockholm. Därifrån fortsatte han motståndet mot den ryska regeringen. I Sverige uppehöll sig en skara framstående finländare som liksom von Born befann sig i politisk exil. Genom sin andra hustru Clara, som var svenska, hade han dessutom goda kontakter i Sverige. Propagandaverksamheten fortsatte oförminskad, och genom sina tromän ombesörjde von Born fortfarande mycket i hemtrakten och i hemlandet. Mer speciellt var hans försök att med hjälp av sin kusin Ebba Lavonius, som genom giftermål blivit tysk prinsessa zu Solms-Braunfels, närma sig det ryska kejserliga huset på besök i Darmstadt. Han deltog även i det internationella upplysningsarbetet till förmån för Finland och stod i kontakt med den ryska oppositionen.


 

Exilen blev inte långvarig för von Borns del. Hösten 1904 utgick kallelse till lagtima lantdag i Finland. De emigranter som var lantdagsmän fick då återvända. Vid denna lantdag besatte de s.k. konstitutionella partierna majoriteten i samtliga stånd. För en gångs skull fick von Born nu upptäcka att hans egna åsikter hade medgång i lantdagen och även i fosterlandet som helhet. Men på grund av det undantagstillstånd som ännu rådde i landet blev lantdagens resultat magert. Hans egen åsikt var också att ett verkligt lagstiftningsarbete kunde komma i fråga först efter att regeringen gett vika beträffande tolkningen av grundlagarna.


 

Det ryska nederlaget i kriget mot Japan, som följdes av stora politiska oroligheter i hela det ryska riket, i Finland i form av storstrejken i oktober–november 1905, förändrade dock allting. I Mechelins nya senat skulle även von Born ha kunnat ta plats, men han avböjde. En större och för honom också mera lämplig heder väntade. Han blev nämligen lantmarskalk vid det urtima ständermöte som redan på förhand var bestämt att bli det sista i sitt slag i Finlands och Sveriges gemensamma historia. Utnämningen efter det politiska systemskiftet 1905 innebar en upprättelse för von Born.


 

V. M. von Born, som alltid hyst stor aktning för traditionen och för ståndsrepresentationen och sitt eget stånd alldeles särskilt, var den rätte mannen för detta uppdrag, som han också utförde med stor värdighet. Att representationsreformen var nödvändig insåg von Born, fastän han säkert hellre välkomnat en mindre radikal lösning med ett tvåkammarsystem. Erfarenheterna från kampen mot den tidigare regeringen hade övertygat honom om att folket var rösträtten vuxet, men mot en rösträtt som på samma gång var allmän och lika hyste han fortfarande en viss misstro.


 

Det var givet att von Born på grund av sin sociala ställning och sina personliga egenskaper skulle inta en ledande ställning även i lokalsamfundet. Hans inflytande i Pernå under en dryg mansålder var mycket betydande. Från 1885 till 1914 var han, med undantag av exilåren, ordförande för kommunalstämman, och 1910–1914 var han kommunalfullmäktiges förste ordförande. Som kommunalpolitiker hade han ett stort, men inte allenarådande, inflytande på ortens näringsliv och dess förnyelse, på kommunalförvaltning, social- och skolväsende samt på restaureringen av Pernå kyrka och naturligtvis, under 1900-talets första år, på motståndet mot Bobrikovs regim.


 

Den kommunala självstyrelsen var en av hans kungstankar. Den låg helt i linje med hans rättsuppfattning och individualism. Samtidigt var han emellertid en tidig eldsjäl för kommunalt samarbete. Ett av hans första lantdagstal hade varit till förmån för en länsrepresentation, något som nästan ingenstans förekommit i det moderna Finland. Den räcka allmänna möten som till stor del med von Borns medverkan ordnades för östnyländska och nyländska kommunalmän fr.o.m. 1890 i Borgå, blev ett viktigt steg mot de senare kommunalförbunden.


 

Viktor Magnus von Born avled när Finland stod på tröskeln till självständighet. Hans livsvärden, närheten till jorden, hemmet och hembygden, till familjen, ätt­en och ståndet, till traditionen, historien och rätten – till allt det som han själv ärvt – stämde inte alltid överens med det omgivande samhällets. Hans eftermäle var framför allt den store patriotens och rättskämpens, men det begränsades av den riktning samhällsutvecklingen tog. Att hans kamp framför allt riktat sig mot den ryska regeringen var måhända ägnat att bevara hågkomsten av hans politiska gärning, åtminstone på finlandssvenskt håll, ännu på 1920- och 1930-talen. Symptomatiskt var emellertid att när sonen Eric von Born på 1960-talet ville värna om faderns minne, så skedde det med utgångspunkt i privatsfären, på en rent personhistorisk och genealogisk grund.


 

Thomas Westerbom


 

Viktor Magnus (V. M.) von Born. Född 8.10.1851 i Helsingfors, död 15.9.1917 i Pernå. Föräldrar senatorn och kammarherren friherre Johan August von Born och Hedvig Lovisa Fransiska (Fanny) von Haartman. Gift med (1) Hulda Augusta Berndtson 1876, (2) Clara Henny Helena Grafström 1893, (3) Anna Elise Edelfelt (f. de la Chapelle) 1908.


 

PRODUKTION. Det svenska partiet (flygskrift, 1887); Beskrifning och historia om Sarvlax egendom i Perno socken (1887); Beskrifning och historia om Gammelbacka egendom i Borgå socken (1895); I värnepliktsfrågan (1898); Om lega af jord på landet eller den så kallade torparlagen, utgifven på föranstaltande af Nylands och Tavastehus läns Landtbrukssällskap (1903). Se även Ernst Estlander, Ofärdsårens politiska litteratur (Ur ”Kagalens” arkiv II, 1945).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. M. von Borns samlingar i Sarvlaks arkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland. Elsa von Born, Nio syskon på landet (1931); Eric von Born, Den siste lantmarskalken (1962); Eric von Born, V. M. von Born, Finländska gestalter II (1962). Eric von Born, Gamle baronen på Sarvlaks och hans tolv barn (1967); V. M. von Born, Femton år av ett liv (1993); E. Estlander, Friherre Viktor Magnus von Born. Hans person och politiska verksamhet (1931); O. Sirén, Pernå sockens historia III (1989, 1996); Suomen kansanedustuslaitoksen historia III (1964); P. O. von Törne, Finlands riddarhus 1818–1918, II (1935); R. A. Wrede, Viktor Magnus von Born, Finsk tidskrift 1917.


 

BILDKÄLLA. von Born, Viktor Magnus. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.