Georg Backlund hör till de mest prominenta vänsterpolitikerna på svenskt håll i Finland efter andra världskriget, dels som aktiv politiker och riksdagsman, dels som tidningsman. Efter pensioneringen från riksdagen 1970 gjorde han en både nationellt och nordiskt uppmärksammad karriär som skådespelare, när han vid Närpes teater spelade huvudrollen i pjäsen Herr Puntila och hans dräng Matti av Hella Wuolijoki och Bertolt Brecht, senare följt av framträdanden på olika professionella teatrar och i radio och tv.
Georg Backlund föddes 1905 i Finby, Närpes, som nummer sex i en barnskara på nio. Fadern Josef Anders Backlund var jordbrukare, men också sågverksägare och affärsman. Familjen hette ursprungligen Skinnars, men namnet ändrades 1912 till Backlund. För Georg Backlunds del fick skolgången ett abrupt slut i tredje klass i Kristinestads svenska samskola. Kring 1920 stötte faderns affärer på stora svårigheter, vilket slutligen ledde till konkurs och till att familjen fick lämna hemmanet, som såldes på exekutiv auktion. Föräldrarna och fem av barnen, dock ej Georg, emigrerade till Förenta staterna i början och mitten av 1920-talet. Georg Backlund sattes i målarlära, och det var som yrkesmålare han först försörjde sig.
Backlund ägnade sig under 1920-talet ivrigt åt självstudier och läste bl.a. tyska och engelska per korrespondens, utan att avlägga någon examen. Han tog aktivt del i ungdomsföreningslivet i Finby ungdomsförening och var framför allt intresserad av amatörteater, i första hand som skådespelare, men han skrev också pjäser som uppfördes av föreningens amatörer. Backlund hörde också till Närpes fredsförening, var aktiv inom nykterhetslogen Hemfrid och grundade en scoutkår, som likväl inte blev långlivad. Utlopp för sin skrivlust fick han redan som tonåring, då han medverkade i Eos och senare i ungdomsföreningens egen handskrivna tidning.
Av avgörande betydelse för Georg Backlunds politiska och mänskliga utveckling blev de nästan tre år han tillbringade i Amerika 1929–1932. Han tog sig illegalt in i USA via Kanada och upplevde en häftig brytningstid med Wall Street-kraschen och dess följder, arbetslöshet, fattigdom och en livlig politisk aktivitet. Den ljusa bild hans mor tecknat av landet – där hon mött sin blivande make – fick snabbt mörkare färger och Georg Backlunds politiska intresse väcktes. Han hade i de tidiga tonåren fått impulser av sin äldsta bror Hjalmar, som var amerikansk medborgare och hade socialistiska idéer. Av honom hörde han första gången talas om socialism och om Lenin.
Men Georg Backlunds verksamhet på 1920-talet inom ungdomsrörelsen och andra föreningar var påfallande opolitisk. Det engagemang som kanske hade mest politisk färg var det inom fredsrörelsen, som i Närpes hade lett till en stark höger-vänsterpolarisering. Backlund tog också i USA upp sina intressen från Finland och deltog i verksamheten inom Runebergsorden, som var ett samlande organ för finlandssvenska emigranter. Bl.a. spelade han teater och skrev rentav en liten pjäs för föreningens julfest 1929, Föryngringsmaskinen. I en av pjäserna, Aleksis Kivis Natt och dag, hade han som motspelare en ung österbottnisk flicka, som några år tidigare emigrerat till USA. Hon hette Aili Kovanen, eller Holm – familjen hade bytt namn i USA – och skulle småningom bli Aili Backlund.
Ju mer radikala Georg och Aili Backlund blev desto mer konservativt tedde sig Runebergsordens program för dem, och tillsammans med några andra finlandssvenska emigranter grundade de Finländska ungdomsföreningen, som hade en klart politisk prägel. Den gav ut en egen hektograferad tidskrift, Gnistan – namnet efter Lenins tidskrift Iskra – och Backlund fick utlopp för sina skrivartalanger. Tidigare hade han också medverkat i NY Tid, en svensk kommunistisk tidning, som i slutet av 1920-talet utkom i New York med Allan Wallenius som redaktör. Idébakgrunden fick Georg Backlund bl.a. genom The Workers School, där han inhämtade grundkunskaper i marxism. Han anslöt sig till det amerikanska kommunistpartiet 1930.
Hemlängtan och svårigheterna att få arbete drev Georg Backlund tillbaka till Europa 1932. Men en ganska aningslös 24-åring hade förvandlats till en politiskt medveten 27-åring, som efter åren i USA var övertygad om kapitalismens snara fall och i kommunismen och Sovjet såg hopp för framtiden. Han begav sig inte raka vägen till Finland utan for först till Sovjetunionen i förhoppning om att där kunna delta i det stora samhälls- och världsbygget. Men upplevelsen av Sovjet – resan gick via Moskva till Leningrad – var nog i viss mån en besvikelse för de unga idealisterna (Georg hade sällskap av tre andra Närpesynglingar). Arbete fanns att få, men det fanns ingenstans att bo, och efter ett par veckors osäkerhet fann Backlund och hans kamrater det bäst att söka sig tillbaka till Finland. I mars 1932 var Georg Backlund åter i Närpes.
Backlund återknöt kontakten med ungdomsföreningsrörelsen, spelade teater och var snabbt primus motor inom Finby ungdomsförening. Men han grundade också en socialdemokratisk förening i Närpes – kommunismen var då förbjuden i lag – och det väckte förargelse på högerhåll när han i ett föredrag i ungdomsföreningen talade om den annorlunda emigrantrörelse som sett dagens ljus i USA, den politiskt aktiva och samhällskritiska rörelse som han varit med om att starta. Han hade anslutit sig till socialdemokraterna och blivit medlem av Finlands svenska arbetarförbund, men såg med kritiska ögon på Arbetarbladet, rörelsens egen tidning. Han beslöt därför att starta en egen tidning, ”en socialdemokratisk och frisinnad vänstertidning”, veckotidningen Folkviljan, som gavs ut från början av 1937.
Folkviljan var i hög grad ett enmansföretag, och närmaste medhjälpare var Aili Kovanen (Holm), som i slutet av 1936 hade återvänt till Finland. Paret gifte sig 1937 och bosatte sig i Vasa. Tidningen utkom där i knappt två år och väckte uppmärksamhet. Eftersom den var kritisk mot Tannerlinjen inom det socialdemokratiska partiet och mot den politik som Arbetarbladet stod för blev den snart en nagel i ögat för partiledningen; både Väinö Tanner och K. A. Fagerholm gjorde sitt bästa för att tysta uppstickaren. Georg Backlund fick också ett tryckfrihetsmål på halsen, då hans ställningstagande i rättegången mot den underjordiska kommunistledaren Toivo Antikainen fick de statliga myndigheterna att reagera. Huvudredaktören fick 10 000 mark i böter, och numret med den förgripliga ledartexten beslagtogs. Konflikten med partiledningen ledde så småningom till en ohållbar situation för Folkviljan; bl.a. förbjöds det socialdemokratiska tryckeriet av Tanner att trycka tidningen. Försöken att skapa ett aktiebolag som garant för tidningen misslyckades, och företaget gick omkull sommaren 1939.
År 1939 blev också på annat sätt ett märkligt år för Georg Backlund. Han gjorde debut som riksdagskandidat, men som andra namn på den socialdemokratiska listan var hans utsikter till framgång små. Den politiska oron i världen och i Finland var stor, och vid midsommartiden inkallades Georg Backlund till militärtjänst, som undersergeant, den grad han hade fått på 20-talet. Under vinterkriget placerades han i en cykelbataljon som skickades till Åland och först under vinterkrigets allra sista dagar i mars 1940 transporterades han till östfronten, utan att dock i någon högre grad hinna var med om strider.
Mindre lycklig utgång beredde fortsättningskriget Georg Backlund. Inkallad i början av sommaren 1941, var han med ett österbottniskt regemente förlagd till Kervo, norr om Helsingfors. Tillsammans med en del andra hörde han Hitler och Ryti i radion vid det nya krigets början och fällde då några kritiska anmärkningar om Rytis tal. I ett annat sammanhang hade han om Mannerheim sagt att han ”tjänat den ryska tsaren”. Det fanns tydligen rapportörer bland de närvarande, och Backlund fängslades och fick tillbringa de närmaste veckorna i häktet i Kervo, där han förhördes om sina uttalanden. När det blev dags för rättegång, hade regementet redan förflyttats till andra sidan gränsen, och där fick Georg Backlund så småningom sin dom – 20 månaders fängelse.
Backlund fördes tillbaka till fängelse i Finland, men fick höra om möjligheten att som frivillig ingå i den specialbataljon som inrättats med Nikke Pärmi som chef, Avdelta bataljonen 21, av någon anledning kallad Musta nuoli (Svarta pilen). Den bestod i sin helhet av frigivna fångar, mestadels politiska, och Georg Backlund träffade där många som han senare skulle möta i riksdagen och i olika vänsterorganisationer. De politiska fångarna blev slutligen avskilda och fick en hårdare behandling, men Backlund betraktades inte som politisk fånge. Hans årsklass hemförlovades 1943 och Backlund återvände till Närpes. När det på våren 1944 började ryktas om att de gamla årskullarna skulle återinkallas fann han det bäst att lämna Finland – med erfarenheterna av Nikke Pärmis specialkommando i gott minne – vilket han också gjorde tillsammans med Aili midsommaren 1944, genom att i en mindre båt ta sig över till Sverige. I Sverige kom de så småningom till Borås, där Georg arbetade i sitt gamla yrke som målare. Efter fredsslutet återvände de till Finland och Närpes.
Nu inleddes Georg Backlunds arbete inom politiken. Han blev omedelbart efter hemkomsten organisatör för det nygrundade Samfundet Finland-Sovjetunionen och for omkring på den österbottniska landsbygden och grundade lokalavdelningar. Liksom när han på 1930-talet hade rest omkring för att propagera för Folkviljan var hans främsta transportmedel cykeln. Han lärde känna Österbotten från norr till söder, och hans kontakter med människor runtom hela landskapet var säkert avgörande när han så småningom valdes till riksdagsman.
Redan 1946 flyttade han till Helsingfors, där han blev redaktör och redaktionssekreterare på Folktidningen, som grundats 1944 som organ för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och som 1948 fick namnet Folktidningen Ny Tid. Han var på olika sätt knuten till tidningen: som medarbetare 1946–1977 och som redaktör och redaktionssekreterare. Backlund var huvudredaktör för Ny Tid 1972–1977. Också efter det medverkade han i tidningen. Hans politiska kåserier – ”Det förefaller mej” – under signaturen Anders Jori visade honom från en ovanlig sida. Det var både beska och ironiska kommentarer om dagspolitiken som han skrev från slutet av 1940-talet ända till 1980-talets slut. De sista skrev han i slutet av 80-talet för Enhet, minoritetskommunisternas tidning.
Georg Backlund anslöt sig till DFFF 1946 och blev medlem av Finlands kommunistiska parti två år senare. Som parlamentariker var han trots sin partitillhörighet beredd till samarbete; hans största intressen inom politiken gällde internationella frågor och kultur. När han 1953 deltog i den första finländska kulturdelegationen till Kina fick han ett telegram som meddelade att han som suppleant hade blivit inkallad till riksdagen, då riksdagsman Mikko Järvinen avlidit. Han satt ett år i riksdagen, föll igenom i valet 1954, men blev 1958 invald som ordinarie och satt sedan som riksdagsman till 1970, då han trots högt röstetal föll igenom och pensionerades. Under perioden mellan riksdagssejourerna var han verksam som translator för Internationella byggnadsarbetarförbundet. Backlund var språkkunnig och därför ofta anlitad i internationella sammanhang, inte minst inom Nordiska rådet. Han deltog som finländsk representant i Interparlamentariska unionens möten i bl.a. Warszawa, Tokyo och Köpenhamn. Backlund deltog inte bara i rikspolitiken, han satt i hemkommunen Närpes kommunalfullmäktige från 1960 till mitten av 1980-talet.
En ny och annorlunda karriär fick Georg Backlund efter sin pensionering från riksdagen 1970. Han återknöt kontakten till sitt stora ungdomsintresse, när han sommaren 1970 spelade huvudrollen i Herr Puntila och hans dräng Matti av Hella Wuolijoki och Bertolt Brecht på Närpes teater. Då han under 1920- och 1930-talet sysslade med amatörteater hade Swedenhielm S:r i Hjalmar Bergmans pjäs Swedenhielms hört till hans stora roller. Med Puntila blev han plötsligt rikskänd, när föreställningen gick ut i tv julen 1972 och senare i Sveriges tv. Georg Backlund hade en genuin skådespelarbegåvning, och han kom senare att utnyttjas av både Lilla teatern och Kammarteatern. På finska medverkade han i tv bl.a. i Maiju Lassilas Kuolleista herännyt. Med den här senkomna teaterkarriären kan man anta att Georg Backlund realiserade en av sina ungdomsdrömmar.
Större delen av sitt verksamma politiska liv levde Georg Backlund i Helsingfors, men efter sin pensionering flyttade han först delvis och sedan helt tillbaka till Närpes, där han köpte ett hus inte långt från det ställe där hemgården hade legat. Politiken lämnade han aldrig helt, tudelningen inom det kommunistiska partiet sysselsatte honom och bekymrade honom, och på 1980-talet i slutfasen av sitt liv förvånade han, den tidigare övertygade majoritetskommunisten, sin omgivning med att plötsligt förespråka minoriteten. Också här var det kanske främst en fråga om att han ville återgå till sin ungdoms kompromisslöshet och renlärighet. Det var inte utan bitterhet han avslutade sin politiska karriär. Han efterlämnade ett outplånligt intryck av en jovialisk, humoristisk, varm och kännande människa, vars politiska engagemang i hög grad byggde på social medkänsla och förståelse för andra.
Ralf Långbacka
Anders Georg Backlund, född 9.12.1905 i Finby, Närpes, död 28.7.2002 i Närpes. Föräldrar jordbrukaren, sågägaren Josef Anders Josefsson Backlund (till 1912 Skinnars) och Klara Johanna Westerholm. Gift med redaktören Aili Ingeborg Kovanen (Holm) 1937.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Anteckningar, manuskript, brev, Folkets arkiv, Helsingfors. Finbyboken. Om en by i Närpes. Red. H. Gullmets (1989); Människor i förvandling. Red. C. Nyström (1984); Närpes Teater – en folkets teater 1964–1994. Red. T. Erikson (1994).
BILDKÄLLA. Backlund, Georg. Riksdagen, bildarkivet.