SIMONS, Kai


(1938– )


Professor i biokemi


Kai Simons är en av Finlands internationellt mest kända forskare. Han har varit pionjär i Europa inom den molekylära cellbiologin. Han var en drivande kraft i uppbyggandet av det Europeiska molekylärbiologiska laboratoriet i Heidelberg och fortsatte denna verksamhet i Dresden där han tillsammans med sina medarbetare etablerade ett helt nytt forskningslandskap på biovetenskapernas område. Han har haft ständig kontakt med hemlandet och har också i Finland bidragit till utvecklingen av den biomedicinska forskningen.


 

Kai Simons föddes och växte upp i Helsingfors. Han gick i Åggelby svenska samskola där han var idrottsföreningens och konventets ordförande. Att skapa gemenskap och fostra samarbete och att tillsammans organisera program som aktiverade alla som var med blev en upplevelse som kom att bli en ledtråd för Kai Simons och hela hans forskarbana.


 

Efter studentexamen studerade Simons medicin vid Helsingfors universitet. Under studietiden forskade han vid Forskningsinstitutet Minerva under Ralf Gräsbecks ledning i vitamin B12 absorptionsmekanismer, ett klassiskt tema i finländsk medicin. Efter att ha doktorerat flyttade han med sin hustru Carola till New York 1965 för att vid Rockefeller universitetet studera protein-polymorfismer. Här kom han i kontakt med Leevi Kääriäinen som arbetade med ett virus, Semliki Forest viruset. Denna kontakt kom att utgöra en vändpunkt i Simons vetenskapliga karriär.


 

Efter återkomsten till Helsingfors blev temat för hans fortsatta forskarverksamhet Semliki Forest viruset. Vid det nya institutet för medicinsk forskning vid Helsingfors universitet i Mejlans inledde 1967 trojkan Leevi Kääriäinen (virolog), Ossi Renkonen (lipidkemist) och Simons ett samarbete. Simons kunde nu realisera sin dröm att med gemensamma krafter bygga upp ett ambitiöst forskningsprogram för att utforska hur ett cellmembran är uppbyggt.


 

Det intressanta med Semliki Forest viruset var att det utgjorde en membranmodell som var så enkelt konstruerad att man med dåtida metoder kunde utreda dess struktur. Detta virus blev inkörsporten för Simons internationella forskar­karriär och ledde till att Simons 1975 blev erbjuden att leda en forskargrupp vid det nygrundade Europeiska molekylärbiologiska laboratoriet (EMBL) i Heidelberg med nobelpristagaren Sir John Kendrew som chef.


 

Det var en ny trojka som flyttade till Heidelberg. Henrik Garoff och Ari Helenius fortsatte tillsammans med Simons sina banbrytande arbeten med Semliki Forest viruset. Med hjälp av detta virus kunde man studera hur celler fungerar och upptäcka hur virus tar sig in i värdcellen för att producera nya virus och hur ”virusavkomman” åter tar sig ut ur den infekterade värdcellen. Detta schema är nu allmängods i läro­böcker i virologi och cellbiologi världen runt.


 

År 1978 fick Kai Simons professuren i biokemi vid Helsingfors universitet men beslöt att stanna kvar vid EMBL i Heidelberg. Budgetanslagen för dylik forskning hade då nått sin botten i Finland. Det var därför inte möjligt for Simons att fortsätta en forskning på internationell nivå i Helsingfors. Vid sidan av sin forskning blev Simons en drivande kraft i att utveckla EMBL till ett internationellt toppcentrum inom cellbiologi. Där ledde han cellbiologiprogrammet under 25 år. Under denna tid utbildades där ett flertal av Europas ledande cellbiologer. Simons dröm att genom sam­verkan skapa en levande och innovativ forskningsmiljö blev en realitet.


 

Kai Simons egen forskning sökte sig nya mål: från virus förflyttades tyngdpunkten till cellpolaritet. Som nytt modellsystem studerade Simons tillsammans med sin forskargrupp hur epitelceller polariseras så att de kan bilda organ som t.ex. njure eller tarm. Även denna forskning var banbrytande och ledde till ett nytt koncept för hur cellmembraner är uppbyggda.


 

Cirkeln slöts i Simons forskning: från virusmembraner till polariserade epitelceller och vidare till nya membranmodeller. Han postulerade att cellmembranen har en inbyggd organisationsprincip som leder till att flytande plattformar ”lipidflottar” bildas i membranen. Cellmembranen kan liknas vid en älv där proteiner och flottar flyter omkring för att organisera ett flertal av de processer som bestämmer cellens funktioner. Dessa flytande flottar spelar en central roll för bland annat signaltransduktion, polaritet och membrantrafik i cellen. I detta sammanhang har cellens kolesterol en viktig uppgift eftersom det behövs för att foga samman plattformarna eller ”flottarna” till funktionerande enheter.


 

Denna hypotes intar fortfarande en central­ roll i Simons forskning och den har livligt debatterats i facklitteraturen. Men idag är det klart att ”lipidflottarna” existerar och deras närvaro har klart förändrat vår uppfattning om hur cellmembraner fungerar. De spelar inte bara en viktig roll i normal cellfysiologi utan även vid virusinfektioner som t.ex. influensa eller AIDS samt för uppkomsten av sjukdomar som artärskleros och Alzheimers dementi.


 

Simons åtog sig 1998 uppgiften att i Dresden bygga upp ett nytt forskningsinstitut, ett Max-Planck-Institut för molekylär cellbiologi och genetik. Målet var att etablera ett nytt forskningscentrum i Central­europa i det forna Östtyskland och därmed även vetenskapligt återuppliva en region som förfallit under den tidigare regimen. Denna gång bildades en kvintett för att sköta uppgiften: Jonathan Howard från Australien, Wieland Huttner från Tyskland, Anthony Hyman från England, Marino Zerial från Italien och Kai Simons. Sju år senare 2005 hade Max-Planck Institutet blivit ett internationellt centrum, vetenskapligt på samma höga nivå som EMBL med 25 forskargrupper och 400 medarbetare från över fyrtio länder.


 

Även två andra institut har nyligen byggts av universitetet i Dresden och i dessa skall ingenjörsvetenskap kombineras med biologi och medicin. Tillsvidare har sammanlagt tusen nya arbetsplatser inrättats inom forskning och bioteknologi. Simons har tillsammans med sin kvintett på kort tid skapat ett nytt vetenskapligt centrum av internationell rang. Framgången är utan tvekan ett resultat av samverkan på alla nivåer enligt det mönster som ­Simons under sin karriär har utvecklat till ett funktionerande instrument.


 

En ny organisation, European Life Science Organisation (ELSO) grundades 1999 av Simons, som sedan dess har verkat som dess president. ELSO organiserar årligen en stor kongress i molekylärbiologi där forskare på alla nivåer möts för att diskutera sina resultat. ELSO fungerar även som lobby for reformer inom forskningspolitik och har framgångsrikt fört fram idén om ett Europeiskt Forskningsråd som sedermera realiserats.


 

Simons har fostrat många framgångsrika forskare. Exempel på finländare som skolats i Simons forskargrupp är Ari Helenius, professor vid ETH Zurich, Henrik Garoff, professor vid Karolinska Institutet i Stockholm samt Carl Gustav Gahmberg, Marja Makarow och Elina Ikonen; alla professorer vid Helsingfors universitet. Av tidigare medarbetare forskar över 25 i ledande ställning världen runt.


 

Simons har publicerat närmare 300 vetenskapliga artiklar. Han är ledamot av flera akademier såsom European Molecular Biology Organisation, Europaea, Leopoldina, National Academy of Science (USA), American Academy of Arts and Science. Han promoverades till hedersdoktor vid Uleåborgs universitet 1998 och till hedersdoktor vid universitet i Leuwen i Belgien 2003. Han är hedersledamot av Deutsche Gesellschaft für Zellbiologie. Han har även tilldelats ett antal utmärkelser såsom Harvey Society Lecture 1994, Dunham Lecturer vid Harvard 1996 och utsetts till Foundation Day Lecturer i Hyderabad, Indien 2005. Han har mottagit det norska Anders Jahrepriset Oslo 1991, samt i hemlandet Rune­bergpriset 1997 och Matti Äyrä­pää priset 2002.


 

Christian Ehnholm


 

Kai Lennart Simons, född 24.05.1938 i Helsingfors. Föräldrar professorn i fysik Lennart Simons och Rut Waselius. Gift 1965 med Dr.med.dent. Carola Marita Smeds.


 

PRODUKTION. Vitamin B[sup 12] Binders in Human Body Fluids and Blood Cells (1964). Simons har publicerat närmare 300 vetenskapliga artiklar.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. American Society for Cell Biology profile Kai Simons, American Society for Cell Biology Newsletter 21/1998; B. Hobom, Kai Simons. Tying Things Loosely Together, Current Biology 8:R631/1998; E. Rodriguez-Boulan. Kai Simons – A New Millennium, A New Direction, Trends in Cell Biology, 10/2000; W. B. Huttner, Birth of a new institute – Biopolis Dresden, Nature Reviews Molecular Cell Biology 2/2001.


 

BILDKÄLLA. Simons, Kai. I privat ägo.