von BLÜCHER, Wipert


(1883–1963)


Tyskt sändebud i Finland


När kriget mot Sovjetunionen rasade var det få i det tysk-finska kontaktnätet som hade lika stor betydelse som det mångårige tyske sändebudet i Finland Wipert von Blücher. Hans aktivitet i form av en ofta inflytelserik och avvikande rapportering och hans ambitiösa politiska utkast utmärkte sig genom oavlåtliga ansträngningar till samarbete och kompromisser mellan en liten demokrati och en expanderande stormakt.

 

Carl Wipert von Blücher föddes 1883 i Schwerin i Mecklenburg som son till förvaltningsjuristen och senare finansministern i storhertigdömet Mecklenburg-Schwerin Ulrich-Vicco von Blücher och hans maka Ebba. Han kan beskrivas som ättling av en för tiden karakteristisk adelsfamilj från norra delen av det unga kejsardömet. Kejsaren och riket, tronen och altaret, familjen och nationen var fixpunkterna i von Blüchers aristokratiska livshållning. Vad som i mycket skiljde honom från samtida ståndsbröder var ett borgerligt bildningsideal och hans senare intellektuella böjelse, något som i framtiden skulle ge honom en aura av historieprofessor. Bakgrunden till detta låg i hans hemuppfostran, i det dåtida humanistiska gymnasiet liksom även i hans slutförda juridiska studier vid universiteten i Heidelberg, Berlin, München och Rostock.


 

Även om han inte hade några närmare familjeband till utrikestjänsten blev Blücher, efter att 1911 ha anmält sig inför examineringsnämnden, uppfattad som en typisk karriärdiplomat. Personlig ärelystnad, känsla för diplomatiska och politiska finesser samt beskydd av inflytelserika överordnade möjliggjorde ett fortlöpande avancemang inom utrikesministeriet. Till Blüchers främsta gynnare hörde både Rudolf Nadolny – en framträdande kännare av östpolitiken inom ministeriet – och den senare utrikesministern Konstantin von Neurath. Efter sin första utlandskommendering som vicekonsul i Tétouan i spanska Marocko 1913–1914 deltog Blücher under första världskriget som reservofficer och senare som medhjälpare i olika tysk-­osmanska krigsexpeditioner i Mellanöstern.


 

Efter flera kommenderingar i underordnad ställning på 1920-talet, bl.a. till Stockholm och Buenos Aires, utnämndes Blücher 1931 till sin första självständiga post som tyskt sändebud i Teheran. År 1935 följde så sändebudsposten i Helsingfors, en befattning som han innehade ovanligt länge, ända till avbrottet i förbindelserna mellan Tyskland och Finland i början av september 1944.


 

Till sin politiska läggning och i sitt känsloliv förblev Blücher nationellt konservativ och för alltid knuten till det vilhelminska kejsardömet. Mot denna bakgrund förhöll han sig skeptisk till både den tyska Weimardemokratin och till den nationalsocialistiska rörelsen. Att han motvilligt men lojalt förblev på sin post efter att den nationalsocialistiska diktaturen etablerat sig förklaras i högre grad av hans plikt- och ansvarskänsla än av opportunism eller mänsklig svaghet. Blücher hade förbehåll gentemot nazismen, dess ideologi och ledning, och nazisterna hade på motsvarande sätt förbehåll mot Blücher. Omedelbart efter Hitlers maktövertagande började kritik mot honom som sändebud framföras av nazistiska utlandstyskar samtidigt som klagomål registrerades från nazistpartiets utlandsorganisation och andra partianknutna institutioner. Den dokumenterade kritiken fortgick med oförminskad skärpa även under hans tid i Helsingfors från mitten av 1930-talet. För sina kritiker framstod Blücher som en förkalkad excellens och världsfrånvänd diplomat av den gamla skolan, utan förmåga och vilja att sätta sig in i den nationalsocialistiska nyordningen i Tyskland.


 

Sedan han övertagit sändebudsposten i Helsingfors i maj 1935 följde Blüchers rapportering om finländsk utrikespolitik traditionen i den senvilhelminska utrikespolitiken gentemot Finland; en tradition som i första hand tog sig uttryck i det kejserliga tyska ”Patenschaft” (fadderskap). Det centrala axiomet för en konservativ tysk Finlandspolitik i Tredje riket kunde, i den form Blücher utövade den, enbart innebära att Finlands statliga självständighet bibehölls. Hans utrikespolitiska övertygelse var sålunda knuten till den traditionella statsrättsliga föreställningen och inte mottaglig för ideologisk eller mer ingående partipolitisk hänsyn. Positivt tog sig denna beprövade uppfattning uttryck i omhuldandet av de bilaterala kyrkliga kontakterna samt i den kontinuerliga uppbyggnaden av hans nätverk med konservativa finländare inom politiken och i armén; negativt, bortsett från den sedvanliga bekännelseretoriken, i Blüchers avsiktliga återhållsamhet visavi den inhemska fascismen representerad av IKL (Fosterländska folkrörelsen) och i hans envisa bemödanden att såvitt möjligt utöva ett inflytande vid sidan av nazistpartiet (NSDAP) och dess organisationer. Blüchers position kom till uttryck i ett antal preventiva ingripanden, som han såg sig tvungen till på grund av nazisternas judiska politik, för att motverka potentiella aktioner mot den judiska befolkningen i Finland, i själva verket i hela Nordeuropa.


 

Grunderna för Blüchers politik gentemot Finland utmärktes av kontinuitet, men förändrades fundamentalt vid andra världskrigets utbrott, då de bilaterala kontakterna utvecklades på ett genomgripande sätt, liksom de förväntningar som det tyska riket hade på Finland. Ur det tyska förkrigstida kravet på en ”villkorslös” eller ”äkta” finländsk neutralitet, som dock inte skulle uppfattas ordagrant, ledde det snabba finländska närmandet till Berlin 1940–1941 till ett tysk-finländskt förbund med egna särdrag. I detta förbund såg Blücher å ena sidan ett fullföljande av de bilaterala kontakterna, å andra sidan ett uppenbart mönster för hur förhållandena mellan en hegemonisk stormakt och en småstat skulle fastslås. Detta motiverade honom efter krigsutbrottet till ett antal initiativ för att avvärja en omprövning av den finländska modell som inte minst han själv utvecklat och som kunde tjäna som mönster för konglomeratet av småstater i Östersjöområdet och för det tyskockuperade västra Skandinavien.


 

En stor del av Blüchers alternativa politiska initiativ grundade sig på fortlöpande kontakter med finska regeringsrepresentanter, främst utrikesminister Rolf Witting och president Risto Ryti. Sändebudets rapportering var ovanligt tät och brett upplagd i sin strävan att återge hur det finländska perspektivet korrelerade med hans eget.


 

Efter vinterkrigets utbrott 1939 åstadkom Blüchers alternativa utkast till tysk utrikes- och i synnerhet ockupationspolitik en djup klyfta mellan honom och riksutrikesministern von Ribbentrop, som ansåg att sändebudets ohörsamhet gränsade till landsförräderi. Blücher höll sig emellertid på avstånd från det konservativa motståndet mot Hitler och nationalsocialismen, detta som en följd av hans strikta, ofta betonade uppfattning av uppdrag och förpliktelse, som a priori avhöll honom från varje åtgärd riktad mot den överordnade regimen. Detta gällde också i förhållande till det misslyckade kuppförsöket den 20 juli 1944, som ledde till att långvariga betrodda inom utrikesministeriet såsom Ulrich von Hassell och Friedrich Werner von der Schulenburg avrättades.


 

Trots sin avvikande och i grunden icke-nazistiska inställning kan Blücher inte uppfattas som något slags profinländsk dubbelagent. Hans politiska verksamhet gällde i princip Tysklands nationella intresse, såsom han – mången gång i motsats till den officiella linjen i Berlin – uppfattade det i ett finländskt eller nordeuropeiskt sammanhang. Detta framgår tydligt av Blüchers ambivalenta inställning i slutfasen av det tysk-finländska kriget mot Sovjetunionen, då han gång efter annan uppträdde som en oeftergivlig företrädare för de tyska maktpolitiska intressena gentemot Finland. Redan under tiden omedelbart före världskriget beskrev Blücher med machiavellisk iver utfrysningen av den liberale utrikesministern Rudolf Holsti, och på samma sätt sammanföll under slutfasen av de tysk-finländska relationerna våren 1943 betoningarna i Blüchers Finlandspolitik i ökande grad med nazistregimens, tills de återigen gled isär genom brytningen av de bilaterala kontakterna.


 

Icke desto mindre utgjorde Finland och den tyska Finlandspolitiken undantag i det bredare panoramat för det tyska herre­folksbeteendet i norra, västra och östra Europa, något som kan tillskrivas Blüchers envisa bemödanden.


 

Efter krigsslutet drog Blücher sig tillbaka till Garmisch-Partenkirchen, där han var flitigt sysselsatt med att skriva brev och nedteckna minnen. Den metafor han i sina memoarer använde om småstaten Finland som ”drivved” i radikalt förändrade stormaktskonstellationer fick en betydande historiografisk genomslagskraft i tolkningen av landets roll i kriget.


 

Wipert von Blücher avled den 18 januari 1963 i sitt åttionde levnadsår, på exakt samma dag som det tyska riket grundades 1871, en minnesdag som han på samtliga sina diplomatiska stationeringsorter alltid hedrade. Hans digra kvarlåtenskap testamenterades till det tyska utrikesministeriets politiska arkiv, medan det finska riksarkivet i Helsingfors erhöll kopior av hans dagböcker från tiden i Finland. Dessa utgör fortsättningsvis en ovärderlig källa för nästan alla diplomatiska och historiska undersökningar av de tysk-finländska förhållandena och kan på goda grunder anses spegla Blüchers personlighet och åskådning.


 

Michael Jonas


 

Carl Wipert von Blücher, född 14.7.1883 i Schwerin, Mecklenburg-Schwerin, död 18.1.1963 i Garmisch-Partenkirchen, Bayern. Föräldrar finansministern i storhertigdömet Mecklenburg-Schwerin Ulrich Vicco von Blücher och Ebba von Blücher. Gift 1918 med Gudrun von Viebahn, (född v T-W).


 

PRODUKTION. Der Kontokorrentverkehr nach § 355 des Handelsgesetzbuches. Rostock (diss., 1911); Zeitenwende in Iran. Erlebnisse und Beobachtungen. Biberach (1949); Gesandter zwischen Diktatur und Demokratie. Erinnerungen aus den Jahren 1935–1944. Wiesbaden (1951, fi. och sv. övers. 1950); Deutschlands Weg nach Rapallo. Erinnerungen eines Mannes aus dem zweiten Gliede. Wiesbaden (1951); Wege und Irrwege der Diplomatie. Wiesbaden (1953, fi. övers. 1953); Am Rande der Weltgeschichte. Marokko – Schweden – Argentinien. Wiesbaden (1958).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Nachlaß Wipert von Blücher, Politisches Archiv des Auswärtigen Amtes, Berlin; Finländska dagböcker (mikrofilm), Riksarkivet, Helsingfors; Biographisches Handbuch des deutschen Auswärtigen Dienstes: 1871–1945 I. Paderborn (2000); M. Jokisipilä, Aseveljiä vai liittolaisia? Suomi, Hitlerin Saksan liittosopimusvaatimukset ja Ryti-Ribbentropin sopimus (2004); M. Jonas, Kolmannen valtakunnan lähettiläs. Wipert von Blücher ja Suomi (2010); M. Jonas, NS-Diplomatie und Bündnispolitik 1935–1944: Wipert von Blücher, das Dritte Reich und Finnland. Paderborn (2010).


 

BILDKÄLLA. von Blücher, Wipert. Foto: Pietinen, 1941. Försvarsmaktens bildcentral.