SALMÉN, Leif


(1952–2019)


Författare, samhällsdebattör


Leif Salmén blev genom sin politiska skjutjärnsjournalistik en av de mest kända mediepersonligheterna i Finland på 1980-talet. Samtidigt som han ställde samhällets makt­elit mot väggen i sina tv-utfrågningar och politiska dagböcker förde han en för den stora allmänheten mindre bekant tillvaro som poet. I sin poesi har Leif Salmén gått från marxistisk-leninistisk agitprop till absurdistisk prosalyrik. Hans reportageböcker har allt mer börjat anta formen av högkulturell essäistik.


 

”Jag tänker hela tiden på politik”, förklarade Leif Salmén i en intervju inför Runebergsdagen 2009, då Svenska litteratursällskapet belönade honom med Karl Emil Tollanders pris för ”en mångsidig och gedigen insats för det finlandssvenska kulturlivet”. Politiken har präglat Salméns liv sedan han som 16-åring deltog i ockupationen av Gamla studenthuset. Åren 1968–1969 var han generalsekreterare för Finlands svenska skolungdomsförbund och grundade skolvänsterns Elev-69 tillsammans med Björn Wahlroos. Salmén anslöt sig tidigt till Kommunistpartiets minoritetsfalang, de s.k. taistoiterna. Han skulle tillhöra Finlands kommunistiska parti (FKP) till mitten av åttiotalet, också om han rätt snart blev både parti- och Sovjetkritisk.


 

Leif Salméns första diktsamling, Vår korta stund tillsammans, präglas av kamp­anda, rättvisepatos och framtidstro. I sina senare diktsamlingar har han vuxit ur den marxistiska vokabulären men bibehållit sin ifrågasättande attityd. Han har blivit alltmer stilsäker, alltmer desillusionerad, alltmer beläst och berest. Med samlingen Ikon hittade han den optimala formen för sin poesi i en serie surrealistiska prosalyriska stycken. Också i Livet i förorten och Men Marx menade motsatsen firar Salmén triumfer som en absurdistisk satiriker för vilken ingenting är heligt och allting förenas av meningslöshetens kitt.


 

Leif Salmén inledde sin journalistkarriär 1970 som frilans vid Rundradion, bland annat med det omdebatterade arbetarprogrammet ”Bröd och rosor”. Efter ett gästspel som producent vid Lilla teatern 1975 arbetade han som reporter och nyhetsredaktör vid tv:s svenska faktaredaktion och ”Tv-nytt”. Sin period som rikskändis upplevde han då han var politisk redaktör vid TV1 1984–1989. I tv-rutan använde sig Salmén av en dittills sällan skådad anfallsteknik. Han var både rolig och fräck, och hans kunskaper om det politiska fältet syntes oslagbara.


 

Salméns två politiska dagböcker från 1980-talet och president Koivistos ”tredje republik” uppvisar samma journalistiska insyn, men de ger mera utrymme för ­människan Leif Salmén, hans personliga kritik av de politiska makthavarna, hans kommentarer om kulturfrågor och hans privatliv. År 1989 avstod Salmén till allmän förvåning självmant från sin journalistiska maktposition för att bli fri författare. Resultatet kan ses i Duvorna på Plaza Real, där de politiska dagbokskommentarerna utvecklats mot en mera essäistisk form. Real­socialismen har fallit och Salmén gör upp med sin ideologiska bakgrund, samtidigt som han vägrar jubla över kapitalismens seger. Boken skrevs i Barcelona. Salméns essäistik började på allvar orientera sig mot det europeiska.


 

Under 1990-talet gav Leif Salmén ut två essäistiska reportageböcker från president Ahtisaaris ”fjärde republik”, innan han tog avsked av det politiska dagboksskrivandet med ett citat ur Gunnar Ekelöfs bittra Non serviam: ”Så har jag blivit en främling i detta landet / men detta landet har gjort sig bekvämt i mig! / Jag kan inte leva i detta landet / men detta landet lever som gift i mig!”


 

Salméns politiska dagböcker fungerar fortfarande som tidsspeglar av två decenniers politiska och kulturella liv i ett Finland vars gråhet bryts av författarens stimulerande umgänge med en kontinental krets av döda och levande författare. Med Trygve Söderlings karaktäristik: ”Salmén är journalist med humanistiska insikter, eller omvänt: regeringsprogrammet må uppröra honom, kris blir det när han inte hittar T. S. Eliots Four Quartets på bokhyllan.”


 

I essäsamlingarna Palatset vid Bosporen och Ner från Akropolis tar Salmén upp en flik av Johannes Salminens mantel som skildrare av Medelhavskulturen i antiken och nuet. Sin egen specialitet finner han som kännare av det franska och anglosaxiska kulturarvet. Bland annat låter han läsaren stifta bekantskap med Montaigne i dennes rätt okända roll som diplomat, med 1700-talsgeniet Samuel Johnsons excentriske biograf James Boswell och med den ”viktorianska kvartett” som lade grunden för 1800-talets brittiska rövarkapitalism och imperialism.


 

Om något handlar Leif Salméns kultur­essäistik just om de idéhistoriska sammanhang som bildar grunden för vad vi kallar dagspolitik. Alla Salméns böcker fr.o.m. Ikon har översatts till finska.


 

Tuva Korsström


 

Leif Henry Salmén, född i Helsingfors 19.1.1952, död 19.11.2019 i Helsingfors. Föräldrar farmaceuterna Ture Salmén och Raili Brotell. Gift med (1) journalisten Maria Romantschuk 1979, (2) med skådespelaren Sinikka Sokka 1986.


 

PRODUKTION. Lyrik: Vår korta stund tillsammans (1976); Att varje dag (1978); Begäret (1980); Dans och tystnad (1982); Ikon (1986). Prosa: Finländsk bokföring. Dagbok från tredje republiken (1983); Vintermonolog. Dagbok från tredje republiken (1987); Duvorna på Plaza Real (1990); Livet i förorten (1992); Fjärde republiken. Oregelbundna anteckningar (1994); Men Marx menade motsatsen (1996); Promenader i Leninparken (2000); Palatset vid Bosporen (2005); Ner från Akropolis (2008). Dramatik: Popocatepetl (hörspel, 1983); La Scala (hörspel, 1984); Korhonen! Korhonen! (1989); Siltä näyttää (2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); intervju, Hufvudstadsbladet 5.2.2009; P. Tarkka, Författare i Finland (1990); G. C. Schoolfield, A History of Finland’s Literature (1998); S. Willner, The Poet and the Politician. Leif Salmén. Books from Finland 4/1987.


 

BILDKÄLLA. Salmén, Leif. Foto: Janne Rentola. SLS.