KIVIMAA, Arvi 

(1904–1984) 

Teaterchef, publicist, professor 

Arvi Kivimaa kom att göra sin viktigaste insats inom teatern, även om han till en början, på 1920-talet, blev känd som journalist, författare och mångsidig kulturpersonlighet. År 1937 utnämndes han till chef för Tammerfors teater, senare för Helsingfors folkteater och Finlands nationalteater. Han var en viktig påverkare inom finsk kultur och tilldelades professors titel.

Arvi Kivimaa föddes i en fembarnsfamilj i Gustav Adolfs (Hartola), där fadern var kantor. Som barn drabbades han av en allvarlig sjukdom, under vars lopp han läste mycket i avskildhet och kom att isoleras från andra barn. Hans litterära intresse förstärktes då han gick i skola i Heinola. Flera lärare gav viktiga kulturella impulser, och stadens bibliotek bjöd på möjligheter att mångsidigt bekanta sig med såväl inhemsk som utländsk ny litteratur. Kivimaas vänskap med diktaren Uuno Kailas ökade hans intresse för poesi. Kivimaa anslöt sig redan under skoltiden till den riksomfattande kulturorganisationen Nuoren Voiman Liitto. 

I början av 1920-talet började Kivimaa studera i Helsingfors, men han var tvungen att försörja sig som journalist och övergick inom kort helt till detta yrke, som stod hans litterära intressen nära. Under sin tid som redaktör på Uusi Suomi blev Kivimaa bekant med flera inflytelserika litterära personligheter, bl.a. arbetade Yrjö Soini, Uuno Hirvonen och Ensio Rislakki på tidningen. Kivimaa skrev nyhetsartiklar med mera, deltog tidvis i redigerandet av kultursidorna och avancerade till redaktionssekreterare. Dessutom hörde Kivimaa till gruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna), som han dock lämnade tillsammans med Mika Waltari när en radikal vänsterinriktning började göra sig gällande. Han hade en fortlöpande kontakt också med andra som förde modernismens talan, bl.a. med gruppen Toukokuu (Maj) som samlades kring Lauri Haarla, och via Elmer Diktonius med de finlandssvenska modernisterna. Han begav sig på resor till Centraleuropa, och erfarenheter från dessa resor begagnade han sig av i sitt författarskap. 

Kivimaas första arbeten bestod av dikter och noveller. Hans första pjäser sattes upp på Tammerfors teater och på Kansan Näyttämö (Folkets scen) i Helsingfors, men hans mål var den ansedda Nationalteatern, där hans två följande pjäser också kom att visas. De första skådespelen hör klart samman med en expressionism som sökte det mänskliga; enligt ett samtida omdöme betydde människorna i sig mindre för författaren än deras mänsklighet. Kivimaa blev en av 1920-talets ”mest omhuldade unga författare”, accepterad såväl bland yngre som äldre. Löftena infriades dock inte till fullo, för även om Kivimaa senare hade framgång på det litterära fältet blev teatern och kulturpolitiken hans viktigaste arbetsfält. 

På 1930-talet gifte sig Kivimaa med magister Hilkka Ahti och bildade familj. Han prövade på läraryrket och var lektor i finska i Greifswald, varifrån han dock inom kort återvände till tidningsarbetet i Finland. Under detta decennium utkom dikter, skådespel och essäer samt hans första romaner. Den finslipade formen blev kännetecknande för Kivimaas diktning. Samtidigt var han en grubblande idédiktare. Samma teman om det mänskligas villkor och intresset för formexperiment förekom i Kivimaas skådespel. Även i hans kulturessäer var människoteckningen central. Hans skönlitterära verk möttes under 1930-talet tidvis med oengagerade recensioner och pjäserna fick allt blygsammare framgång. Övergången till teaterchefskapet i slutet av decenniet var en lycklig lösning. Här kunde Kivimaa även utveckla sina administrativa talanger. Han fortsatte också det litterära arbetet och kom ut med en ny bok minst vartannat år. 

Hans tidigare erfarenheter som pjäsförfattare och teaterkritiker erbjöd en grund för det nya teateruppdraget. Uppsättningarna på Tammerfors teater under Kivimaas chefskap har karakteriserats som pålitliga, förfinade och chosefritt känsliga. Kivimaa var ingen gränsöverskridare, men han följde en personlig linje där inhemsk ny dramatik dominerade en tämligen lätt repertoar med få stora klassiska dramer. 

Kivimaa flyttade till Helsingfors hösten 1940 efter att med knapp marginal ha utsetts till chef för Helsingin Kansanteatteri (Helsingfors folkteater). De tio år som Kivimaa ledde teatern var konstnärligt sett framgångsrika och blev den period, efter 1920-talet, som Kivimaa fick mest erkännande för. Repertoaren bestod i stor utsträckning av ny inhemsk och utländsk dramatik. Kivimaa lyckades utnyttja teaterns två scener väl; på Koittos scen visades en mer populär och intim repertoar än i Gamla studenthuset. Hans position som kulturpolitisk påverkare förstärktes avsevärt. I huvudstaden stod Folkteatern åter för det intressantaste utbudet av nya företeelser. 

Man har efter kriget diskuterat Kivimaas relation till det nationalsocialistiska Tyskland; enligt vissa bedömningar stödde Kivimaa med själ och hjärta den tyska politiken. Kivimaas intresse för tysk kultur var starkt, men Frankrike kom att stå honom lika nära, kanske närmare. I kriget länderna emellan ställde sig Kivimaa knappast på Tysklands sida; det politiska i hans förhållningssätt utgjordes av rädslan för kommunismen. Folkteaterns repertoar under krigsåren innehöll också iögonenfallande lite klassisk tysk dramatik och än mindre nya tyska pjäser. Exempel finns på ett direkt motstånd mot nationalsocialismen. Våren 1944 upptogs på teaterns repertoar ett skådespel av den danske författaren och prästen Kaj Munk. I detta sammanhang ordnades en minnesutställning över författaren som några veckor tidigare mördats av tyskarna. Som svar på varningar han som teaterchef fått meddelade han att han enbart tog order av sina landsmän. Enligt Kivimaa hade han på sin teater velat uppföra dramatik från olika länder, oberoende av frontlinjer. I praktiken utsträcktes detta dock inte till grannlandet i öster. 

Efter kriget då gränserna åter öppnades värderades Arvi Kivimaas internationalism ännu högre. Vid sidan om den nordiska repertoaren visades nu ny amerikansk dramatik, vars mest betydande namn presenterades på Studenthusets scen. En serie med August Strindbergs kammarspel inleddes i slutet av Kivimaas chefsperiod och fortsatte senare framgångsrikt på Nationalteatern. Man satte även upp ett flertal franska skådespel. Inhemska dramatiker hade fortfarande en stark ställning. Kivimaas regigrepp kunde kritiseras för att vara försiktigt och teoretiskt, men hans iscensättningar nådde, när de var som bäst, betydande framgång och berörde publiken djupt. Till anmärkningsvärda uppsättningar under Kivimaas tid på Folkteatern hör Hamlet, Steinbecks Möss och människor och Strindbergs Spöksonaten. Edvin Laine, knuten till teatern som både regissör och skådespelare, kompletterade väl Kivimaas försiktiga linje med sina rätlinjiga och ibland aggressiva uppsättningar. 

Kivimaa arbetade aktivt för det inhemska teaterfältets internationella nätverk från slutet av 1940-talet, då Finland anslöt sig till såväl Nordiska teaterunionen som International Theatre Institute och han stod värd för bägge organisationernas stora kongresser. Kivimaa verkade som ordförande för organisationernas Finlandscenter 1958–1983. 

Som teaterchef hörde Kivimaa nu till Finlands främsta. När Nationalteaterns långvarige chef Eino Kalima skulle gå i pension anställdes Kivimaa först för ett år som biträdande chef, och 1950 utsågs han till Kalimas efterträdare. Kivimaa förlorade aldrig kontakten till det moderna dramat. På Nationalteaterns repertoar stod den nya absurdismens viktigaste pjäser ofta under chefens särskilda beskydd. 

Under denna framgångsperiod drabbades Kivimaa av en stor personlig förlust. Hustrun Hilkka Kivimaa hade deltagit i sin makes arbete med pjäsöversättningar och verkat som litterär medhjälpare. Hennes död – hon dog 1958 av ett blixtnedslag – betydde att han förlorade en arbetskamrat och ett professionellt stöd utöver den rent personliga förlusten. Den anses vara en delorsak till att Kivimaa isolerade sig och begränsade antalet förtroliga till ett fåtal personer. 

När Nationalteaterns scener utökades knöts två av Kivimaa ofta anlitade regissörer till teatern, Edvin Laine och den på modern regi alltmer specialiserade Jack Witikka. Andra nära medarbetare byttes i snabbare takt. Småningom fick Kivimaa även inse att han inte kunde styra alla sina underordnade och att ett engagemang vid Nationalteatern inte längre nödvändigtvis var scenkonstnärernas ultimata mål. Den nya generationen hade en annan syn på teater och samhälle än Kivimaa. Denna förändring framstod i klarare dager när Nationalteatern anställde den unge lovande regissören Ralf Långbacka, som med sitt självständiga linjeval kände att han inte fick stöd av sin chef och lämnade teatern. 

Arvi Kivimaas bana som teaterchef, journalist och författare var ovanligt lång och på många vis förtjänstfull – inte minst genom hans många internationella kontakter. 

Pirkko Koski 

Kaarlo Arvi Kivimaa, född 6.9.1904 i Gustav Adolfs, död 18.4.1984 i Helsingfors. Föräldrar kantor-organisten Teemu Kivimaa och Lyyli Mytkäniemi. Gift med (1) filosofie magister Hilkka Ahti 1931, (2) biträdande professor Kirsti Arnold 1958. 

PRODUKTION. Maan ja auringon lapset (1925); Palava laiva (1925); Tyttö puhuu Vapahtajalle ynnä muita novelleja (1926); Rakas elämä. Kaksi näytelmää (1927); Laulu uneksijoille (1928); Helsinki, Parisi, Moskova. Teatteria, kirjoja ja kirjailijoita (1929); Epäjumala (1930); Hohtavat siivet (1930); Katu nousee taivaaseen (1931); T. S. V. Kolminäytöksinen komedia nuorista ihmisistä (1931); Hetki ikuisen edessä (1932); Nuorukainen (1933); Odottamaton lentomatka (1934); Siniset vaatteet. Kolminäytöksinen näytelmä (1934); Kaiho ja elämä (1935); Muukalainen (1937); Teatterivaeltaja. Kirjoista, kirjailijoista ja näyttämön taiteesta (1937); Vuorille ja muita runoja (1937); Saari tuulten sylissä (1938); Viheriöivä risti (1939); Eurooppalainen veljeskunta. Runoilijamatka halki Saksan (1942); Lumikevät ja muita runoja (1942); Valon ja pimeyden manner. Eräiden vaellusten tilinpäätös (1943); Lähtö ja kotiinpaluu (1944); Omenapuu lumessa (1944); Paula Seijes. Kolminäytöksinen näytelmä (1945); Puolipäivä (1946); Purppuralaahus (1948); Vaskikäärme (1948); Passacaglia (1950); Pimeän silmä (1951); Näyttämön lumous (1952); Sydämen levottomuus. Runosikermä (1954); Syntymäpäivä. Kolminäytöksinen näytelmä (1955); Kerran Firenzessä (1955); Vieraassa talossa (1956); Kreikkaan 1956 (1957); Manhattan. Amerikassa 1958 (1959); Sormus. Kolme runosikermää ja huomenlaulu (1959); Joenrannan puu (1961); Samothraken Nike (1964); Prokonsuli ja keisari (1969); Teatterin humanismi. Avajaispuheita 1950–1971 (1972); Kasvoja valohämystä (1974); Suomalainen requiem ja välirunoja ihmisen kohtalosta (1975); Ihmisen urheus (1978). Se även Finlands författare 1917–1944 (1981). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Arvi Kivimaas privatarkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv; Teatermuseet. R. Nieminen, Arvi Kivimaa. Kirjailija ja teatterimies (1978). 

BILDKÄLLA. Kivimaa, Arvi. Foto: Ateljé Ikäheimo. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4258-1416928956864

Upp