RINGBOM, Sixten


(1935–1992)


Konsthistoriker, professor


Sixten Ringbom är Nordens internationellt mest respekterade och kända konsthistoriker. Särskilt bemärkt är han för sin forskning i de teosofiska och antroposofiska rötterna hos den senmedeltida ikonografin och hos den abstrakta konsten. Ringbom har skärskådat bildens förmåga att uttrycka och förmedla känslor, berätta en historia, synlig­göra det osynliga och ge åskådlig gestalt åt människans själsliv.

 

Sixten Ringbom var son till konsthistorikern Lars-Ivar Ringbom. Det var likväl inte självklart att han skulle följa sin far i spåren. Efter att ha tagit studenten vid Åbo svenska klassiska lyceum 1953 studerade han vid Åbo Akademi och var länge osäker på om hans huvudämne skulle bli filosofi eller konsthistoria. Han valde konsthistoria, enligt egen uppgift för att han inte var tillräckligt intelligent för att studera filosofi. Han blev alltså sin fars elev, och skulle också med tiden efterträda honom som professor vid Åbo Akademi. Sixten Ringbom tenterade i Helsingfors för Lars Pettersson, vars krav på noggranna iaktta­gelser och exakt dokumentation gjorde stort intryck på honom.


 

Redan i början av studietiden (1955) reste han till Holland, Frankrike, Schweiz och Italien och fullbordade sin utbildning under Ernst Gombrich vid Warburg Institute i London 1959–1960 och ytterligare några månader 1962 och 1965. Den första vistelsen resulterade i Sixten Ringboms första mogna arbete, uppsatsen ”Maria in Sole and the Virgin of the Rosary”, handledd av Gombrich och publicerad i Warburg Journal 1962. Innan han utnämndes till professor i konsthistoria med konstteori vid Åbo Akademi 1970, verkade Ringbom 1966–1967 som gästprofessor vid New York University.


 

Hans doktorsavhandling Icon to Narrative. The Rise of the Dramatic Close-Up in Fifteenth-Century Devotional Painting (1965) passerade till en början obemärkt, men fick 1969 en entusiastisk recension av Colin Eisler i Art Bulletin, blev så småningom en klassiker, utkom i ny upplaga 1984 och i fransk översättning 1997. Den behandlar en ny typ av andaktsbild, introducerad under medeltiden, ett mellanting mellan ikon och historieberättande bild. I en helig historia skär konstnären bort motivets perifera delar inklusive det mesta av personernas kroppar och zoomar in sig på ansiktena och deras känslouttryck. Så upprättar andaktsbilden en direkt kontakt med betraktarens känsloliv och underlättar särskilt lekmannens andakt; den rena ikonen är för stillastående och historiebilden alltför förbiilande för att tala klart och starkt till en olärd publik. Identifikationen och definitionen av en sådan Andachts­bild är Erwin Panofskys (Imago Pietatis 1927). Ringbom kopplar denna bildtyp till den under senmedeltiden starkt ökade lekmannafromheten, och föregriper därmed senare forskning, som t.ex. Hans Belting (Das Bild und sein Publikum im Mittelalter, 1981). Ringboms utgångspunkt är Giovanni Bellinis ”Kristi begråtande” i Vatikanpinakoteket, en halvfigursgrupp med fokusering på död och sorg. Han såg den på studieresan 1955 och upplevelsen rörde honom djupt. Han beslöt sig för att ta reda på vad målaren hade gjort för att nå en sådan emotionell verkan. De frågor som Ringbom behandlade i doktorsavhandlingen 1965 hade alltså sysselsatt honom sedan de tidiga studieåren. Avhandlingen har tillsammans med flera senare artiklar om detta och liknande ämnen, befruktat den internationella forskningen.


 

Sixten Ringbom var den förste som insåg sambandet mellan den tidiga abstrakta konsten och ockultismen. Han publicerade sina upptäckter i artikeln ”Art in the Epoch of ‘The Great Spiritual’. Occult Elements in the Early Theory of Abstract Painting” (Warburg Journal 1966) och boken The Sounding Cosmos. A Study in the Spiritualism of Kandinsky and the Genesis of Abstract Painting (1970). Artikeln skrevs delvis samtidigt med doktorsavhandlingen, och gäller i grunden samma problem, framställningen av psykiska funktioner i bild. Ringbom lade märke till att bilderna av de auror som enligt teosoferna (se t.ex. A. Beasants och C. W. Leadbeaters Thought Forms, 1905) omger personer i olika upprörda känslolägen liknade Kandinskys tidiga abstrakta målningar. Det visade sig att Kandinsky hade ägt den tyska översättningen av Gedankenformen (1908), försett boken med annotationer, varit intresserad av teosofi och excerperat Rudolf Steiners skrifter. I likhet med teosoferna ville Kandinsky visa hur människans själsliv ser ut. I förbigående noterar Ringbom att också andra av den ickeföreställande konstens pionjärer (Kupka, Mondrian) intresserade sig för esoteriska läror. Trots författarens opolemiska attityd och tydliga sympati för den abstrakta konsten, bemöttes The Sounding Cosmos med förlägen tystnad. Men så småningom började den väcka internationellt intresse. Sixten Ringbom blev en respekterad auktoritet på den abstrakta konsten och medförfattare i kataloger till utställningar om den tidiga modernismen, t.ex. German Art in the 20th Century, Royal Academy, London, 1985, och The Spiritual in Art. Abstract Painting 1890–1995. Ringboms till en början kontroversiella tes har blivit en självklarhet som ingår i undervisningen av konsthistoriestuderande jorden runt. The Sounding Cosmos har till och med utkommit i översättning till japanska.


 

Under sina sista år sysslade Sixten Ringbom med avbildande av verbalt innehåll i bild. Sådan avbildning blev svår först med renässansen och dess paragone, jämförelsen mellan konstarterna. Leonardo da Vinci hävdade att måleriet var bättre än litteraturen på att berätta en historia. Målaren fick därför inte sätta in ord i bilden, då hade han gett litteraturen övertaget. När sedan det akademiska historiemåleriets teoretiker började kräva tidens och rummets enhet, blev det allt svårare att berätta i bild. År 1716 konstaterade A.W. du Bos att en bild inte kan synliggöra sin egen historia: betraktaren måste känna till den på förhand, om han alls skall förstå vad bilden handlar om. Därmed var sista spiken slagen i bildberättandets kista. Den fullödigaste presentationen av dessa frågor gav Ringbom i Warburg Journal 1988. En dryg månad före sin död påbörjade han en bok med titeln Representing the Represented. The Rendering of Thought and Speech Contents in Art, men hann endast skriva en fragmentarisk inledning. Många smärre skrifter om hithörande problem föreligger emellertid.


 

Som arkitekturforskare var Sixten Ringbom inriktad på Finland och Norden. Hans viktigaste arbete inom detta gebit är Stone, Style and Truth. The Vogue for Natural Stone in Nordic Architecture 1880‒1910 (1987). Graniten i sekelskiftesfasaderna bär i Finland och Norge på etiska och fosterländska värden, vilka laddar den internationella jugendstilen med patriotism, ofta kallad nationalromantik. De två ländernas politiska situation gjorde det nödvändigt att framhäva den nationella särarten, ett behov som saknades i Danmark och Sverige, där jugendstilen förblev internationell. Två år tidigare utgav Sixten Ringbom, med Åsa Ringbom som medförfattare, Akademiska gårdar. Arkitektur och miljöer kring Åbo Akademi.


 

Sixten Ringbom som lärare och ledare präglades av sträng pliktuppfyllelse och hög arbetsmoral. Han hade själv en enorm arbetsförmåga, och hade svårt att förstå att inte alla var som han. Han var omutligt sträng mot sig själv och andra. Han ansåg att slarv och önsketänkande var konsthistorikerns skötesynder och inskärpte hos sina elever betydelsen av noggranna observationer av original, omsorgsfull källkritik och en hållbar tidsplan. Han kunde samtidigt vara glad och uppsluppen i sällskap. Han var en briljant konversatör och en god lyssnare.


 

Läroboken Konsten i Finland (1978) kom till på Ringboms initiativ och med honom som redaktör. Han var en ypperlig men ibland skrämmande handledare. Sig själv unnade han ingen vila, ens under det sista året, då han hade cancer och visste att han snart skulle dö. Han arbetade full tid ända tills han förlamades, en dryg vecka före sin död.


 

Sixten Ringbom är Nordens internationellt mest respekterade och kända konsthistoriker. Han behärskade de flesta stora europeiska språken och umgicks på jämställd fot med ledande forskare, korresponderade med Erwin Panofsky och var personlig vän med Ernst Gombrich. Sixten Ringboms minnesskrift (1995) fick bidrag av framstående finländska, nordiska och internationella forskare.


 

Bo Ossian Lindberg


 

Sixten Ivar Alexander Ringbom, född 27.7.1935 i Åbo, död 18.8.1992 i Åbo. Föräldrar professorn i konsthistoria Lars-Ivar Ringbom och Olga Frigren. Gift 1959 med sånglärarinnan Marianne Elisabeth Fortelius.


 

PRODUKTION. Maria in Sole and the Virgin of the Rosary. Warburg Journal 1962; Icon to Narrative. The Rise of the Dramatic Close-Up in Fifteenth-Century Devotional Painting (1965; 2. uppl.1985; till franska 1997); Plato on Images. Theoria 31/1965; Art in ”The Epoch of the Great Spiritual”. Occult Elements in the Early Theory of Abstract Painting. Warburg Journal 29/1966; Devotional Images and Imaginative Devotions. Gazette des Beaux-Arts 73/1969; The Sounding Cosmos. A Study in the Spiritualism of Kandinsky and the Genesis of Abstract Painting (1970); Paul Klee and the Inner Truth to Nature. Arts Magazine 1977; Bild och avlat I−II. Iconographisk Post 1973; An Art Historian looks at the T. A. T. [=Thematic Apperception Test]. Aris 1975; Kandinsky und ”Der Blaue Reiter”. German Art of the 20th Century, Royal Academy, London (1985), Staatsgalerie Stuttgart (1986); Akademiska gårdar. Arkitektur och miljöer kring Åbo Akademi (tills. med Å. Ringbom, 1985); Transcending the Visible. The Generation of the Abstract Pioneers. The Spiritual in Art. Abstract Painting 1890−1985. Los Angeles County Museum of Art 1985, Stuttgart (1988); Art History in Finland before 1920. The History of Learning and Science in Finland 1828−1918 15b (1986); Stone, Style and Truth. The Vogue for Natural Stone in Nordic Architecture 1880−1910 (1987); Action and Report. The Problem of Indirect Narration in the Academic Theory of Painting. Warburg Journal 1988; Pinta ja syvyys (1989; Det ytliga djupet. Essäer om den abstrakta konsten och dess förhistoria 1991).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. Eisler, Art Bulletin, June (1969); B.O. Lindberg, Sixten Ringbom 1935−1992. Icon to Cartoon. A Tribute to Sixten Ringbom (1955); Å. Ringbom, Konsthistoria med konstteori. Åbo Akademi 1918−1992. Forskning och institutioner II. Red. S. Widén (1993).


 

BILDKÄLLA. Ringbom, Sixten. Hufvudstadsbladets arkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4307-1416928956913

 

Upp