JÄRNEFELT, Armas 

(1869–1958) 

Hovkapellmästare, tonsättare, professor 

Armas Järnefelts livsverk har delvis hamnat i skuggan av Jean Sibelius, Robert Kajanus och andra senare dirigenter och tonsättare. Järnefelt var en betydande och skicklig dirigent. Han komponerade också flera förträffliga musikaliska verk som känsligt och genuint uttrycker tidens nationalromantiska anda.

Armas Järnefelt växte upp i ett finsksinnat kulturhem, som son till guvernören, generallöjtnant Alexander Järnefelt och hans maka Elisabeth, född Clodt von Jürgensburg. Brodern Arvid blev författare, andre brodern Eero målare. Systern Aino gifte sig med Jean Sibelius. Armas Järnefelt blev student från Kuopio finska lyceum 1887, och inledde samma år studier i juridik vid universitetet i Helsingfors. Han avbröt dock snart juridikstudierna och blev elev i Musikinstitutet, där han undervisades i teori och komposition av Martin Wegelius och i pianospel av den italienske virtuosen Ferruccio Busoni. 

Järnefelt begav sig 1890 till Berlin, där han förkovrade sig i teori och komposition för professor Albert Becker. Där råkade han enligt egen utsago också ut för en ”vanvettig Wagnerfeber”. Järnefelt inspirerades särskilt av den kände tyske pianisten och dirigenten Hans von Bülow, men också av den österrikisk-schweiziske dirigenten Felix von Weingartner. Järnefelt åhörde Wagners opera Tristan och Isolde ett dussintal gånger från ståplats på operan. 

Armas Järnefelt begav sig därefter till Paris, där han som extra elev vid Pariskonservatoriet studerade komposition för tonsättaren Jules Massenet. Han gifte sig 1893 med sångerskan Maikki Pakarinen (senare Järnefelt-Palmgren), som också förkovrade sig vid Pariskonservatotiet. Järnefelt ansåg sig ha föga nytta av Massenets läror; han var till den grad absorberad av ett ”helt annat M”, nämligen Maikki. Under sin tid i Paris kom Järnefelt icke desto mindre i någon mån att intressera sig för fransk musik. Han sände 1895 till Robert Kajanus en förteckning över den franske tonsättaren Vincent d’Indys orkesterverk för att Kajanus skulle dirigera några av dem i Helsingfors. Järnefelt hade åhört d’Indys La Forêt enchantée och hans Symphonie Cévenole, som han i hög grad uppskattat. I ett brev till Kajanus konstaterade han att ”det vore bra om man kände till någon annan från Frankrike än denne evinnerlige Massenet”. Järnefelt komponerade vid samma tider ett flertal orkesterverk, bland annat Ouverture lyrique, den symfoniska dikten Korsholm för sångfesten i Vasa 1894, en symfonisk fantasi och en orkestersvit. I dessa kan man dock inte observera något specifikt franskt inflytande utan snarare wagnerska drag. 

Då Sibelius rykte som kompositör växte började Järnefelt alltmer ägna sig åt kapellmästarbanan. ”Sibelius förbryllade, ja rentav förlamade”, konstaterade Järnefelt senare. Efter att 1896–1898 ha verkat som kapellmästare i Magdeburg, Breslau och Düsseldorf blev Järnefelt 1898–1903 dirigent för Viborgs musikvänners orkester. Åren 1904–1907 anordnade han ett flertal särdeles populära operaföreställningar vid Finlands nationalteater. Programmen upptog bland annat Wagners Tannhäuser, Valkyrian och Den flygande holländaren, Bizets Carmen, Mascagnis Cavalleria rusticana och Webers Friskytten. Tannhäuser framfördes hela elva gånger, och föreställningarna var utsålda redan i förväg. Efter Martin Wegelius död 1906 fick Järnefelt lov att i ett års tid handha tjänsten som direktör för Helsingfors musikinstitut. 

Järnefelt företog tillsammans med sin hustru Maikki flera framgångsrika konsertturnéer både i hemlandet och i Sverige 1903. Chefen för Kungliga teatern (Operan) i Stockholm Axel Burén stiftade då bekantskap med Järnefelt och kontaktade honom senare för att erbjuda honom att bli kapellmästare för Hovkapellet (Operans orkester). Operaföreställningarna i Helsingfors hade väckt uppmärksamhet också på andra sidan Bottniska viken. Åren 1905–1906 ledde Järnefelt i Stockholm uppföranden av Tannhäuser och Hovkapellets symfonikonserter. Några av framförandena dirigerade han utan partitur, vilket väckte uppmärksamhet. Järnefelt engagerades som ordinarie kapellmästare 1907, som hovkapellmästare 1911 och som förste hovkapellmästare 1923. Han invaldes redan 1908 som ledamot av Kungliga musikaliska akademien. Järnefelt erhöll svenskt medborgarskap 1909. 

Efter att i över tjugo års tid ha verkat som kapellmästare i Sverige blev Järnefelt 1932 överkapellmästare och konstnärlig direktör för Finska operan. Meningsskiljaktigheter med operans ledning ledde dock till hans avgång 1936, trots att bland andra Sibelius, Leevi Madetoja och Aarre Merikanto hade försökt medla. Den då redan 66 år gamle kapellmästaren fortsatte emellertid som gästande kapellmästare både i Sverige och vid Finska operan. Under krigsåren 1942–1944 dirigerade Järnefelt tillfälligt stadsorkestern i Helsingfors. 

Järnefelt gjorde under sin karriär framgångsrika gästspel som dirigent i Berlin, Wien, Rom och Budapest. Han blev känd som en utomordentlig uttolkare i synnerhet av Sibelius, Wagner, Mozart och Beethoven. Järnefelt dirigerade Wagners samtliga operor utom Rienzi. 

Som tonsättare är Järnefelt närmast en romantiker och lyriker. Han skapade enkla, vackra, naturliga melodier samt en välklingande väv av orkester- och körverk. Särskilt i orkesterverken kan man skönja ett inflytande från Wagner och Sibelius. Till Järnefelts nationalromantiska kompositioner hör Korsholm, Forsfärden och kantaten Isänmaan kasvot. Den symfoniska dikten Korsholm, som Järnefelt vid 25 års ålder komponerade för sångfesten i Vasa, är ett överraskande moget orkesterverk, om än starkt präglad av den tyska romantiken. Kantaten Isänmaan kasvot komponerades inför invigningen av det finska universitetet i Åbo 1927; där ingår bl.a. en kantele och en orgel ackompanjerar koralhymnen. 

Många av Järnefelts sånger för solo- eller manskör har befäst sin ställning inom den nationalromantiska repertoaren. Som manskörskompositör kan Järnefelt räknas till den sin tids inhemska elit. Bland hans sånger för manskör kan nämnas ”Pois meni merehen päivä”, ”Paimenen pyhä” och ”Sirkka”. Järnefelts mest kända komposition är Berceuse (1904), som ursprungligen komponerades för en liten orkester. Den har i olika arrangemang spritt sig världen runt. Kompositionen ger en uppfattning om Järnefelts melodiska uppfinningsförmåga. Bland hans orkesterverk intar Preludium ur orkestersviten (1895) en särskild plats; det har i likhet med Berceuse arrangerats för olika sammansättningar. Järnefelts färgrika och skickliga användning av orkestern kommer också fram i hans scenmusik. 

Armas Järnefelt tilldelades professors titel i Finland 1940. År 1957 blev han filosofie hedersdoktor vid Helsingfors universitet. 

Seija Lappalainen 

Edvard Armas Järnefelt, född 14.8.1869 i Viborg, död 23.6.1958 i Stockholm. Föräldrar senatorn, guvernören, generallöjtnant August Alexander Järnefelt och friherrinnan Elisabeth Clodt von Jürgensburg. Gift 1893 med (1) sångerskan Maikki Pakarinen 1893, (2) sångerskan Olivia (Liva) Edström 1910. 

VERK. Orkesterstycken: Ouverture lyrique (1892); Korsholm (1894); Symfonisk fantasi (1895); Svit (1895); Heimathklang (1895); Svit Es-dur (1897); Pastoral (1898); Finsk rapsodi (1899); Festuvertyr (1902); Berceuse (ca 1904). Scenmusik: Det förlovade landet (I. Hellén, 1906); Titus (Arvid Järnefelt, 1910); musiken till filmen Sången om den eldröda blomman (J. Linnankoski, 1919); Fåglarna (Aristofanes, 1928). Kantater: Laulu Vuokselle (J. H. Erkko, 1897); Suomen synty (E. Lönnrot, 1898); Åbo slott (J. J. Wecksell); Isänmaan kasvot (V.A. Koskenniemi, 1927); Maan sävel (H. Välisalmi, 1935); Elämän laulu (L. Pohjanpää, 1939); Temppelinrakentajat (V. A. Koskenniemi, 1940). Sånger för manskör: ”Pois meni merehen päivä” (Kallio, 1897); ”Den flydda” (Z. Topelius, 1898); ”Matkalla” (J. Mustakallio, 1898); ”Paimenen pyhä” (J. Mustakallio, 1898); ”Paimenten ilo” (Kanteletar, 1898); ”Sirkka” (Kallio, 1898); ”Wanderers Nachtlied” (J. W. von Goethe, 1898); ”Onnelliset” (A. Kivi, 1901); ”Vill du komma med mig” (J. J. Wecksell, 1902). Sånger för blandad kör: ”Muut ne kuuli kirkonkellon” (Kanteletar, 1896); ”Armahan kulku” (Kanteletar, 1897); ”Ajan aallot” (J. H. Erkko, 1903); ”Silloinpa kesä minulla” (J. H. Erkko, 1937). Solosånger: ”Armasta odottaessa” (J. Suonio, 1889); ”Laula, laula” (K. Killinen, 1892); ”Solsken” (J. Reuter, 1892); ”Kanteleelle” (K. Killinen, 1893); ”Leivo” (A. Rahkoinen, 1894); ”Sunnuntai” (K. Leino, 1900); ”Toivoni” (P. Cajander, 1900); ”I solnedgången” (G. Fröding; 1901); ”Titania” (G. Fröding, 1901); ”Aallon kehtolaulu” (A. Asp, 1902); ”Skymning” (Alceste – N. Runeberg, 1903); ”Kehtolaulu” (J. Mustakallio, 1902); ”Puhjetessa kukka puhtain” (J. H. Erkko, 1902); ”Du” (K. Asplund, 1933); ”Suvirannalla” (V. Siikaniemi, 1933); ”Kehtolaulu” (J. Mustakallio, 1938). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Manuskript och brev, Armas Järnefelts arkiv, Nationalbiblioteket; dokument, Kungliga teaterns i Stockholm arkiv. M.-L. Koivulehto, Maikki Järnefelt-Palmgren (1987); H. Salmi, Armas Järnefelt. Kahden maan mestari (2009); Suomalaisia musiikin taitajia. Esittävien säveltaiteilijoiden elämäkertoja (1958). 

BILDKÄLLA. Järnefelt, Armas. Foto: Ateljé Thorvald Nyblin, SKS/Litteraturarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4362-1416928956968

Upp