Skriv ut
GUSTAV II ADOLF
(1594–1632)
Sveriges konung
Gustav II Adolfs erövringar gjorde Sverige till en stormakt. Han beundrades på många håll som en försvarare av den protestantiska tron. Genom sina militära reformer skapade Gustav II Adolf en effektiv armé. Sverige vann områden i Karelen och Ingermanland, utsträckte sitt välde till Livland och fick fotfäste i norra Tyskland.
När Gustav Adolf föddes 1594, låg hans far, den dåvarande hertigen Karl av Södermanland, i dispyt om den svenska kronan med sin avlidne bror Johan III:s söner Johan och Sigismund, av vilka den senare också var kung av Polen. Ständerna, som fruktade en union med det katolska Polen, erbjöd Karl kronan och erkände den femårige Gustav Adolf som tronarvinge år 1600. Hertig Karl samtyckte till att bära kronan först 1604. Då han 1607 kröntes till Karl IX fick Gustav Adolf titlarna storhertig av Finland och hertig av Estland.
Både Gustav Adolfs far och hans mor Kristina fäste stor vikt vid barnens, och särskilt Gustav Adolfs, utbildning. Genom sin tyska mor blev Gustav tvåspråkig; tyska var hans modersmål, och det han först lärde sig skriva. Karl IX hade kalvinistiska sympatier och ständerna fann därför hans hovpredikant olämplig att uppfostra tronföljaren. I stället fick den begåvade Johan Schroderus, adlad Skytte, leda Gustav Adolfs undervisning. Stor vikt fästes vid moralisk fostran, statslära och militärväsende samt vid språk. Förutom svenska och tyska lärde sig Gustav Adolf flytande latin, franska, holländska och italienska. Han förstod även spanska och engelska och kunde också något polska och ryska. På finska kunde han några artighetsfraser.
Skytte väckte Gustav Adolfs intresse för den nederländska krigskonsten. År 1608 studerade prinsen några månader under Jakob De la Gardie, vilken tjänstgjort under Moritz av Oranien. Som barn övade sig Gustav Adolf i fäktning, ridning och tornerspel. Sina första krigserfarenheter fick han som sextonåring, efter att Kristian IV av Danmark anfallit Sverige 1611. Mitt under detta gränskrig avled Karl IX, den 30 oktober 1611.
På riksdagen i Nyköping vid årsskiftet 1611–1612 tillträdde Gustav Adolf makten, men han blev därmed tvungen att avge en regentförsäkran. Denna utgjorde en del av riksrådet Axel Oxenstiernas plan att garantera ständerna, och särskilt adeln, grundlagsmässiga friheter. Kungen fick enligt försäkran inte inleda krig eller bära upp nya skatter utan ständernas godkännande. Oxenstierna utnämndes till rikskansler.
Under Gustav Adolfs första regeringsår fortsatte kriget mot Danmark. Danskarna erövrade Älvsborg och Kalmar. Deras framryckande i inlandet bromsades dock upp, och Gustav lyckades hösten 1612 avvärja ett danskt landstigningsförsök nära Stockholm. Kristian IV ville nu ha fred. För Gustav var det nödvändigt att återfå Göta älvs mynning, vägen till Nordsjön. Sverige avstod från sina landvinningar i Norge och betalade en miljon daler i lösen för Älvsborg.
När Gustav Adolf beträdde tronen hade finska trupper under Jakob De la Gardies befäl erövrat Novgorod. Ryssland hade under denna period (”stora oredan”) inte någon allmänt erkänd regent. Ett av de rivaliserande ryska lägren hade bett att få en av Karl IX:s söner till tsar, och kung Gustav Adolf verkar ha ansett detta erbjudande som gällande honom. Sverige erbjöd hur som helst 1612 hans bror Karl Filip. I stället valdes dock Michail Romanov, vars trupper gjorde försök att driva ut svenskarna ur Ryssland. Efter utdragna krigsoperationer slöts freden i Stolbova by 1617. Sveriges stora ockupationszon gav en god förhandlingsposition och Sverige fick förutom ett stort krigsskadestånd Ingermanland och Kexholms län. Härmed utestängdes Ryssland från Östersjön.
På riksdagen i Örebro före fredsslutet, samt åter på kröningsriksdagen 1617, höll Gustav Adolf tal om fredens värde. Han var övertygad om att Peipus, Ladoga, träsken i Ingermanland samt skogarna och fjällen längs östgränsen hindrade ryssarna att angripa Estland och Finland. Detta innebar att försvaret av östgränsen inte utvecklades.
Den unge monarken visade sig snabbt sin uppgift vuxen. Han var beslutsam, flitig, planerade väl och arbetade uthålligt. Trots tidig fetma rörde han sig med livlighet och var under alla krigståg redo att gripa in personligen oavsett fiendekulor. I sitt religiösa liv upplevde Gustav Adolf både sann själanöd och tro på frälsning. Då han såg vilken tillbedjan han småningom själv började bli föremål för, oroade han sig för det gudomliga straff detta kunde medföra.
Under kriget mot Ryssland hade kungen haft en kort förbindelse med officershustrun Margareta Slots. Ur detta förhållande föddes en son. Överhovpredikanten uppmanade kungen att ingå ett sedligt äktenskap. Som yngling hade Gustav Adolf uppvaktat riksdrotsens dotter Ebba Brahe. Hon dög dock inte för änkedrottningen. Sökandet efter en gemål slutade i Brandenburg. År 1620 äktade Gustav kurfurst Johann Sigismunds dotter Maria Eleonora. Det politiska närmandet mellan de två protestantiska Östersjöstaterna uteblev dock. Gustav Adolf verkar ha varit olycklig i sitt äktenskap på grund av makans neurotiska svartsjuka och snarstuckenhet. Den första dottern dog som ettåring, och Kristina, född 1626, förblev den enda tronarvingen.
I sin kungaförsäkran hade Gustav Adolf lovat att regera ”med råds råde” och inte stifta lagar, inleda eller avsluta krig utan ständernas samtycke. Även om han med Oxenstierna styrde över rådet var grunden lagd för den tidiga stormaktstidens aristokratiska styre, särskilt efter att rådet från 1621 bemyndigats att fatta beslut i kungens frånvaro. Riksdagsordningen av år 1617 befäste de fyra ståndens politiska ställning, men 1626 års riddarhusordning gav de grevliga ätterna den ledande positionen. Gustav Adolf vände sig ofta till ständerna och lyckades med egenhändiga förslag och eldiga tal få sin vilja igenom.
Under Gustav Adolfs tid grundades först Svea hovrätt 1614 och därefter också hovrätterna i Åbo och Dorpat. Amiralitetskollegium och krigsrätten, det blivande krigskollegium, inrättades också. Gustav Adolf utnämnde Skytte till chef för kronans ekonomiska ärenden. Kronans kassaintäkter ökades på 1610-talet genom reduktioner; under följande årtionde var tendensen den motsatta. Länsförvaltningen förbättrades. Handeln, seglationen och bergsindustrin utvecklades. För att få bukt med den finska bondeseglationen grundades Nystad, Gamlakarleby och Nykarleby.
Målsättningen för Sveriges utrikespolitik var herraväldet över Östersjöns kuster, dominium Maris Baltici. Gustav Adolf vände sig nu mot Polen. Det första målet var norra Livland, där svenskarna 1617 fick kontrollen över Pärnu. Följande var Riga, dit kungens trupper anlände sommaren 1621 och som efter en dryg månads belägring underkastade sig i mitten av september. Härmed fick Sverige kontrollen över en viktig knutpunkt i handeln med Ryssland.
Kungen hade 1618 inlett en stor reform av det svenska militärväsendet. Den omfattade infanteriet, kavalleriet, flottan och artilleriet. Exempelvis indelades infanteriet i landskapsregementen på ca 1200 man; från dessa regementen räknar också de nuvarande brigaderna i Finland sina traditioner. För den militära rättskipningen lät Gustav Adolf sammanställa 1621 års krigsartiklar. Kungen ledde också utvecklingen av en ny taktik, inspirerad av den holländska.
Det polska kriget fortsatte i Livland i juli 1625, då svenskarna erövrade Dorpat. En avgörande drabbning fördes vid Wallhof, där kungens reformer visade sin styrka. Operationerna fortsatte därefter i polska Ostpreussen. Kungen deltog själv i striderna och sårades rentav ett par gånger 1627. Kriget slutade med mellanfreden i Altmark den 16 september 1629, varvid Sveriges innehav av Livland bekräftades och Sverige tillsvidare fick kontrollen över de ostpreussiska hamnstäderna.
Samtidigt höll kriget i Tyskland på att få en katastrofal utgång för protestanterna. Den kejserlige fältherren Wallensteins trupper hade avancerat till Östersjökusten. År 1627 förmådde Gustav Adolf riksdagens sekreta utskott att besluta att kejsarens och påvens välde skulle fördrivas från Östersjöområdet. Det första målet för denna politik var Stralsund, som ensamt höll ut mot Wallenstein. Sverige och Danmark sände i juni 1628 förstärkningar mot den gemensamma fienden och tvingade i juli Wallensteins trupper att retirera. Sverige behöll Stralsund och Rügen.
Efter en rad diplomatiska förvecklingar fick Gustav Adolf riksdagen att godkänna Sveriges deltagande i kriget i Tyskland. Sommaren 1630 landsteg han vid Peenemünde på ön Usedom och fortsatte till Stettin. Han började skapa ett stödområde längs Östersjöns flodmynningar. Det katolska Frankrike, i konflikt med kejsarhuset Habsburg och lett av kardinal Richelieu, kom med ekonomiskt understöd. Även Brandenburg, Bremen och Sachsen allierade sig med Gustav Adolf.
Häremellan hade kejsar Ferdinand II:s nye överbefälhavare, greve Tilly, erövrat Leipzig. Tillsammans med den sachsiska armén mötte kungen Tilly vid byn Breitenfeld nära Leipzig den 7 september 1631. Vid detta slag visade sig svenskarnas nya taktik vara segerrik. Segern vid Breitenfeld blev legendarisk i Europa och bevisade att ”snökungen” från norr alls inte smalt i söderns sol, utan verkligen var det ”lejon” som den svenska propagandan omtalat.
Herradömet över Östersjön verkade nu ha uppnåtts. Vissa tyska furstar samt kungens närmaste krets började rentav antyda att Gustav Adolf skulle kunna bli kejsare i Tyskland. Genom sin diplomati eftersträvade han en fred som skulle präglas av religiös tolerans och en ledande ställning för honom själv i det evangeliska Tyskland.
Krigsoperationerna fortsatte vid Elbe. Gustav Adolf beslöt att marschera mot det rika, katolska Bayern. Wallenstein hotade Gustav Adolfs förbindelser med en ny armé. Den svenska armén marscherade norrut och slog läger vid Nürnberg, där hunger och farsoter pinade bägge arméerna. Gustav Adolf blev tvungen att retirera norrut och Wallensteins armé följde efter. I det underhållskrig som följde blev det finska kavalleriet, de s.k. ”hakkapeliterna”, särskilt fruktade.
I slutet av oktober befann sig Gustav Adolfs och Wallensteins arméer nära Leipzig. De svenska trupperna anföll på morgonen den 6 november 1632 de kejserliga truppernas skyttegravar vid Lützen, trängde igenom dem och kunde angripa huvudtrupperna. Men när kejsarens marskalk Pappenheim anlände till slagfältet med sitt kavalleri fråntogs svenskarna övertaget. För att avgöra striden tog Gustav Adolf ledningen över Smålands ryttare och gick på högra flanken till motangrepp mot den bakre kejserliga kavallerilinjen. De egna och de fientliga trupperna sammanblandades. Kungen träffades av en kula i armen och drog sig tillbaka med ett litet sällskap men stötte på fiendens ryttare, som öppnade eld och fällde kungen ur sadeln. Då smålänningarna retirerade blev kungen liggande på marken på fiendens sida, och soldaterna som plundrade liken gjorde slut på honom med svärd och pistoler.
Kungens återfunna och sedermera balsamerade kropp fördes till Stockholm, där ett makabert slutspel följde: drottningen, som tillbad sin man, gav inte sitt tillstånd för begravningen. Först den 22 juni 1634 fick Gustav II Adolf sin sista vila i Riddarholmskyrkan. I Finland firas Gustav II Adolfs dödsdag den 6 november alltsedan 1908 som ”svenska dagen”.
Jussi T. Lappalainen
Gustav Adolf, Gustavus Adolphus, Sveriges konung Gustav II Adolf 1611−1632, född 9.12.1594 på Stockholms slott, död 6.11.1632 vid Lützen. Föräldrar konungen av Sverige Karl IX och Kristina, dotter till hertig Adolf av Schleswig-Holstein-Gottorp. Gift 1620 med Maria Eleonora, dotter till kurfursten av Brandenburg Johann Sigismund och Anna, dotter till hertigen av Preussen Albrecht Friedrich.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. N. Ahnlund, Gustaf Adolf den Store. Stockholm (1932); E. Hornborg, Gustav II Adolf. En minnesskrift (1932); S. Lundqvist, Slaget vid Breitenfeld 1631. Historisk tidskrift 1963; D. Norrman, Gustaf Adolfs politik mot Ryssland och Polen under tyska kriget. Uppsala (1943); S. Oredsson, Gustav Adolf, Sverige och trettioåriga kriget. Historieskrivning och kult. Lund (1992); M. Roberts, Gustavus Adolphus. A History of Sweden 1611−1632 I–II. London & New York (1953−1958).
BILDKÄLLA. Gustav II Adolf. Oljemålning: R.W. Ekman. Foto: C. Grünberg. Finlands nationalmuseum. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4035-1416928956641