ASPELIN, Johan Reinhold


(1842–1915)


Statsarkeolog, professor


Johan Reinhold Aspelin var Finlands förste statsarkeolog. Han var dessutom landets förste professor i nordisk arkeologi. Aspelin­ är känd för sin forskning i medeltida historia och i genealogi. Grundandet av Statens historiska museum, senare Finlands nationalmuseum, var i huvudsak Aspelins förtjänst. Aspelin hörde också till grundarna av Finska fornminnesföreningen 1870 och var en av föreningens bärande krafter fram till sin död.

 

Johan Reinhold Aspelins släktbakgrund på fädernet står att finna i Nyland, närmare bestämt i Haapkylä i Vichtis, medan modern var från Österbotten. Faderns prästbana ledde familjen först till Messuby vid Tammerfors, där Johan Reinhold föddes, och snart efter det till Malax och Vetil, där han växte upp och gick i skola. Den österbottniska uppväxtmiljön bidrog till hans intresse för historia och förhistoria – insamlingen av fornfynd i Finland hade påbörjats bland det österbottniska prästerskapet.


 

När Aspelin i mitten av 1860-talet studerade historia vid universitetet i Helsingfors härskade där fortfarande en anda av Åboromantik och fennofili, ett arv efter professor Gabriel Rein. Rein hade själv forskat och uppmuntrat till forskning i Finlands tidigaste historia, vilket även Aspelin tog intryck av.


 

Efter avlagd kandidatexamen begav sig Aspelin till Sverige, där han hos Oscar Montelius bekantade sig med den skandinaviska fornminnesforskningen, som var på uppgång. Efter att ha återvänt till hemlandet var han definitivt övertygad om att hans uppgift var att forska i Finlands äldsta historia. Nu följde studier vid universitetet i Moskva och utgrävningar av bosättningsområden i Ryssland där finskbesläktade folk hade levt. Aspelin företog en studieresa via de nordiska länderna till Tyskland, Frankrike, Polen och Baltikum och skrev avhandlingen Suomalais-­ugrilaisen muinaistutkinnon­ alkeita (1875, Den finsk-ugriska fornminnesforskningens grunder). I den befäste Aspelin i Castréns anda uppfattningen om att det finska folket ursprungligen kom från Altajbergen och Jenisejs stäpper och att den därifrån under bronsåldern vandrat västerut mot Ural. Efter doktorsavhandlingen redigerade Aspelin 1877–1884 en femdelad bild­atlas som riktade sig till en internationell publik: Muinaisjäännöksiä Suomen suvun asumus-aloilta, Antiquités du Nord Finno-Ougrien (Fornlämningar från finskbesläktade bosättningsområden).


 

Atlasen med fornminnesfynd ledde till att Aspelin utnämndes till extra­ordinarie professor i nordisk arkeologi vid universitet 1878. Under sju och ett halvt års tid lade han grunden för universitets­undervisningen i arkeologi och fostrade den följande generationen fornminnesforskare, vars mest framstående representanter var Axel Olai Heikel, Hjalmar Appelgren-Kivalo och Theodor Schvindt (1851–1917). Aspelin tog också flera gånger initiativ till att grunda en ordinarie professur i arkeologi vid universitetet i syfte att öka tillgången på skolad arbetskraft inom fornforskningen och fornminnesförvaltningen. Detta skedde dock först 1921.


 

Senaten utfärdade 1883 en förordning om skyddet av fornminnen. Året därpå grundades Arkeologiska kommissionen, som skulle handha detta uppdrag. Aspelin­ utsågs till statsarkeolog 1885. Förvaltningsuppgifterna tog så mycket av hans tid att det vetenskapliga arbetet blev lidande. Som statsarkeolog verkade Aspelin för att ­Arkeologiska kommissionen, som bestod av vetenskapliga föreningar, skulle bli ett sakkunnigämbetsverk. Detta skedde först efter hans död.


 

Under tjänstledighet från kommissionen ledde Aspelin tre forskningsresor till Jenisejs övre lopp, där man 1887–1889 gjorde utgrävningar och dokumenterade hällristningar som enligt Aspelin hade gjorts under bronsåldern av finskbesläktade folk. Den danske forskaren Vilhelm Thomsen konstaterade dock att ristningarna hade turkiskt ursprung och var från järnåldern – Aspelins uralbaserade teori började vackla.


 

Redan innan Arkeologiska kommissionen grundades inledde Aspelin med hjälp av Finska fornminnesföreningen en systematisk katalogisering av fornfynd från olika delar av landet och lade därmed grunden till den systematiska forskningen inom arkeologin.


 

Aspelin var nationalromantiker; han var inte politiskt aktiv. Han tillägnade sig finskhetsidén under skoltiden, och efter februarimanifestet 1899 anslöt han sig till ungfinnarna. Brodern Eliel Aspelin-Haapkylä, konsthistoriker och professor i estetik och nyare litteratur, omfattade å sin sida ett gammalfinskt tänkesätt.


 

Aspelin stödde aktivt esternas försök att upprätta en estnisk nationell arkeologi­ som var oberoende av tyska influenser. Som korrespondent för Helsingfors Dagblad deltog han i den första allmänna sångfesten i Dorpat 1869 – körsång hade varit Aspelins huvudsakliga fritidsintresse under studietiden. I samband med den andra sångfesten i Livland 1881 utförde han utgrävningar med läraren Jaan Jung från skolan i Abja.


 

På äldre dagar ägnade sig Aspelin allt mera åt sina genealogiska och kulturhistoriska intressen genom att skriva artiklar för Biografinen nimikirja (Biografisk namnbok). På grundval av Aspelins insamlingar tillkom även Uusi Sukukirja (Nya släkt­boken).


 

J. R. Aspelin blev en uppskattad fadersgestalt för alla finska fornforskare och samtidigt en internationellt respekterad föregångare inom den finsk-ugriska arkeologin. Till följd av den snabba arkeologiska utvecklingen föråldrades många av hans forskningsresultat redan under hans livstid, men Aspelins arbete har ett speciellt värde genom att han kunde visa att arkeologin är en del av kulturhistorien i vid mening.


 

Timo Salminen


 

Johan Reinhold Aspelin, född 1.8.1842 i Messuby, död 29.5.1915 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden Bror Henrik Reinhold Aspelin och Gustafva­ Snellman.­ Gift 1875 med Anna Sofie Elisabet Nielsen.­


 

PRODUKTION. Kertomus Maalahden pitäjästä (1866); Korsholman linna ja lääni keskiajalla (1869); Kokoelmia muinaistutkinnon alalta I. Etelä-­Pohjanmaalta (1871); Suomalais-ugrilaisen muinaistutkinnon alkeita (1875); Muinaisjäännöksiä Suomen suvun asumus-aloilta. Antiquités du nord Finno-Ougrien I–V (1877–1884); Vertailevasta muinais­tutkimuksesta. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift II (1877); M. A. Castrén muinaistutkijana. Valvoja (1882); Suomen asukkaat pakanuuden­ aikana(1885); Olavinlinna. Kertomus linnan rakennuksista ennen linnan korjaamista 1872–1877 (1886); Inscriptions de l’Iénissei recueillies et publiées par la Société Finlandaise d’archéologie (1889); M. A. Castréns Aufzeichnungen über die Altertümer im Kreise Minussinsk. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift XXI (1901); Alt-Altaische Kunstdenkmäler. Briefe und Bildmaterial von J. R. Aspelins Reisen in Sibirien und der Mongolei 1887–89. Hrsg. von Hj. Appelgren-Kivalo (1931).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. R. Aspelins arkiv 1854–1916, Nationalbiblioteket, Helsingfors; J. R. Aspelins arkiv, Finska Litteratursällskapet, Musei­verkets arkeologiska avdelning, Helsingfors. C. A. Nordman, Archaeology in Finland before 1920. The History of Learning and Science in Finland 1828–1918 14a (1968); T. Salminen, Suomalaisuuden asialla. Muinaistieteen yliopisto-opetuksen syntyvaiheet n. 1877–1923 (1993); T. Salminen, Suomen tieteelliset voittomaat. Venäjä ja Siperia suomalaisessa arkeologiassa 1870–1935. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 110 (2004).


 

 

BILDKÄLLA. Aspelin, Johan Reinhold. Foto: Ateljé J. Petersen. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4647-1416928957253

 

Upp