HAUSEN, Reinhold 

(1850–1942) 

Statsarkivarie 

Reinhold Hausen utvecklade Finlands arkivväsen så att det tjänade historieforskningen, vilket låg i linje med hans strävan att stärka landets nationella och nordiska identitet. Hos honom förenades sakkunskapen hos en arkivarie, bibliotekarie, paleograf, antikvarie och arkeolog. Han var en av de första som ägnade sig åt dokumentärfotografering. Hausen drev på Statsarkivets, senare Riksarkivets, uppförande och på att byggnaden skulle ha en tekniskt sett hög standard. Vid en tid då Ryssland strävade efter att förenhetliga kejsardömet politiskt och lagstiftningsmässigt, manifesterade byggnaden existensen av en egen finländsk historia. 

Sedan Bomarsunds fästning 1854 förstörts av brittiska och franska allierade i Krimkriget, flyttade överläkaren för dess militärsjukhus Carl Magnus Hausen till Helsingfors med sin familj. Det fjärde och yngsta barnet i familjen, Reinhold Theodor, började 1859 gå i Helsingfors lyceum. Skolans rektor K. G. Leinberg var känd som historieforskare. Reinhold Hausen, som bevarat sina förbindelser med Åland och som var en utmärkt tecknare, deltog i utgrävningarna av klostret på Kökar redan innan han blivit student. I samband med grävningarna samlade man även lokal folkdiktning. Arbetet leddes av dåvarande amanuensen vid senatens arkiv, K. A. Bomansson, som i likhet med Hausen var av åländsk börd. 

Hausen studerade till en början vid Tekniska realskolan (som 1908 blev Tekniska högskolan), men gick över till humanistiska studier. Under en resa i Västnyland 1870, tecknade han av och fotograferade minnesmärken i de medeltida kyrkorna. Han beskrev dem även i skriftlig form efter att ha samlat uppgifter i kyrkornas egna arkiv. Senare reste han på motsvarande sätt i Östnyland. Vid sidan av studierna fortsatte Hausen undersökningen av Finlands medeltida byggnadsminnesmärken och att publicera resultaten. Under vidsträckta studieresor besökte han medeltida kyrkobyggnader och studerade konstskatter i Sverige, Danmark, Preussen, Österrike och Schweiz. 

På inbjudan av sin vän och lärare K. A. Bomansson började Hausen arbeta vid statsarkivet, inledningsvis som vikarie innan han själv blev utnämnd till amanuens 1876. Efter magisterexamen ledde han utgrävningarna av Kustö slott, ett projekt som finansierades av senaten och Finska Vetenskaps-Societeten, och som han även skrev sin doktorsavhandling om. 

Kort efter utnämningen till aktuarie vid statsarkivet förordnades Hausen 1880 till vikarierande statsarkivarie, då Bomanssons ögonsjukdom förvärrades. Han kunde efterträda denne 1883, men inte förrän han tvingats konkurrera om tjänsten efter att senaten av professor G. Z. Forsman uppmärksamgjorts på hans dåliga kunskaper i finska. 

Enligt den instruktion som kejserliga senaten antog 1881, skulle statsarkivet bevara de insamlade dokumenten för historisk forskning och övriga behov. Detta blev vägledande för Hausen under hela hans karriär. I en översikt över statsarkivets historia och dåvarande organisation (1883) utarbetade han samtidigt en handledning, den enda som under hans långa chefsperiod fanns till hjälp för dem som använde arkivet. Genom sin egen verksamhet kom han även att gynna forskningen i Finlands äldsta historia. 

År 1877 började Hausen under resor i Sverige, Danmark, Baltikum och Tyskland samla uppgifter om Finland i källor från medeltiden och början av nya tiden. Han kan därför generellt karakteriseras som en för 1800-talet typisk arkivarie och paleograf, som vid sidan av chefskapet ägnade sig åt att publicera historiska källor. Den första av dem, Diarium Gyllenianum 1622–1667, utkom 1880–1882. År 1881 startade Hausen skriftserien Bidrag till Finlands historia som en fortsättning på det arbete som A. I. Arwidsson och E. Grönblad tidigare initierat. 

Redan under sina första tio år som arkivchef gav han ut ett tjugotal skrifter. I hans Afbildningar af vapensköldar uppsatta i Finlands kyrkor (1882) möter man fortfarande det antikvariska intresse som vaknade hos Hausen i ungdomen. Finlands medeltidssigill från år 1900, som belönades med en bronsmedalj på världsutställningen i Paris, står i närmare anknytning till skriftliga kunskapskällor. Översikten av hällristningarna på Hangöudd och Åland samt katalogerna över vissa porträttsamlingar på olika herrgårdar står å andra sidan långt från de skriftliga källornas värld. Hausen skulle senare återvända till sin ungdoms antikvariska intresseområde, kyrkor och slott, när han blivit tvungen att avgå från tjänsten som statsarkivarie. 

Det stora verket Registrum Ecclesiae Aboensis eller Åbo domkyrkas svartbok, som blev färdigt 1890, blev kulmen på den aktiva publiceringen av urkunder under 1880-talet. Det uppfyllde med sitt utmärkta register de höga krav som bör ställas på en källpublikation. Verket visade tillika att den finländska dokumentkulturen har rötter som sträcker sig tillbaka till europeisk medeltid. 

Ett mål för Hausens arbete som statsarkivarie synes ha varit att ge ut medeltida källor efter mönster från Svenskt diplomatarium. Det började förverkligas när Finlands medeltidsurkunder började komma ut 1910. Oavsett de felaktigheter som påpekats i senare forskning utgör detta verk på åtta delar och ca 6 000 dokument en enastående prestation som grundar sig på 40 års arbete. När den sista delen kom ut var Hausen 85 år gammal. Då hade kraven inom historieforskningen förändrats liksom även den värld som omgav honom. 

Hausen var mån om att betona det nordiska arvet i Finlands historia. Till finskhetsivrare och fennomaner intog han en avvisande hållning. När behovet av en egen byggnad för statsarkivet blev aktuellt, fick Hausen av senaten i uppdrag att bedöma hur stora lokaliteter som fordrades. När han i maj 1885 sände in ritningar och kostnadskalkyl för en egen byggnad för statsarkivet, allt tillhandahållet av hans favorit, arkitekten Gustaf Nyström, hade han överskridit sina befogenheter. Senaten godkände ändå planerna och beviljade 1885 anslag för byggnaden. 

Byggnaden fick en arkitektonisk form som uppvisade drag ur både svensk och västeuropeisk tradition. Den stod klar 1890. Vid en tid när Finland saknade både nationalmuseum och nationalbibliotek framstod statsarkivets byggnad som en manifestation av att Finland ägde en egen historia. 

I sitt utlåtande från 1901 över ett betänkande från en arkivdelegation som senaten tillsatt 1897, tecknade Hausen samtidigt konturerna för arkivväsendets kommande utveckling. Han uppskattade att dokumentmaterialet i Finland skulle öka så mycket att det fanns behov för de landsarkiv som delegationen föreslagit. Enligt Hausen behövdes tre sådana arkiv: ett i Åbo, ett i Viborg och ett i Nikolaistad (Vasa). 

I sitt utlåtande definierade Hausen behörigheten för en landsarkivarie utifrån sin egen synvinkel som arkivarie och paleograf, när det gällde att kontrollera tjänsteinnehavarnas kunskaper i latin och nordisk historia och deras praktiska erfarenheter av arkivtjänst. Landsarkiven skulle ledas av yrkeskunniga arkivarier, inte av ett organ sammansatt av dem som använde arkiven. På detta sätt ville Hausen avvärja det hot som kunde uppstå om personer som drev det ryska kejsardömets intressen blev medlemmar i den planerade direktionen. 

Hotet hade konkretiserats i och med februarimanifestet 1899. I början av år 1901 ställdes krav på att statsarkivet skulle överlämna Finska statssekretariatets arkiv i S:t Petersburg, som flyttats till statsarkivet på 1880-talet. Avsikten var att det skulle införlivas med rikskonseljens arkiv. Sedan man lyckats förhala saken ett par veckor, vilket Hausen fått till stånd med hjälp av sina vänskapsförbindelser, kunde man på statsarkivet med hjälp av frivilliga katalogisera och kopiera materialet innan det sändes till S:t Petersburg. 

Hausens kontakt till inflytelserika svenskspråkiga kretsar hade knutits redan under skoltiden, men etablerades också genom Svenska litteratursällskapet. Han var närvarande vid sällskapets konstituerande möte på Runebergsdagen 1885 och var sedermera medlem av dess styrelse. I utgivningen av sällskapets årsbok Förhandlingar och Uppsatser spelade Hausen en central roll. Även initiativet att inventera gamla porträtt på herrgårdar i Finland togs inom sällskapet. Hausen publicerade resultaten i sällskapets skriftserie. 

Hausens personhistoriska intresse avspeglas genom 106 artiklar i Finsk biografisk handbok, som koncipierades och utgavs av Tor Carpelan. Ansvaret för Svenska litteratursällskapets projekt att katalogisera material som publicerats i den finländska tidningspressen låg främst hos Hausen. När projektet lades ned donerades kartoteket på 600 000 kort (till 1890) till universitetsbiblioteket i Helsingfors. 

Efter februarimanifestet påverkade de politiska förändringarna statsarkivets verksamhet. Finska statssekretariatets handlingar hade inte formellt införlivats med rikskonseljens arkiv i S:t Petersburg och efter rysk-japanska kriget återbördades den del av arkivet som sträckte sig till år 1840 till statsarkivet. Den politiska situationen förändrades på nytt, och den nyare delen av arkivet kom att ligga kvar hos statssekretariatet i S:t Petersburg. 

När M. M. Borovitinov 1913 blev vice ordförande för senatens ekonomidepartement, som statsarkivet lydde under, blev Hausen och hans ämbetsverk föremål för en småaktig övervakning. Hans förhållande till svenskheten förstärkte misstänksamheten. Den kulminerade när Bref och uppteckningar från kriget i Finland 1808–1809 kom ut vid en ”olämplig tidpunkt”. I december 1916 hotades Hausen med deportation om han inte omedelbart inlämnade sin avskedsansökan. Sedan Hausen 1917 avgått från statsarkivarietjänsten, avgick han även från Svenska litteratursällskapets styrelse. 

Hausen fortsatte emellertid att bedriva forskning. Det femte bandet i serien Bidrag till Finlands historia utkom 1917 och delarna III–VIII av Finlands medeltidsurkunder 1921–1935. Det femte häftet i serien Ur Ålands forntid, som utkom 1937, avslutade Hausens omfattande produktion om Ålands historia. Till en början hade Hausen hoppats att han skulle kunna återvända till sin tidigare tjänst. När den politiska situationen återigen förändrades efter marsrevolutionen 1917 och Leo Harmaja, som utnämnts till statsarkivarie i januari bett om avsked, utnämnde emellertid senaten i juli 1917 J. W. Ruuth till statsarkivarie. 

Veikko Litzen 

Reinhold Theodor Hausen, född 9.10.1850 i Sund, död 8.1.1942 i Helsingfors. Föräldrar militärläkaren, överläkaren, statsrådet Carl Magnus Hausen och Julia Aejmelaeus. Gift 1881 med Anna Julia Reinholdina Böning. 

PRODUKTION. Anteckningar gjorda under en antiqvarisk forskningsresa sommaren 1876 i östra Nyland (1887); Registrum ecclesiae Aboensis eller Åbo domkyrkas svartbok. Med tillägg ur Skoklosters Codex Aboensis (1890); Spridda uppgifter om navigationen samt lots- och båkväsendet vid Finlands sydkust under äldre tider (1897−1899); Finlands medeltidssigill. I afbild af Finlands statsarkiv (1900); Die Wappen- und Namenzeichnungen auf den Felsen bei Hangö Tulludde (1902); Kalkutförsel från Åland under äldre tider (1914); Nådendals kyrka och klosterruiner (1922); Germundö säteri och dess ägare (1926); Ur Ålands forntid. Kulturhistoriska skildringar I−IV (1916, 1920, 1926, 1929); Kastelholms slott och dess borgherrar (1934); Finlands medeltidsurkunder I−VIII (1910, 1915, 1921, 1924, 1928, 1930, 1933, 1935). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Kerkkonen, Finlands Riksarkiv 1809−1917. Det finska arkivväsendets historia från Fredrikshamnsfreden till självständigheten (1995); V. Lukkarinen, Riksarkivets hundraåriga byggnad (1990); Reinhold Hausen (1850−1942). Kansallisen arkiston rakentaja. Utg. E. Orrman (2000); J. E. Roos, Reinhold Theodor Hausen. En minnesteckning. Historiska och litteraturhistoriska studier 25/1949. 

BILDKÄLLA. Hausen, Reinhold. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4766-1416928957372

Upp