STENBÄCK, Pär


(1941– )

Partiledare, minister, ledare av internationella organisationer

Pär Stenbäck fick statsvetenskaplig utbildning vid Helsingfors universitet, anslöt sig under studietiden till Svenska folkpartiet, invaldes i riksdagen som 28-åring och fungerade 1977–1985 som partiordförande. På detta följde posten som undervisnings- respektive utrikesminister i två regeringar 1979–1983. Därefter följde en rad betydande administra­tiva uppdrag inom Röda Korset, Nordiska ministerrådet och Svenska kulturfonden. Parallellt med sina politiska befattningar verkade Stenbäck 1974–1985 som direktör för Hanaholmens kulturcentrum.

 

Pär Stenbäck växte upp i ett hantverkarhem i Borgå och lyckades trots familjens ekonomiska bekymmer avlägga studentexamen vid Borgå lyceum 1960. Efter fullgjord värnplikt inledde han statsvetenskapliga studier vid Helsingfors universitet, som drog ut på tiden då den unge Stenbäck snabbt visade sig vara en talangfull reporter och studentpolitiker. Först kom reporteruppdrag vid Nya Pressen och Borgåbladet, sedan posten som Studentbladets redaktör och slutligen redaktionella uppdrag på Rundradion, vid Nya Argus och Ulkopolitiikka-lehti. Vid samma tid träffade han norskan Sissel Lund, som han gifte sig med 1970. År 1973 avlade Stenbäck politices magisterexamen.


 

Stenbäck hade visat intresse för samhällsfrågor redan i skolan och engagerades under sina första studieår i Nyliberala studentförbundet, en akademisk sammanslutning med nära band till Svenska folkpartiet (SFP); förbundet tynade bort i mitten av 1960-talet. Under andra hälften av 1960-talet engagerade sig Stenbäck på förtroendeposter inom SFP:s Svensk ungdom och i partiets valkampanjer. I motsats till många andra nyliberaler, såsom Ralf Friberg och K. J. Lång, lockades han inte över till den politiska vänstern. I stället blev han nära medarbetare till sin egen professor, Jan-Magnus Jansson, som 1966 hade valts till SFP:s ordförande och ständigt tvingades till en balansgång mellan partiets olika falanger.


 

Med dessa erfarenheter bakom sig ställde Stenbäck upp i riksdagsvalet i Nylands valkrets i mars 1970. Han blev genast invald med över 7 000 röster. Samhället och riksdagspolitiken präglades vid denna tid av stor turbulens. Stenbäck fick med andra ord lov att snabbt lära sig riksdagens beslutsprocesser, och vid samma års partidag valdes han till en av SFP:s vice ordförande. Samtidigt växte antalet nordiska och internationella förtroendeuppdrag, inte minst på miljö- och biståndsområdet. Detta i kombination med att han genast fick en plats i riksdagens utrikesutskott formade Stenbäck till en internationellt vaken politiker och samhällspåverkare. Partiets interna förhållanden ansträngdes vid denna tid framför allt av att dess högerflygel med Georg C. Ehrnrooth i spetsen bröt sig ut och bildade Konstitutionella folkpartiet i protest mot partiledningens beslut att stödja undantagslagen för omval av president Kekkonen.


 

Stenbäck höll sig till partiets huvudfalang, som genom denna ”undfallenhetspolitik” behöll sina goda relationer till presidenten och därmed förblev ett av riksdagens säkraste regeringspartier. Försommaren 1977 valdes Stenbäck till SFP:s ordförande. Följande vårvinter beslöt partiet att lämna regeringen som protest mot en lag som möjliggjorde att man drev igenom fullmaktslagar med enkel majoritet i riksdagen. Beslutet kritiserades av många partimedlemmar som ödesdigert, eftersom man befarade att det förebådade en längre oppositionstid. När regeringsförhandlingarna vidtog efter riksdagsvalet 1979 visade det dock sig att partiet väl rymdes med i Centerns och Socialdemokraternas majoritetskoalition, ledd av Mauno Koivisto, chef för Finlands Bank och allmänt tippad som Kekkonens efterträdare. SFP:s två taburetter, undervisnings- och justitieministerposterna, gick till Stenbäck och hans nära förtrogne Christoffer Taxell, som 1985 skulle efterträda honom som partiord­förande.


 

Stenbäck kom därmed att på nära håll bevittna och själv spela en viss roll i den allt öppnare maktkampen mellan Centerpartiet och Koivisto om presidentämbetet. President Kekkonens hälsa var vid ingången av 1980-talet redan så vacklande att han borde ha avgått utan dröjsmål. Detta passade dock inte för Centern så länge Koivisto satt som statsminister, eftersom denne hade blivit ställföreträdande president och därmed fått en extra pondus inför det stundande presidentvalet. Centern försökte därför fälla sin egen regering och fick bakom kulisserna tyst stöd även av centralt placerade social­demokrater och kommunister som inte stödde Koivisto. Koivisto lyckades dock två gånger förhindra regeringens avgång under sommarhalvåret 1981 med flankstöd av SFP:s och Folkdemokraternas ministrar, vilket öppnade hans väg till president­ämbetet följande år.


 

För Stenbäcks vidkommande fick maktkampens utgång även andra positiva konsekvenser. När regeringen efter presidentvalet 1982 formellt ombildades såg Koivisto till att Stenbäck ersatte Centerpartiets ord­förande Paavo Väyrynen som utrikesminister. Detta var onekligen en smärre politisk sensation, eftersom utrikesministern under Kekkonens tid nästan hade fått högre status än statsministern. Under följande år upplevde Stenbäck höjdpunkten på sin politiska karriär, men efter riksdagsvalet 1983 återgick posten till Väyrynen, vilket bidrog till Stenbäcks beslut att inte fortsätta som minister.


 

Två år senare tog Stenbäck avsked från alla sina politiska uppdrag och även sin befattning som direktör för Hanaholmens kulturcentrum, ett institut för kultur­utbyte mellan Sverige och Finland som han hade varit med om att skapa och bygga upp sedan 1974. Efter tre år som generalsekreterare för Finlands Röda Kors valdes han 1988 till motsvarande befattning i Internationella Röda Korset och Röda Halvmånen i Genève.­ Åren 1992–1996 fun­gerade Stenbäck som generalsekreterare för Nordiska ministerrådet och 1996–2002 var han ordförande för Svenska kulturfonden, vars roll inom den finlandssvenska kultur­sfären under hans period växte markant tack vare både kraftigt ökade fondtillgångar och Stenbäcks strategiskt genomtänkta kultursatsningar.


 

Vid sidan av dessa befattningar hade Stenbäck fortsättningsvis flera viktiga förtroendeposter i hem- och utlandet. Han satt 1993–2010 i styrelsen för Kulturfonden för Sverige och Finland, som är huvudman för Hanaholmens kulturcentrum. Stenbäck hör till de bärande krafterna i Helsingfors universitets alumnförening samt dess dele­gation för den svenska verksamheten.


 

Pär Stenbäcks eget skriftställarskap upplevde i början av 2000-talet en renässans. Han blev regelbunden kolumnist i Hufvudstadsbladet, skrev 2003 en omtalad debattskrift om framtidsvisionerna för det svenska Finland och publicerade sina memoarer i två volymer. Han till­delades ministertitel 1999 och mottog 2009 Röda Korsets prestigefyllda Henri Dunant-­medalj.


 

Henrik Meinander


 

Pär Olav Mikael Stenbäck, född i Borgå 12.8.1941. Föräldrar affärsmannen Mikael Stenbäck och Rakel Granholm. Gift med Sissel Lund 1970.


 

PRODUKTION. Vision och verklighet. Handbok i överlevnad för Svenskfinland (2003); När världen öppnade sig. En sextiotalskrönika (2007); Kriser och katastrofer. Politik och humanitärt arbete (2009).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. von Bonsdorff & H. Ekberg, Kriser och välfärdsbyggande. Svenska folkpartiet 1956–1970 (1997); H. Meinander, Finlands historia IV (1999); Svenska folkpartiet genom 100 år. 1906–2006 (2006).


 

BILDKÄLLA. Stenbäck, Pär. Schildts förlag.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4900-1416928957506

 

Upp